söndag 17 maj 2009

VSASS om verbala strategier

Läsaren N frågade om vi använder ”hen”/”henom” även när vi talar. Här är svaret!

H: Jag fick för länge sedan lära mig att inte säga "man" när jag menar "jag". Om det inte vore för att det tyder på att den som säger det vill bli bekräftad och få medhåll skulle det vara lätt att garva rått åt typiska medieuttalanden som "man blir ledsen".

När jag inte menar "jag" använder jag "en" inkonsekvent istället för "man". Ofta är det på ren slentrian jag säger "man", men betydligt oftare för att det fortfarande känns obekvämt och konstigt att säga "en". Ändå kan ju "en" passera i många sammanhang eftersom det inte hörs så tydligt och kan tolkas som dialektalt. Är det "människor i allmänhet" som åsyftas går det ju bra att säga det, "det är vanligt att ...", "många människor ..." eller liknande. "Vi" för den som föredrar det. Det är med lite övning ganska lätt, och dessutom roligt, tycker jag som gillar att leka med språket, att komma på kreativa omformuleringar.

Vad gäller att "en" skulle vara fult för att det låter dialektalt har jag själv den tråkigaste svenska dialekten, stockholmska, så jag har svårt att använda den dialektala prägeln som en förevändning för att inte säga "en".

"Hen" och "henom" använder jag alldeles för sällan i talspråk. Efter att nyligen ha läst texten ["Om det blir fel"] på utmärkta bloggen Genusförvirrad?! har jag bestämt mig för att jag måste skärpa mig på den punkten. Den som tar illa vid sig av att omtalas/-skrivas med könsneutrala pronomen får säga ifrån. Om någon känner sig kränkt i sin kvinnlighet/manlighet av att bli benämnd "hen" ska det bli väldigt intressant att diskutera vilken bekräftelse språkbruket ger för självbilden ...

Även i det här fallet är det för övrigt möjligt att vara kreativ. "Personen ifråga", till exempel. Ofta går det också att använda namnet istället för ett pronomen, det rekommenderas!

M: Jag är inte lika konsekvent när jag pratar som när jag skriver. Jag råkar till exempel ofta säga ”man” när jag pratar om människor i allmänhet. Vanans makt är stor, helt enkelt - men jag jobbar på det. Allt oftare blir det ”en”, som jag ofta tycker fungerar även i tal. Det låter fint.
Jag tycker för övrigt att det blir väldigt konstigt när en person pratar om sig själv och säger ”man”. Tyvärr är det väldigt vanligt. Det borde vara kutym att säga ”jag” istället. Jag tror att "man"-användadet kan vara ett sätt för talaren att (ofta omedvetet) fjärma sig från sig själv, på grund av osäkerhet, snarare än ett försök att universalisera sitt uttalande.

Beträffande ”hen”/”henom” så använder jag sällan de orden. Det är inte någon princip jag har utan beror helt enkelt på att jag inte riktigt trivs med att använda dem. Borde kanske träna på det.
I dagsläget försöker jag hellre att istället säga personens namn. Jag använder dock ”hon”/”han” lite oftare än vad jag skulle vilja. Även här på grund av gammal vana.

När jag pratar om en människa som min samtalspartner inte känner så kan jag säga ”personen” om jag inte anser att genuset spelar någon roll. Jag har dock fått reaktioner på detta, av slaget ”varför döljer du vad den du pratar om har för kön?” Inte så roligt, för då blir ju effekten motsatt till vad som var tänkt = fokus på "kön".

Det är egentligen inte så konstigt att jag har svårare att anpassa talspråket än skriften. När jag skriver har jag ju tid att tänka efter, och förr eller senare hittar jag en formulering som funkar. När jag verbaliserar tankar så finns det inte alltid tid för detta – konstpauserna skulle riskera att bli lite väl långa. Och ni kan ju tänka er vad jag tycker om ”män” som sitter och hummar och tar talutrymme på andras bekostnad… Då blir det ibland ”hon/han”.

1 kommentar:

N. sa...

Läsaren N läser och begrundar:)