Arvika: PS och namntilläggsfest

H: För en vecka sedan kom vi hem från Arvikafestivalen. Jag kommer att särskilt ta med mig minnena av den öppna och glada stämningen i arbetstältet och i campet, av de queera diskussionerna och av sammanhållningen och omtanken. Mitt konsertbesökande var inte särskilt omfattande: jag såg en hel konsert (Fever Ray) och brottstycken av andra (några frivilligt, några enbart därför att arbetstältet var placerat mitt emot största scenen). Depeche Mode missade jag förstås inte. Under "Precious" projicerades för övrigt på storbildsskärmarna en dikt av sufipoeten Hafez (1300-talet). Ett citat:

The Truth has shared so much of Itself
With me

That I can no longer call myself
A man, a woman, an angel,
Or even pure
Soul.

Efter Arvika - kanske utlöst av författarna till [Vi är misfits!], med säkerhet inspirerat av andras berättelser om liknande tillställningar med lyckade resultat (Camp Davis i Arvika var ett sådant) - hade vi namntilläggsfest. [Blankett 7630] från Skatteverket och så var det inte så mycket mer att fundera över:



Hannes är inte det vackraste namnet jag vet, men det är det jag skulle ha fått om jag hade fötts som "pojke" och jag har inget dåligt förknippat med det. Blanketten bör ha varit SKV tillhanda i onsdags. Ni lär få veta vad de svarar. Även fotograf Oscar som var med i Arvika funderar på ett till namn, läs vad hen skriver [här].

Länkar: [Könsneutrala namn (PRV)]
[Namndatabasen (SCB)]

M: Det var ett rent privilegium att under fem dagar få hänga med folk från [Galago] och [Dotterbolaget]. Maken till smarta och roliga personer får en leta efter, och vårt sällskap utgjorde en härlig oas av kärlek och respekt.
Arvikafestivalen är dock, i likhet med alla andra musikfestivaler, knappast någon jämställd idyll, och jag iakttog en del könsmaktrelaterade svinigheter under dess gång. Dessutom rapporterades fyra våldtäkter, och vissa festivalbesökares allmänna uppträdande var beklämmande.

Exempel: En person (”kvinna”) från ett av festivalens aktivitetsområden ropar i en megafon som precis gjort sirenljud: ”Så kommer ni låta när vi är färdiga med er i …” En besökare (”man”) som går framför mig ropar högljutt tillbaka: ”Så kommer DU låta när jag är färdig med dig!” Av tonfallet att döma var det en uttalat hånfull och kränkande kommentar. Jag var ytterst nära att knacka personen i fråga på axeln och snällt fråga varför i hela friden hen betedde sig som en idiot, men jag var inte snabbtänkt nog och den hann skrattande försvinna i folkhavet.

En annan deprimerande incident var när jag hamnade i samtal med en person som med stor sannolikhet arbetar inom vården. Det var i samband med att jag stod och sålde böcker och prenumerationer för min arbetsgivares räkning. Vi började prata om prostatacancer, vilket jag tycker är intressant (och otäckt). Sedan halkade samtalet, på grund av en bok som vi sålde, in på så kallade könsbyten. Då brast fördämningarna och fördomarna störtade fram:

1. Enligt någon ”psykolog” är visst alla som genomgår könsbyten kroniskt psyksjuka …
2. … dessutom är det helt i sin ordning att de steriliseras. Således måste de …
3. … ”bestämma sig för” vilket kön de vill ha.

Det sista påståendet rättfärdigade personen ifråga med: ”Jag vet inte varför jag tycker så, men det känns så helt enkelt.”
Hurra! Vilken seger för förnuft, logik och humanism! INTE!
Jag var tvungen att vara artig eftersom jag inte ville sätta min arbetsgivare i skiten, men inombords bubblade det av frustration. En vecka senare är jag fortfarande arg över att människor i allmänhet – och de som arbetar med hälsa och sjukvård i synnerhet – kan bära på så inskränkta åsikter.

Generellt sett var dock årets Arvikafestival väldigt rolig, mycket tack vare de fantastiska människorna jag var där med. Jag hann inte se så många konserter eftersom jag jobbade större delen av tiden, men Welle: Erdball och Röyksopp stack ut. Och Fever Ray var magiskt.