Normer om det där med att ta reda på kön

F: ("Kön" kommer nedan att användas för att prata om det biologiska könet, och inte något annat)

Snart närmar sig det som väcker den stora frågan om ungens kön: ultraljudet. En av de första frågor jag får när jag berättar om graviditeten är frågan om vi ska ta reda på könet. Jag säger nej, för vi har kommit överrens om att vi inte vill det, och jag möts av en förklaring till varför just den människan valde att ta reda på könet - ex "vi ville börja köpa kläder" eller "det var enklare så" - svar som oftast får mig att sätta i halsen och dö i fikarummet på jobbet. Kan en inte köpa kläder om en inte vet kön? Ska ALLA kläder vara rosa eller blå/ byxor eller klänningar? De flesta kläder i början är väl typ bodies och mjukisbyxor vad jag har förstått. Men tydligen så är det viktigt att veta. Jag och min sambo har som tur var kommit överrens om att köpa så lite prylar som möjligt till ungen och låta den leva på begagnade saker vi får från vänner och släktingar. Jag har därför en påse hemma med bebiskläder, varav en del klänningar. Får vi en pojke så får den finna sig i det tills den blir tillräckligt gammal för att ha egna åsikter.

Att det är enklare att ta reda på könet vet jag inte riktigt hur jag ska tolka. Kanske för att det är lättare att tänka om en människa ifall en kan ge den ett kön. Kanske kan en börja fundera på namn. Tänka ut framtiden beroende på könsspecifika fritidsintressen. Kanske blir ungen plötsligt en person? Kanske.

Det andra svaret jag får när jag säger att "nej, vi har bestämt oss för att inte ta reda på könet på ungen" är "ja, det är ju kul att ha lite kvar som överraskning". Vaddå för överraskning? Det blir ju antingen en pojke eller flicka enligt dagens mått mätt, har en tur så kanske det blir en hermafrodit men då tror jag tyvärr att en tvingas välja kön i vilket fall. Det vore kanske en överraskning om ungen kom ut som ett kön och snabbt deklarerade att det hellre ville vara ett annat. Eller om en födde en transa. Men en kan ju alltid drömma. För oavsett om ungen kommer ut gallskrikande i protest mot dessa hemska könsroller som läggs på den (och vem har sagt att det inte är det den skriker om?) så kommer förlossningsvården att stämpla den som ett kön och ge den ett personnummer och ett namn och ett täcke med en färg. Och detta är tyvärr inte särskilt överraskande.

Men sen kommer vi till den spännande normen att INTE ta reda på könet. Om en är feminist det vill säga. Från mina feministiska vänner har jag fått höra "ni kommer väl inte ta reda på könet?" och ett belåtet "bra" när jag svarar nekande. Och jag håller med. Jag är nöjd med att könet inte spelar roll och att vi inte vill veta för att vi inte vill riskera att vi skapar oss tidiga föreställningar om ungen på grund av könet. Samtidigt undrar jag om det är så himla farligt att ändå få veta? Det händer konstiga saker i min kropp, och någonstans vill jag veta så mycket som möjligt om det som händer. Kontrollbehov kanske. Och är vi feminister eller är vi feminister? Spelar kön roll? Nej. Det gör ju inte det. Och då måste vi väl ändå lita tillräckligt mycket på oss själva att vi kan hantera att veta kön på ett foster. Jag vet ju kön på de flesta andra, och jag arbetar varje dag aktivt med att inte låta det spela roll. Vi lever i ett könat samhälle, och att skjuta upp medvetenheten om barnets biologiska kön, eller att inte göra det, borde inte egentligen vara en så stor grej. Jag kommer ju att veta könet på barnet när uppfostringsarbetet börjar. När den börjar dagis. Och det är väl DÅ som den stora utmaningen börjar...