Läsrapport: Våtmarker

M: För en dryg vecka sedan läste jag Charlotte Roches omtalade bok Våtmarker. Jag uppfattade den som synnerligen underhållande; den var både rolig och äcklande. Det fascinerande med boken är just ”äcklet” nästan uteslutande genereras av beskrivningar av (”kvinno”-)kroppen och dess funktioner, vilket får läsaren att (förhoppningsvis) fundera över varför hen är präglad att reagera med just denna känsla på beskrivningar som egentligen borde betraktas som förhållandevis harmlösa.
Mig veterligen har Våtmarker (i alla fall i Sverige) nästan uteslutande recenserats av ”kvinnor”, vilket är ganska talande. Kroppen, den som är både sexualiserad och berövad sina funktioner (den prepubertala plastdockan), är ju en ”kvinna”.

Alla är dock inte så entusiastiska, och det är intressant att iaktta de reaktioner som boken ger upphov till – här har Charlotte Roche lyckats på ett sätt som skulle göra de flesta av hens samtida kollegor gröna av avund. I Tyskland genererade boken en våldsam debatt, både om dess litterära kvalitéer (”sliskig porr” menade vissa / ”ett feministiskt manifest” menade andra), men även om normerna bakom dagens kvinnoideal. Och att runkblaskan FHM (For Him Magazine) [utsåg Charlotte Roche] till ”Världens osexigaste kvinna 2009” – enbart på grund av det hen skrivit i Våtmarker – kan ju inte betraktas som något annat än ett talande bevis för hur knäckta "män" blir när de ser sina kliniska runkdrömmar krossas. Typ: ”Hjälp! Knulldockan lever!”
[Bokhoran Johanna K] sågar dock Våtmarker. Hen tycker att boken är tråkigt skriven och ”ingenting alls” utan provokationerna. Jag håller inte med, och ställer mig dessutom tvekande till att spekulera i ”vem den här rådjursögda Charlotte Roche är, som skriver en sådan skitig bok.” Det är väl litteraturen som ska bedömas och inte författarens utseende?

Charlotte Roche har tagit en paus från media, så när jag sökte hen för en intervju i veckan för min tidnings räkning var det utan resultat. Däremot fick jag tag på Roches redaktör Jo Lendle på det tyska förlaget Dumont. Hen sa att Våtmarker faktiskt lyckats skapa en konstruktiv debatt om normer och ideal:
– [M]ånga blev glada över att någon vågade ifrågasätta idéerna om hur en kvinna ska vara för att vara ”perfekt”. Vi har fått tonvis med brev och i ett av dem skrev en kvinna att hon läser boken med sin femtonåriga dotter, och pratar med henne om vad det innebär att vara en ”kvinna”.
Jag har svårt att se att en bok som lyckas med detta skulle vara platt, poänglös och spekulativ.
Men naturligtvis har alla rätt till sin åsikt – det är ju för tusan litteratur.