Om ammande ”män” och det accepterade hatet

M: Jag är inte mycket för att skryta, men en sak är jag väldigt stolt över att ha gjort. Därför ska jag nu berätta om när jag introducerade begreppet ”manlig amning” i den svenska genusdebatten. (Ja, jag tror faktiskt att jag var först. Men om någon är av en annan uppfattning så är det bara att höra av sig.)

För fyra år sedan skrev jag två artiklar i ETC om att ”män” har förmågan att laktera, det vill säga producera bröstmjölk. Den första artikeln gick i vårt temanummer om kroppen. Det var när vi satt och brainstormade ämnen till det som jag mindes att jag under en genusvetenskapssession hört föreläsaren säga, liksom i förbifarten, att "män" har mjölkkörtlar och därför även har förmågan att producera bröstmjölk. Detta fastnade uppenbarligen i bakhuvudet, för sju år senare när vi satt där på redaktionen nämnde jag att vi borde ta reda på om "män" kan amma. Och så blev det.

I april 2005 publicerades artikeln [Visst kan män amma!] i ETC, och reaktionen blev starkare – och framför allt mer långvarig – än jag någonsin hade kunnat tro. Nästan omgående efter att magasinet hade kommit ut började läsare höra av sig. Många trodde att vi skämtade – ETC dök nämligen upp i affärerna den 1 april! Inte så bra tajming... Hur som helst så besvarade vi alla frågor med att det var en seriös artikel och att många "män" faktiskt kan producera bröstmjölk. Vi kände dock att bevisbördan låg på oss så jag skrev en uppföljande artikel i nästa magasin: ”Här är beviset för att män kan amma!” Inför denna sökte jag med ljus och lykta efter svenska ”män” som prövat att amma. Jag fick inget napp men hittade en kille i USA som gärna berättade om sina droppande bröst. (Denna artikel finns tyvärr inte på webben.)

Sedan hörde SVT av sig! Samhällsprogrammet [Faktum] producerade ett 15 minuter långt inslag om att män kan amma, där läkare, debattörer – och jag – intervjuades. Tyvärr gav de mig det missvisande epitetet ”genusforskare”, vilket jag faktiskt inte är (det hade varit korrekt att kalla mig för genusvetare), och glömde helt bort att jag är journalist. Efter Faktums inslag hade jag hoppats att fler skulle börja prata om ”män” och amning, samt att frågan kunde bli ett sätt att börja diskutera den samhälleliga och kulturella synen på ”män”, ”kvinnor” och synen på könens olika roller vid föräldraskap.
Men det hände inte; den offentliga diskussionen kom av sig nästan innan den hade börjat. Folk verkade inte vara redo att ta till sig kunskapen om att ”män” kan amma. Det största som hände var att jag blev nominerad till annars tämligen biologistiska [Amningshjälpens] ”Bröstpris”… Jag vann inte.

Att det inte blev någon stor diskussion om ”män” och amning betydde dock inte att ingenting hände – och här kommer vi till det roliga. Frågan har nämligen legat och puttrat sedan dess. I fyra års tid har jag med jämna mellanrum fått mejl och telefonsamtal från folk som läst mina artiklar (det hände senast för en vecka sedan). Dels från personer som velat diskutera och dels från personer för vilka det jag skrivit varit en riktig aha-upplevelse. Några har till och med palnerat att testa själva! Allra roligast (förutom de ”män” som velat amma, förstås) har det varit när medicinstuderande har kontaktat mig och sagt att de diskuterat frågan på sina utbildningar. Inom läkarkåren är vetskapen om ”mäns” förmåga att laktera allmänt utbredd, men tyvärr verkar den inte sippra ner till exempelvis barnavården, där den verkligen skulle behövas.
Förra året, under Europride, blev jag för övrigt inbjuden att prata om bland annat denna fråga. Det resulterade i föredraget ”När könsgränserna kollapsar”, som du kan läsa mer om [här].

Som sagt, jag hittade ingen svensk ”man” som ville komma ut med att han testat att amma sitt barn. Men i kvällens talkshow med [Robert Aschberg] träder en sådan person – Ragnar – fram, vilket är glädjande. För övrigt blev jag uppringd av Aschbergs researcher som frågade mig om hur mina artiklar tagits emot. Jag berättade utförligt om reaktionerna och sade att jag hoppas att ämnet tas upp seriöst.

Tyvärr har det inte hänt så mycket med normerna sedan jag skrev mina artiklar. Både [Aftonbladet] och [Expressen] har skrivit om Aschbergs program, och [läsarnas kommentarer] är minst sagt skrämmande. Hatet flödar verkligen! Det är inte ofta jag känner så, men inför dessa reaktioner blir jag verkligen rädd. De är så obehagliga – ja fascistoida! – att jag baxnar. Hur i hela friden kan de hata så mycket inför något som varken är skadligt eller onaturligt?

En av de värsta reaktionerna kommer dock från Aftonbladets egen krönikör, [Malin Wollin] som skriver såhär:

”Det är sån här idioti som gör att jag vill slå kvinnokampen rakt på äggstockarna och gå tillbaka till hemmafru, hustrun äter rester i köket när mannen har ätit färdigt. Plötsligt vill jag tillbaka till en tid då jag inte hade rösträtt och måste gifta mig för att överleva. Jag vill tillbaka till ett könsuppdelat samhälle i protest. Om jag måste välja mellan Ragnar och ett liv i ett mansfängelse så väljer jag ett liv där jag är förtryckt för att jag är kvinna.”

Det här är något av det värsta jag har läst någonsin i svensk media. Som en vän uttryckte det tidigare idag: ”Det är ju hets mot folkgrupp!” Men Wollin och Aftonbladet kommer undan med det eftersom hon själv tillhör denna grupp! Det är svårt att ens skämta om ett sådant här uttalande, men om Wollin menar allvar med det här så tycker jag att hen ska sluta blogga och flytta någonstans där det faktiskt ser ut som hen beskriver (ja, sådana platser finns).

Hur som helst så är jag faktiskt glad att Robert Aschberg lyfter det här igen. Det har kommit att bli en av mina hjärtefrågor genom åren, och jag önskar Ragnar lycka till! Ikväll klockan 21 ska jag titta på TV8. Här är trailern:



Avslutningsvis: Jag brukar ibland säga till mina vänner att ”det kommer att stå ’Män kan amma!’ på min gravsten.”
Nu vet ni varför.

Uppdatering!
Nu har jag sett Robert Aschbergs program och måste säga att jag är riktigt nöjd med hur frågan belystes! Ragnar verkar vara en hyvens person och Sigbritt Werner var grym som vanligt. Och en kan säga vad en vill om Aschberg, men hen är inte en dömande person.