På tjocken på bokmässan

F: Jag sitter på tåget till Göteborg och tycker det är mysigt att bloggvännerna redan är där. Som gravid måste jag säga att jag är lite nervös över sovplats och dylikt. En kan ju inte värma sig med fyllekoftan så att säga, och sömnbehovet är ganska mycket större än vad det brukade vara. Har till skillnad från mina bloggande vänner inte mycket planer för mässan utöver att hänga med sambon som släpper en bok. Men det verkar som att jag får träffa Hanna på Glänta-festen ikväll, och enligt hennes utsago verkar det bli en grym fest!

Jag sitter här på tåget med magen i vädret och är lite extra illamående av X2000-s baklängesåkande, och jag funderar över mitt välsignade tillstånd. Något har hänt i min omgivning. Jag börjar bli den gravida. Det är ett hänsynstagande som folk lägger sig till med som jag inte är helt bekväm med, det är en känsla av att jag ständigt måste prata om mig och magen och ungen och när jag svarar kort "bra" på frågan hur jag mår känner jag alltid att det förväntas mer av mig. Men jag vet inte vad jag ska säga.

Något annat har hänt i min omgivning sen jag blev gravid. Folk tenderar att säga åt mig att jag inte vet något ännu. Innan jag blev gravid var jag inte ens välkommen in i den klubben, då fick en ofta höra "du kommer förstå när du blir gravid" (observera "när", inte "om"). Och det var ju störigt för då ville jag alltid säga "jag tror jag kommer tycka likadant då", och nu är jag gravid och tycker likadant som jag alltid har gjort, nu får jag höra att "vänta bara!" och "kom tillbaka om ett år och säg det". Det är en pågående socialisering från alla håll. Det finns en viss familjetyp. Ett barn väntas ta en viss plats och en viss tid. En kvinna som har fött barn väntas vilja amma. Ett par som har fått barn väntas få problem med jämställdheten. En man som har fått barn väntas jobba över mycket mer. Jag känner det som att folk trycker ner mig i skorna. Som att folk försöker skrämma mig eller vara medvetet taskiga mot mig.

En barnmorska sa häromdagen till gruppen av nervösa och väntande kvinnor framför henne att "passa på!" och "nu har ni sista chansen att bara slänga på er kappan och gå ut genom dörren därför att från och med att barnet är fött bär ni maten med er och då kan ni inte vara borta längre än korta stunder!" (allt slutar alltid med amning, är inte det lustigt?). Det kokade inom mig och känslan av skam för att jag inte sa något om pumpning fick min nästan att svimma, för där sitter ett gäng förstföderskor som inte har koll för fem öre och som slukar allt (inklusive jag, förutom just det här). Bakom barnmorskan stod en hylla med videofilmer varav en med titeln "Bröst är bäst". Jag har inga kommentarer på det (förutom att det inte stod att just kvinnobröst var bäst).

Sista chansen nu. Aldrig mer sen.

Dessutom mjukade barnmorskan upp det hela med att säga att det här är en uppoffring som alla mammor gillar att göra. "Du får se sen när barnet kommer, du kommer inte vilja lämna det ensamt en sekund!" och jag kan inte hjälpa att undra om jag skulle känna så om ingen sa åt mig att känna så? Kan vi uttrycka känslor som vi inte har ord på? Om folk omkring mig sa "sen när barnet kommer så kan ju du gå ut och dricka öl ibland, det är ju bara att pumpa och lämna barnet hos partnern!" så skulle jag troligen tänka att det var normalt att göra så. Nu är det aldrig någon som säger så till mig. Och jag känner att jag blir uppfostrad i hur jag som mamma ska tänka och känna och vad jag ska vänta mig. Det ligger en självuppoffrande tanke i botten av allt. Det är många varningar som handlar om hur jobbigt det är att ha barn. Andra mammor vill att jag ska veta att det är minsann ingen dans på rosor. Det är tungt, det är jobbigt, det är ingen sömn och skrikiga barn och mjölkstockning och framfall och allt möjligt. "Du får se när barnet kommer". Men ack! Det är fantastiskt! Det att vara mamma och bara finnas till för någon annan! Sista chansen nu att vara dig själv för dig själv, men sen får du nåt som är så otroligt mycket större än dig själv!

Jag söker positiva exempel. Den glada feministiska modern. På väg till bokmässan hoppas jag kunna hitta några peppande lästips. Litteraturen sjuder av kvinnor som lämnar man och barn och tänker på sig själva, lever sitt eget liv. Bor i bilen hellre än att bo hemma hos familjen. Och jag undrar om all befrielse är befrielse från barn? Varför inte befrielse inom barn? Befrielse inom "familjen" hur den än må se ut. Måste alla förhållanden som inkluderar barn vara ojämställda? "Vi försökte ju, men sen när barnet kom så blev det så mycket svårare". Hur många av mina kollegor på jobbet har inte uttryckt sig så? Jag söker den icke-självuppoffrande modern, den som älskar sina barn men tillåter sig själv att också ta plats, den som låter jämstäldheten och självbevarelsedriften gå före det som är mest bekvämt, och som säger hur bra det blev! Inte hur jobbigt det var.

Jag tror att vi kan hitta en möjlighet för det, för de alternativ som målas upp är skräckinjagande. Antingen eller. Sista chansen.

Fick "Gravid!" av Katerina Janouch av en gravid kompis idag innan jag satte mig på tåget. Hon sa att jag skulle ta av mig de feministiska glasögonen när jag läser den. Jag önskar att jag kunde. Men det är hur svårt som helst att hitta feministisk gravid-litteratur, så en får väl bita ihop!