Läsrapport: Vi är misfits!

H: Efter några år i bokbranschen använder jag ogärna ordet "bok" när jag skriver om en utifrån dess innehåll. För mig är "bok" termen för det fysiska utanverket: papperet, pärmarna, trycksvärtan. Det som finns i pärmarna, på papperet kan vara en roman, ett reportage, en samling dikter eller noveller eller, som det så populärt heter, något helt annat. [Vi är misfits! Queerfeministisk aktivism och anarkistiska visioner] av Elin Emil Sandström Lundh och Christoph Emanuelle Fielder är svår att ruta in i någon genre - tack och lov. Baksidestexten beskriver den som "En bok som blandar intervjuer med funderingar kring anarkism, anti-assimilering och olika former av aktivism. Vi är misfits! är ett queerfeministiskt manifest. En inspirationsbok [...]", vilket nog är det närmaste en kommer en bestämning; "reportagekollage" som en recensent kallade den känns inte heller heltäckande. Vi är misfits! är en av ett ytterligt fåtal böcker som jag, så snart jag slagit igen pärmarna om de sista sidorna, genast börjat läsa från början igen eftersom jag inte är säker på vad det är jag just läst. Jag är bara säker på att det här är något helt annat och ändå inte något som känns helt främmande. Att jag känner mig både hemma och ibland mer än en aning bortkommen i misfitsmyllret.

Vi är misfits! har formen av en roadtrip genom USA valåret 2008. Anhalterna på resan utgörs av möten och intervjuer med aktivister via städer och deras queerscener, klubbar, demonstrationer, forum, konferenser, performances, bokhandlar och couchsurfing och med inslag av svartjobb, bajslotteri i Texas och tatueringar. Författarnas definition av aktivist är inkluderande:

En person som agerar utifrån en övertygelse för att fylla ett hål eller en funktion som den personen saknar i samhället. Som agerar för andra utan att få lön för det (eller kanske ibland). Som väljer att lägga hela eller delar av sin tid på att försöka påverka en sak i en viss riktning på grund av personlig, inte ekonomisk, övertygelse.

Det går inte in riktigt. Jag är för fast i min roll som konsument av det här fantastiska, ambitiösa queerpanoramat till aktivistbok för att på något sätt återkoppla aktivismen till mig själv och det jag gör och vill göra. Jag reagerar som så ofta dubbelt på mötet - även via papperet och orden och illustrationerna på det - med aktivismen: å ena sidan sjukt peppad, å den andra underlägsen och lat. Den vanliga ruttna självkänslan som lägger sig på och kväver alltför många ambitioner: om jag inte kan vara bättre, eller åtminstone lika bra, är det ingen idé att jag ens försöker. Jag känner mig inte hemma och dessutom hämmad. Jag som inte ens klarar av att som Misfits-författarna konsekvent använda ordet "en" istället för "man".

Men så hakar en mening tag i mig: "Jag ser fram emot min egen planerade sterilisering och jag är trött på familj- och barnafödanderomantiseringar, i alla fall när de nästan aldrig följs upp av en diskussion kring det faktum att vi redan är alldeles för många människor på jorden."
Plötsligt känner jag mig stärkt och delaktig. Läs Vi är misfits! därför. Inte för att du - som jag och författaren som skrev de ovan citerade raderna - måste tycka att den barnalstrade gemenskapen inte är något som lockar för egen del, utan för att hitta den eller de meningar som hakar fast i dig och får dig att känna dig som en del av något stort. Ordet eller orden där du känner igen dig som både form och innehåll.
Boken tar slut, men jag är övertygad om att vi är många som kommer att fortsätta den genom det vi tänker, säger, skriver och på andra sätt gör. Aktivism handlar ju ytterst om att göra något och det första vi måste göra är att låta oss inspireras.