Moderskapsnubblor

F: Jag har lite prestationsångest eftersom det var så länge sedan jag bloggade regelbundet, men jag försöker släppa det. Tanken med den här taggen är att det både ska vara en dagbok a lá I hemmets lugna vrå - för er som fick äran att läsa den - och ett ställe där jag ibland mer seriöst diskuterar vissa fenomen. Om det nu går att dra någon linje däremellan.

Jag börjar bli mer och mer gravid. Det är en konstig känsla. I början kändes graviditeten som ett galet påhitt, som en lång bakfylla, som något som mest gjorde mig trött och grinig utan att egentligen ge någon utdelning. Nu börjar jag komma in i den perioden där folk säger att det strålar om mig (som på film!). Jag trodde faktiskt att det var en myt. Varför skulle gravida kvinnor stråla? Svettiga och illamående med halsbränna och foglossning, jag vet inte - not so sexy. Men plötsligt säger alla att de tycker att jag ser så pigg ut, att jag ser ut att må jättebra. Och jag antar att jag mår jättebra, om en jämför med för några veckor sedan.
Jag skojar och säger "ja, det är moderskapet" och folk svarar gravallvarligt "Ja, det är det". Och jag funderar över VAD som menas med detta.

Det är en snäv linje antar jag, mellan att inte snava in i det romantiska töcknet av barn och fantastiskt och bästa tiden i ditt liv och inget går upp mot eller du kommer att förstå och välkommen in i mammaklubben, och att inte bara hålla allt på avstånd för att det är skrämmande och galet - utan att faktiskt låta lite sippra in. Det ligger ett barn stor som min hand i min mage. Och den kan hicka. Och den kan ta på sig själv och den kan snurra runt. Igår på väg hem genom regniga ghettot höll jag en av mina Ipodhörlurar mot magen och det fick mig att må illa. Jag vill tänka att det var för att ungen började dansa.

Om jag strålar pga moderskapet så undrar jag vad moderskapet betyder och hur vi kan använda det ordet utan att dra med alla heteronormativa idéer kring det, alla teologiska och historiska tyngder som ligger över det, utan att klassa det som ett nederlag eller en undergivelse och utan att ge det det där romantiska skimret som århundraden av förtryck har tillänat det som tröst för att kvinnors plats är i hemmet och ingenannanstans. Jag har ofta hört folk säga att anledningen till att kvinnor inte vill släppa in män i delningen av föräldraledigheten eller i ansvaret för hushållsarbetet är för att kvinnor håller fast i de halmstrån de har - där de trots allt har makt och blir uppskattade för det arbete de gör. Mödrar får kärlek och tacksamhet, om än inte pengar eller respekt (utanför hemmet). Jag tror att detta är en ganska hemsnickrad teori, men samtidigt så kommer jag att tänka på den i grubblandet över moderskapet. Jag vill vara en mamma, men jag vet inte hur, för jag vill inte vara det enligt dessa normer. Jag vill inte vara Monica som i Vänner säger till sin man Chandler (alltså, graviditeten gör mig trött, jag ser på mycket skräpteve) när han frågar om hon kan skilja deras nyadopterade tvillingar åt "Of course I can, I'm their Mother".

Jag har börjat läsa "Moderskap och Kärlek" och det känns som att det kanske kommer att dyka upp lite svar där - eller det finns ju inga svar men lite mer att tänka på. Det ickenormativa moderskapet, det är där jag vill hamna.

(Och alla säger åt mig att det inte kan göras! "Ack ja, vi hade ju så många ideal när vi skaffade barn, men sen fick man ju anpassa sig..." som att de försöker skrämma mig! När jag säger saker som att jag inte vill amma, så tittar alla på mig och skakar på huvudet och säger "ja det är lätt att säga nu..."

Alltså. Jag tror inte att det är lätt att gå mot normer. Det är inte därför jag gör det.)