M: Svenska Dagbladets krönikör Anna Larsson går från klarhet till klarhet i sina texter. (Ni som brukar läsa bloggen vet att jag har [sagt upp min prenumeration] på SvD, men krönikorna går att läsa på tidningens hemsida.)
[Denna gång] gör Larsson upp med genusnormerna, eller ”könsförväntningarna” som hen kallar det:
”Vi lever i den mest individualistiska av tidsåldrar men jag undrar om vi någonsin förr har varit så fixerade vid vad som är kvinnligt och vad som är manligt.”
Jag funderar ofta över just detta, hur vi i tider där individualismen firar triumfer och ”den fria viljan” har upphöjts till ett axiom – samtidigt kan vara så deterministiska när det handlar om ”könens” roller och förväntade egenskaper. Det är en självmotsägelse och jag får det inte att gå ihop.
Larssons krönika gav mig förresten åter en anledning att roas/förfasas över hur fattigt det svenska språket är i vissa avseenden. Hen citerar nämligen Simone de Beauvoirs bevingade ord ”On ne naît pas femme; on le devient” (Jag är inte så slängd i franska, så rätta mig gärna om det är fel.), som i sin svenska översättning allt som oftast lyder: ”Man föds inte till kvinna; man blir det”. (Larsson citerar dock lite friare och klämmer in några extraord: ”Man föds inte till kvinna eller man, man blir det.”)
På svenska blir citatet närmast skrattretande, men samtidigt väldigt talande; för det avslöjar hur genusnormer har internaliserats i språket. Plötsligt är man ”en könlös biform i tredje person singularis som alltid betecknar ett levande väsen” (Wikipedia). Ett förment neutralt begrepp. "När man har mens" är en annan klassiker.
Personligen använder jag mig av strategier för att undvika (där det går), eller åtminstone synliggöra, problematiska språknormer; bland annat genom att skriva hen istället för hon eller han här i bloggen. Dessutom har jag de senaste 2–3 åren inte skrivit ”man” en enda gång i texterna jag producerar i mitt arbete som journalist – givetvis med undantag för när jag citerar direkt.
Det är faktiskt inte svårt att undvika och det märks inte i texten; med vanan inne går det att formulera sig annorlunda i – minst – 99 fall av 100.
Hur vi använder språket är en vanesak, och det går för det mesta att med ganska enkla medel undvika de mest könskonserverande formuleringarna. Testa det!
Vi börjar direkt, tycker jag. Varför inte med de Beauvoir:
”En föds inte till kvinna; en blir det.”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
5 som sa ...:
Visst är svenska språket nersölat med "man" men att jämföra med franskan är lite vanskligt. "On" är ju ett fint och bra neutralt pronomen men å andra sidan har ju franskan ett tydligt tudelat genus med maskulinum/femininum. "Det" översätts ofta med maskulint pronomen, "il/le", vilket jag tycker är mer maskulint kodat än svenskans "man".
En rätt tydlig illustration hittar man i de Beauvoirs citat: "on le devient". "Le", maskulint pronomen, syftande på att bli kvinna. Ironiskt, inte sant?
Hej!
Jag har funderat på en sak ett tag vid läsning av er många gånger superba blogg: Använder du/ni hen och henom även när du/ni talar? Om inte – varför?
Och blir inte språket haltande om en tar i beaktning att ordet 'man' i meningar såsom "ser man på" härstammar från lågtyskans [man] med betydelsen blott/men/endast (i likhet med ordet 'men') till skillnad från det 'man' som har sitt ursprung i fornsvenskans [maþer] – människa; man?
Ett ord som i sin tur har (haft) femininum som genus. Och människa har ju dessutom haft betydelsen 'kvinna' i fornsvenskan.
Eller ska en undvika 'man' vid könsneutral meningsbyggnad oavsett dess ursprung? Håller det?
Jag är osäker ibland. Och kanske borde de neutrala och feminina ursprungsbetydelserna av de olika orden 'man' lyftas fram , i stället för att det konsekvent skrivas ett 'en' – något som i mitt tycke ibland har en tendens att förstöra meningar då 'en' har betydelsen 'någon', och därför förloras känslan av en större generell massa som ju är det som ibland åsyftas...
Hen och henom däremot går att använda konsekvent och det vore fint att se det etablerat i framtiden men först måste det slå i talspråket (även om folk historiskt sett snarare låtit sitt språk påverkas av det skrivna och inte tvärtom, kanske har det vänt igen under senare tid).
Ps. Att språket väljer konstiga vägar ibland visar sig i att ordet mannekäng, som företrädesvis används för kvinnor, betyder "liten man".
@Carilion: Tack för upplysningen!
@N: Jättebra fråga! Senare i veckan kommer ett blogginlägg som handlar om våra talspråkliga strategier.
Jag beundrar tanken, men stilistiskt kan jag inte komma ifrån att det låter så jävla fult med "en". Dialektalt, lite Småland.
Jag pallar liksom inte.
Jag beundrar tanken, det gör jag, men vägrar nog tyvärr att gå i bräschen för denna språkliga revolution.
En nyfriserad vän i New York skrev i sin Facebookstatus: "also learnt that english has the gender specific 'blond' and 'blonde'". Det visste jag inte heller (jag har uppenbarligen inte heller lyssnat så mycket på Dylan).
Enligt ordboken i dashboarden på min dator:
"The spellings blonde and blond correspond to the feminine and masculine forms in French. Although the distinction is usually retained in Britain, American usage since the 1970s has generally preferred the gender-neutral blond. The adjective blonde may still refer to a woman's (but not a man's) hair color, though use of the noun risks offense (: See that blonde over there?): the offense arises from the fact that the color of hair is not the person. The adjective applied to inanimate objects (wood, beer) is typically spelled blond."
Skicka en kommentar