H: Det känns som att det här är ett ämne jag har skrivit om förut: kanske är det för att jag får anledning att återkomma till det ganska ofta i tankarna. Hur som helst skadar det inte att ta upp det igen. (Jag har ingen teoretisk källa för detta, bara en upplevelse som delas av normbrytare jag träffar.) Alltså:
Häromdagen pratade jag med en arbetskamrat om hur olika handlingsutrymmet är för dem som inte följer normen jämfört med handlingsutrymmet de har som följer normen. (Jag är öppen för att det också finns till exempel polynormer eller vegannormer, men vi underförstod mer omfattande normer som heteronormen - mer än vanligt i fokus nu i och med Pride! - och allätarnormen.) Vi var eniga om att de som väljer att inte följa de stora normerna - till exempel polys eller veganer - kommer undan med mycket mindre avsteg från sina normer än de andra gör. Tillspetsat tog vi som exempel att en "heterosexuell" person kan "komma undan" med att ha sex med någon av samma kön - "komma undan" som i att inte direkt tolkas som att den har "blivit" "homosexuell". Medan en person som inte agerar enligt de övergripande normerna måste vara mycket mer sann mot sitt valda normbrott. Det här är på det hela taget mycket osmälta funderingar från min sida och inte tillämpliga på allt (jämför till exempel "kvinnors" sociala frihet att klä sig i "manskläder" med "mäns" utrymme att klä sig i "kvinnokläder") , men medan vi pratade tycktes det som att vi var någonting på spåren. Det föreföll inte alls märkligt - däremot sorgligt - att arbetskamratens vänner som är veganer smyger med sina medvetna avsteg från sin valda icke-normativa kosthållning - trots att personen jag pratade med inte skulle komma på tanken att döma dem för det. Det har samlat ihop sig till ett antal gånger nu som jag fått höra sådant som "Haha, du har ju klockarmband i läder. Busted! Du är inte en äkta vegan." och "Jaha, ni träffas si och så ofta och dejtar inte några andra. Då är ni ju ihop." Slutsats: normen drar - för att inte säga normen suger.
För övrigt finns det en ny älskling i mitt liv. Jag kallar den "Vill du ha en kram-projektet". Det fina med det här projektet är att det inte har något slutgiltigt mål. Jag har ingen plan med det, men hittills är jag väldigt nöjd med hur det har utvecklats. Än så länge har jag blivit mer medveten om människors fysiska integritet, och jag märker att jag blir mycket gladare av att få krama människor enligt projektet än när jag gjorde på det gamla vanliga sättet. VDHEK-projektet går förstås ut på att jag istället för att förutsätta att alla alltid vill kramas helt enkelt frågar människor som jag har lust att ge en kram om de vill ha en. Hittills har kramarna främst gått till människor som jag blivit glad av att träffa, majoriteten av dem personer jag aldrig kramat förut. Det känns på samma gång som att ge bort en present och som att få en när personerna svarar ja. Hederskram till D, E och E!
(På förekommen anledning: Ni som kramar mig utan att fråga först - det är helt okej. Jag tror att jag kan säga nej om jag inte vill kramas alternativt leva med att jag inte kan säga nej till er. Dessutom går det bra att fråga med kroppsspråk och det tycker jag att de flesta jag träffar gör. Fast så är jag också väldigt förtjust i ord.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
1 som sa ...:
Det är intressant det där med "alternativa normer" och vad man "tillåts" göra inom dom, av personer som befinner sig utanför.
Jag känner att det mycket gemensamt med det här med att man påstås vara poly/vegan/queer/whatever bara för att vara annorlunda.
Finns mycket kvar att utforska där känner jag.
Sen angående det här med kramar tycker jag är väldigt viktigt.
Jag hade t.ex en väldigt intim relation med en person som var lite nere ett tag och jag frågade försiktigt med mitt kropsspråk om hen ville ha en kram och hen svarade positivt och mottog min kram kärleksfullt och aktivt.
Det pågick ganska mycket tills ett par dagar senare när jag fick reda på att hen helt enkelt fejkade för min skull. Att hen egentligen ville bli lämnad ifred och tyckte det var jobbigt att jag kramades.
Det kändes väldigt jobbigt för mig och jag blev lite upprörd och förklarade hur viktigt det var för mig att hen visar att hen inte vill och absolut inte visar att hen vill om hon egentligen inte vill.
För mig kändes det som jag lurades till att begå ett övergrepp även om hen inte tog det så allvarligt.
Men efter det så har jag blivit än mer försiktig till att krama personer som jag inte är säker på att dom vill.
Jag iaktar också så tydligt hur vissa inte vekar bry sig ett dugg utan tar för givet och trycker sig på andra med kramar.
Trots att det för mig som står bredvid är helt uppenbart att den omkramade personen mest tycker det är jobbigt.
Normer kring vilken fysisk kontakt som antas vara är okej och inte är något jag har stora problem med.
Som att det är okej att tvinga ett litet barn att krama någon osv.
Jag tycker inte det är okej.
Skicka en kommentar