Slutrapport: Opening up och Kärleksakuten

H: Den var en intressant läsupplevelse, Tristan Taorminos intervjubok Opening up (läs mina tidigare inlägg om den [här] och [här]), till och med en aning omskakande. Som en kommentar till startrapporten slog fast kändes vissa saker ganska givna, som inskärpandet av hur viktigt det är med kommunikation och kapitlet om säkert sex. Generellt sett inte nytt – "det är viktigt att prata med varandra" – och "det är viktigt att ligga med varandra" är väl i princip det enda kvällstidningarnas experter på kärlek och sex basunerar ut – men icke-monogama relationer har förstås sina specifika nyanseringar.

En sak jag inte hade fattat innan är hur stort det är med icke-monogama relationer i USA – även med tanke på kontinentens storlek är uppgifterna som talar om [mellan 15 och 65 procent] hisnande, och den bifogade kontaktlistan över organisationer, e-postlistor och festivaler är omfattande.
En annan sak jag inte hade koll på är hur vitt begreppet definieras: från "partnered nonmonogamy" – motsvarande det jag definierar som "öppet förhållande", ett fast kärleksförhållande med en partner plus icke-kärleksrelationer på sidan av – till "nonprimary partners" och "solo polyamory" som påminner om hur jag använder relationsanarki.

Även om Taormino utifrån sina intervjuer med 126 personer urskiljer ett antal definitioner av icke-monogama relationer är den viktigaste behållningen av Opening up detta (från det avslutande kapitlet, "The future of relationships"):

"Let them inspire you to redefine your relationship(s) on your terms." [min understrykning]

Jag är övertygad om att förhållanden mår bra av att de inblandade definierar och omdefinierar dem själva, så långt möjligt fritt från samhälleliga föreställningar om och förväntningar på hur ett förhållande ska se ut. Taormino igen, ur av snittet om nonprimary partners (med reservation för att jag tycker att ordet "secondary" är illa valt i sammanhanget, eftersom nonprimary relationships handlar om att inte ordna förhållanden hierarkiskt):

"Creating a secondary relationship flies in the face of the myth that if you love someone, you will want to spend all your time with him, live with him, be with him forever. Well, that's not always the case."

En av anledningarna till att jag läste Opening up nu var att jag för några helger sedan var på [Kärleksakuten]s nationella konferens i Linköping för att delta i ett publiksamtal om just icke-monogama relationer. Det var jätteroligt och jag åkte därifrån styrkt i min uppfattning att samtal är den bästa formen för att tala om relationsanarki. Jag fick att fundera på och lärde mig mycket av att prata med deltagarna. Bland annat gick det upp för mig – fast det borde vara självklart egentligen – att det mest nervösa och läskiga är att erkänna när jag faktiskt inte har några svar eller sådant som att jag när jag först träffar någon gärna vill framstå som bättre än jag är. Och att det samtidigt som det är nervöst och läskigt är viktigt att kunna tala om sina svagheter i sådana här sammanhang. Det är ju människor som utövar polyamori och relationsanarki (fast enligt kärnfamiljskramaruttalanden som ["Människan är gjord för att bli ihop"] är det naturligtvis tveksamt om jag kan räknas som människa) och inte okänsliga, omnipotenta superhjältar eller freaks ...

Länk: [Tristan Taormino's Opening Up]