lördag 7 mars 2009

Om 8 mars i Berlin (och att våga bjuda på sig själv)

M: Jag befinner mig för närvarande på minisemester i Berlin, en av mina favoritstäder. Jag bestämde mig för att åka med kort varsel när en vän sålde sina biljetter efter att hen fått förhinder. Det var inte ett lätt beslut, för det är ju 8 mars-helg i Stockholm, med allt vad det innebär av fester, föredrag och pepp. Å andra sidan klarar sig 8 mars i Stockholm utan mig och jag får tillfälle att uppleva nämnda dag i Berlin istället – hoppas jag!
Internationella kvinnodagen verkar nämligen föra en tynande tillvaro i Berlin i jämförelse med Stockholm, där till och med reaktionära medier som [Dagens Nyheter] skriver vettiga saker på ledarplats dagarna innan.
Vänner som bor här, som är i anarkistsvängen, säger att 8 mars inte är något speciellt, att det ger DDR-associationer (!). Och det uppbåd av manifestationer, fester och dylikt som jag förväntade mig finna lyser än så länge med sin frånvaro. Jag har dock inte gett upp hoppet än. Det måste ju för bövelen gå att fira 8 mars i en stad som är fyra gånger större än Stockholm! Jag återkommer senare med en rapport om hur det gick.

Igår fick jag en massa väldigt privata frågor som har med mina relationer att göra av två tyska vänner. Utan att gå in på det närmare så kan jag utan omsvep erkänna att frågorna fick mig att rodna, och jag var nära att säga att jag inte tänker besvara dem. Men jag gjorde det ändå. För inte bara det personliga – utan även det privata – är politiskt. Och hur ska jag bättre kunna få människor att förstå hur ickemonogami fungerar i praktiken än genom att vara öppen med hur jag själv tycker, tänker och – den springande punkten! – handlar.
”Don't tell them – show them!”, mässade läraren på journalistutbildningen jag gick på i början av 2000-talet. Så jag svalde skammen och blygseln och försökte svara så gott jag kunde utan att hänga ut någon annan än mig själv. I efterhand känns det bra.
Tilläggas kan att det var vettiga och vänligt inställda människor jag pratade med, vilket naturligtvis är en förutsättning för att en ska kunna/våga vara öppen om sig själv utan att det känns som att en är med i TV-programmet Outsiders…

Nu ska jag gå till en antifascistisk demonstration vid Warschauer Strasse. Jag hoppas komma därifrån i ett stycke.

2 kommentarer:

The girl with the thorn in her side sa...

Hej. Jag har precis hittat hit, från en sökning på google på Maud Eduards faktiskt. Jag blir så sjukt glad. Det här är världens bästa blogg!

Gör ni föreläsningar?

Martin sa...

Tack snälla för de fina orden! De värmer. Hoppas att du fortsätter att tycka att vi är bra.
Beträffande föreläsningar så syns vi ibland i olika offentliga sammanhang. Håll till exempel utkik efter oss på Pride och diverse feministfestivaler!