På tjocken som en sjukdom

F: Att gravidblogga är en inneboende kluvenhet hos mig, för samtidigt som jag går mycket upp i att vara på tjocken och att läsa feministfilosofiska böcker på temat moderskap och tycker att det är så himla roligt att vara på tjocken och känna magen sparka, så är jag också så evinnerligt trött på att vara GRAVID. Och att ständigt prata om det och tänka på det och göra en grej av det. Vissa dagar vill jag bara döda alla som frågar om min mage. Det är inte självuppfyllande att vara på smällen, det kanske borde vara det, men det är inte det. Att vara på smällen är ett kroppsligt tillstånd, nästan som en långdragen influensa, och efter ett tag tröttnar en på att vara konvalescent och att tycka att det är okej att vara konvalescent bara för att en är på tjocken. Jag stötte på en vän på stan häromdagen som sa att det hade verkat som att jag hade mått dåligt, baserat på mina facebookstatusar, och då kände jag att jag var trött på att vara den som gnäller på att en är trött hela tiden.

Ibland känner jag också att jag inte har något att prata om, ifall jag inte pratar om min tjockhet. Och det är inte för att det inte händer andra saker, utan det är för att det är vad folk väntar sig att jag ska prata om. När de frågar hur jag mår och sneglar på min mage så förväntar de sig inte att jag ska säga det är så jävla bra för gud vad kul det är just nu på jobbet, ja jädrans, där händer det grejer. Egentligen är det inte ett dugg konstigt, hade jag en vän som var på tjocken (och jag inte var det själv) skulle jag också vilja höra allt om det. Framförallt pratas det mycket om vad ungen ska heta.

Nu låter jag bitter, jag är egentligen inte ett dugg bitter och om jag skulle vara det skulle det såklart inte vara nåt fel med det. Jag är bara trött på att vara hon som är gravid. Och lite bitter är jag. För jag läser boken ”Att föda som en man” av Tove Karlsson som inte handlar om att föda naturligt med en massa smärta och ta det som en man, utan tvärtom att det finns så mycket normer kring kvinnan och moderskapet och anknytning att barnmorskor ofta tycker att smärta vid förlossning är något positivt och att en bör uppmuntra kvinnor att föda med så lite smärtstillande som möjligt. Hade män fött barn hade de fått den bästa sjukvården och alla möjliga resurser för att föda smärtfritt, vill boken säga. Hade män fött barn hade de säkert varit sjukskrivna i nio månader. Och häri ligger en kluvenhet som jag ofta fastnar vid när jag tänker på kroppen. I jämställdhetens framsteg finns många vinningar i att kvinnor ska bli behandlade som män. Arbetsgivaren ska inte få behandla oss sämre för att vi är gravida eller har pms/mensmärtor. Vi ska räknas som lika mycket värda som annan arbetskraft. Men är en gravid (eller har pms/mensmärtor) så är en inte alltid lika arbetsför som alla andra. Det beror väldigt mycket på person till person, och var i graviditeten en är. Det går dock inte att sjukskriva sig för ”bara graviditet”. Det krävs nåt mer. Och jag tycker att det här både är en vinning och ett problem. I den mest jämställda av världar så borde alla kvinniskors kroppsliga dispositioner behandlas med lika mycket respekt. Alla säger att graviditet inte är en sjukdom och inte ska behandlas som en sjukdom, men detta innebär också att det är väldigt svårt att hantera graviditeten då en är väldigt trött och kanske mår jättedåligt, men inte får gå hem från jobbet för bara det (eller alltså inte få någon sjukförsäkring för det). Jag tror att jag vill komma till det ställe dit jag kommer ganska ofta – jag är trött på att kvinnor anpassas till en patriarkal ordning. Jag är trött på att spela på någon annans villkor. Vem har sagt att arbetslivet ska vara det som är det viktigaste på jorden? Varför är heltidsnormen så dominerande? Varför är det en ”kvinnofälla” att gå ner i arbetstid om en kanske inte tycker att det är värt att jobba heltid och inte hinna träna/träffa familjen/träffa vänner/engagera sig politiskt eller annat? Karriärismen är patriarkal, och det faktum att vi tycker att det är en vinst att graviditet inte ska räknas som en sjukdom är ett tydlig tecken på vår underordning av den. I den bästa av världar skulle en kunna vara sjukskriven för graviditet utan att det påverkar ens möjligheter i arbetslivet och pensionen och allt möjligt.

(Men det här är en jättesvår fråga. Det är som frågan om det är feministiskt att sätta ett pris på hushållsarbete och låta kvinnor göra det för lön istället för gratis. Är det det? Jag vet inte.)