Med känsla för kön

H: Medias bild av den svenska seriebranschen tenderar att slå fast att det finns "serietecknare" och så finns det "kvinnliga serietecknare". (Martin har skrivit om detta i inlägget ["Samtal med Dotterbolaget"].) Skamvråexempel är artiklarna ["Egotripp eller symbolik - en fråga om genus?"] i DN (2009-01-24), där det till övervägande del är män som uttalar sig om kvinnor, och ["Serieromanen etableras i bokbranschen"] i SvD (2009-01-30), där samtliga som intervjuas och omtalas i brödtexten är män.

I retur till de här mediala hjärnsläppen kom bland annat den glädjande livliga debatt serietecknaren Sara Hansson initierade med ett [blogginlägg] om SvD-artikeln. Sara Hansson skrev ett mail till journalisten; det här citatet formulerar föredömligt vad som är problemet med artiklar som de i SvD och DN:

"Det är min bestämda övertygelse att vi alla måste jobba aktivt för att ändra på att män är norm och kvinnor undantag. Att göra en rapport över den svenska seriescenen, där både kvinnor och män är yrkesverksamma, där bara män omnämns och får uttala sig är att låta det manliga stå som norm. En likadan artikel där könsfördelningen varit omvänd, där det bara skrivs om kvinnor och bara män får uttala sig, hade med all sannolikhet handlat om 'tjejer som tecknar serier', inte seriebranschen i allmänhet."

Igår fick jag, för att parafrasera Sara Hansson, kvällsteet i vrångstrupen, eller kanske var det bara det gamla patriarkatet jag fick nedtryckt i halsen, när jag såg den här rubriken på DN:s hemsida:

["Kvinnokänslor"] på en intervju med albumaktuella Nina Hemmingsson.

Det kan vara bra att veta att den som sätter rubriken ofta inte är densamma som skrivit artikeln och att redigeraren kanske inte ens har tid att läsa artikeln ordentligt. Hur det än gått till i det här fallet är det här en riktigt dum rubrik. Vad fan är "kvinnokänslor"? Enligt artikeln är det bland annat frågan om "en sorg över att alltid definieras utifrån sitt kön. Att vara tvungen att förhålla sig till de förväntningar som följer med att vara kvinna. Att inte bli accepterad som en helhet, där man kan vara allt från pinsam och svag till stark, vulgär och rolig. Och då inte så där lite lagom utan tokmycket". Ta bort "att vara kvinna" ur andra meningen: om den kvarstående beskrivningen inte är en känsla en människa - oavsett kön! - kan känna vet jag inte vad. Inte desto mindre är det tröttsamt att "kvinnan" som individ generellt representerar "kvinnan" som idé eller "kvinnor" som grupp medan "mannen" representerar "människan" eller "mänskligheten". Det räcker med att titta på Svenska Akademiens motiveringar för de två senaste [Nobelpristagarna i litteratur]: J-M G Le Clézio som "utforskare av en mänsklighet" och Doris Lessing som "den kvinnliga erfarenhetens epiker". (I just det här fallet var det faktiskt bättre förr: Wislawa Szymborska sägs skriva om "mänsklig verklighet" och Nadine Gordimer sägs ha gjort "mänskligheten den största nytta". Den enda gång ordet "man" nämns - bortsett från Verner von Heidenstams epitet "målsman" - är när det talas om Rudyard Kiplings verks "manliga styrka". Året var 1907 ...)

I intervjun med Nina Hemmingsson underminerar journalisten vidare både Hemmingssons och sina egna resonemang med denna inledande beskrivning:

"Hon har en svart tajt klänning, höggravid mage, svartsotade ögon och tofflor."

Jag kan inte låta bli att undra vad det var som var så viktigt med journalistens synintryck att det tvunget måste förmedlas. Det kopplas inte till någonting, varken till Nina Hemmingssons "kaxiga, feministiska och depressiva seriefigur", som i den tidigare DN-artikeln omnämns som ett "serieforms-jag" (den enda yttre likhet jag sett mellan Nina Hemmingsson och detta andra "jag" är att båda är mörkhåriga, så en jämförelse av utseende kanske inte är så värst relevant), eller till det som möjligen skulle kunna kallas en "kvinnokänsla": att ha ett barn i kroppen. Beskrivningen av Nina Hemmingssons yttre bara står där i början, som om den hade ett egenvärde, något viktigt att förmedla. Det har den kanske för dem som bedömer människor som anses vara "kvinnor" efter deras utseende. Att bli bedömd på det sättet är en erfarenhet som många kvinnor gör. Och det känns.