måndag 27 juli 2009

Konform regnbågsuniform?

H: Idag skriver Unni Drougge på Expressens debattsida under rubriken ["Gayrörelsen har blivit för hetero"]:

Kraven från hbt-håll har framför allt gått ut på rätten till könsneutralt äktenskap, homoadoptioner och rätt till assisterad befruktning för lesbiska. Hbt-samhället har således hissat flagg för den mest inpiskade av heteroinstitutioner: kärnfamiljen. Visserligen med regnbågens färger, men i övrigt intet nytt.
Var det då bara äktenskap, babylycka och ett välanpassat medelklassliv som hägrade under den tappra striden för lika medborgerliga rättigheter? I så fall är slaget vunnet. Aldrig har väl homovärldens dominerande livsstil varit så tvåsam och "heterosexuell" som nu. [---]
Och för all del. Jag missunnar inte hbt-communityt och dess anhängare, dit jag själv räknar mig, att ha kul, slå sig till ro och skapa trygga familjeliv. Men att rikta årets huvudmissnöje mot heteronormen utifrån den heteronormativa rättning i leden som karaktäriserat rörelsen på senare tid, det känns lika falskt som grannens inövade leende när gayparet kommer gående hand i hand.


Det här är tankar som jag känner igen från Unni Drougges debutroman Jag, jag, jag! (1994) där huvudpersonen Sophie tänker:

Dessutom hade de homosexuella par jag kände inte uppnått en bättre samlevnadsform än andra. Det var samma svartsjukedramer, samma otrygghet, samma utseendefixering, samma gräl runt diskhon. De ville ju rentav gifta sig som alla normala heterofiler de fnös så föraktfullt åt.

Jag kan inte döma människor för att de anpassar sig - det är en bra strategi för överlevnad -, och jag tror inte heller att det är vad Unni Drougge är ute efter att göra, fast många uppfattar det säkert så. Jag tycker också att människor gärna får gifta sig om de vill - även om jag hellre skulle se att äktenskapet sekulariserades eller, ännu hellre, avskaffades helt. Skriv gärna kontrakt för er samlevnad, människor, men formulera dem i så fall själva i de förhållanden ni har istället för att kyrkan eller staten ska göra det åt er.

Och om heteronormen stinker, så nog luktar det lite skit även i hbt-communityt? Att basha en norm som en själv har anpassat sig till känns inte helt fräscht, även om heteronormen och kärnfamiljsnormen är tvingande - lite som en dålig chef när du ändå vill behålla jobbet. Läs också på bloggen [Queersammanbrott] som tar upp en punkt i Pride House med rubriken "Heterohatets dag". Hatfrågan är relevant: den andra hälften av Unni Drougges resonemang är att samtidigt som hbt-rörelsen heterofieras, ökar antalet hatbrott. Med en allt starkare norm som förankras i allt fler "läger" blir det mindre och mindre plats för avvikare, och vad ska vi med tolerans till när nästan alla ändå är som vi själva?

Nu ska vi till Pride House och gå på seminarier om queerklubbar, queeraktivism och "den nya mansrörelsen". Det ska bli spännande.

3 kommentarer:

lilithsvalin sa...

Det känns som om hon gör fel när hon drar alla över en kam. Jag upplever det som om det finns två rörelser där den ena vill leva vanligt svenssonliv och den andra rörelsen vill komma bort från det.
HBT-rörelsen är inte så homogen som vi tror, eller ens vill se den.

johanna sa...

Håller med föregående. Jag tror också att båda rörelserna behövs. (Alla som har vuxit upp i detta samhälle, som drömmer om barn och bröllop, klart att alla ska ha den möjligheten oavsett sexualitet). Tycker rörelserna ska samarbeta och stödja varandra, vi har väl trots allt samma mål, vi går olika vägar men har samma mål. Så ser jag det iaf.

Queersammanbrott sa...

Otroligt viktig diskussion och det känns som om årets pride house-aktiviteter har påbörjat diskussionen.

Jag hade föresten tyvärr inte möjlighet att gå på och se hur programpunkten "heterohatets dag" turned out. Kanske var någon annan där eller på Anarchopride där Queerinstitutet lär ha talat? Jag är nyfiken på att få veta hur denna grupp människor med hat som drivmedel rent praktiskt vill förändra samghället. Anybody knows?