onsdag 25 mars 2009

Det kallas radikalfeminism

H: På tal om tidningar och antifeminism (som i det mycket bra inlägg Martin skrev nedan) läste jag häromdagen debattartikeln ["Kalla det manshat"] av Sandra Wilén i ETC Örebro. En bra artikel som fick mig att reagera negativt, inte bara på det faktiska innehållet – skulden för mäns övergrepp mot kvinnor läggs på "offren" och handlingsutrymmet för att skapa jämställdhet är så kringskuret – utan på kommentarerna. De bekräftar just det Sandra Wilén skriver:

"Att anklaga någon för manshat är ett effektivt sätt att tysta debatten och förflytta fokus från det som är viktigt."

När ETC publicerade en 8 mars-enkät där frågan var "Är du feminist?" blev det tydligt att rädslan för att beskyllas för att vara "för mycket" kastade en ful skugga över de tillfrågades svar. Någon påpekade att hen inte var extrem, att hen rakade sig under armarna. Då som nu vill den här rabiata feministidioten ut och skrika: "Jag är extrem! Jag rakar mig inte under armarna! Jag anklagar män som grupp för kvinnoförtrycket!" Istället blir jag mer stillsamt förbannad, men förbannad likväl. Jag börjar från slutet med kommentarerna:

"Är ni kvinnor andra laget? När är nästa match?"
Förlöjligande - check.

"Jag fritar mej från allt ansvar för vad andra män har gjort dumt, precis som jag fritar dej från allt ansvar för de kvinnor som har behandlat mej illa."
Diagnos: oförmåga att se skillnad mellan individ och struktur.

Kommentaren som börjar "Tack Sandra!
Detta kommer att bli en av mina top 5 i sparade artiklar som jag kan använda i mitt arbete som antifeminist.": dubbelbestraffning. Skulle en bra feminist vara en feminist som håller tyst och inte opponerar sig mot sakernas tillstånd? Det är i alla fall inte min definition av feminist.

"Sämsta artikel jag läst på länge."
"Det är stor skada att radikalfeminismen nästan helt tagit över debatten i Sverige."
"Det är sådana här artiklar som gör att vänstern verkar främmande och 'flummig' för vanliga arbetare."
Så var vi tillbaka där vi började – utpeka feministisk debatt som dålig, (alltför) radikal, som att "de tar över" och att den är något som inte angår "vanliga arbetare". Plötsligt har fokus hamnat någon helt annanstans än där debatten ville sätta det.

Det är i själva verket väldigt enkelt och oflummigt:
Alla kommer inte att uppleva det som att de tjänar på jämställdhet. För att jämställdhet ska uppnås krävs nämligen att män ger upp delar av sin makt. Detta är en strukturell omfördelning som kommer att gynna – och drabba – enskilda individer. Det kommer inte att ske frivilligt. Men så fort en tvingande åtgärd – för sådana måste alltså till – föreslås, till exempel kvotering av styrelser, är jämställdhet en fråga om radikalism och för radikala. Så länge vi ständigt puttas tillbaka görs inga framsteg.

1 kommentar:

eek, a cat! sa...

Det trista är ju att det här ses som "en del av debatten", den så kallade "interna" debatten om feminismen, eller vad de nu vill ha det kallat.

Det som inte syns, det finns ju inte... =/