You must be certain of the Devil*

Foto: Austin Young

För en vecka sedan gjorde jag en nästan timslång intervju med en av de mest inspirerande människorna jag vet – Diamanda Galás. Denna furie är inte bara en av världens bästa vokalister, hen kämpar också outtröttligt för mänskliga rättigheter och mot homofobi och spridningen av HIV. Galás dödsfiende #1 är den katolska kyrkan. Faktum är att folk inom den upplever hen som så hotfull att präster har försökt driva djävulen ur hens skivor. Bara en sån sak.
Samtalet resulterade i [den här artikeln]. Läs den gärna!

Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva om Diamanda Galás, men det får bli en annan gång, för jag är väldigt trött. Jag var på FI-valvakan igår och det var ett helsike att komma hem eftersom tunnelbanan jag ta tänkt hem var fylld till bristningsgränsen med Springsteenfans. Så kompakt var köttväggen att det helt enkelt inte gick att gick att komma ombord. Således kom jag i säng lite väl sent.

På tal om bigotta katoliker så har de en ambitiös talesperson i Marcus Birro, som på [sin blogg] byter budord mot härskartekniker i sin iver att kritisera Anna Hellgrens [mycket angelägna krönika] om att religiösa gruppers, och katolska kyrkans i synnerhet, ”kvinno”hat är ett allvarligt problem i Europa.
Den sortens skenheligt hetsande som Birro ger uttryck för i sitt blogginlägg karaktäriserar den människotyp; självgoda, religiösa vita ”män”, som Diamanda Galás – om himmel och helvete faktiskt skulle visa sig existera – anser är Satan.

* Här är en video med Diamanda Galás där hen sjunger Double Barrel Prayer från skivan You must be certain of the Devil (1988).