Är du smart nog att vara elak, lille vän?

M: I flera dagar har jag försökt sammanfatta intrycken från årets bokmässa, men [Hat-Bengt] kom i vägen. Nu har jag bestämt mig för att vänta med det tills jag har redigerat och lagt ut Tiina Rosenbergs brandtal i ETC:s monter på Youtube. Jag länkar in det på bloggen sen. Ni kommer älska det.

Idag blir det istället lite funderingar kring debattstrategier.

Av någon anledning förväntas personer inom HBTQ- och feministrörelsen vara så förbaskat tillmötesgående hela tiden. Den som till exempel kallar sig feminist måste räkna med att ställas till svars för allt som någonsin sagts i denna brokiga rörelses namn – vilket givetvis är absurt. Det är inte undra på att en tenderar att hamna i försvarsposition när en, istället för att diskutera det som för tillfället är på agendan, först måste klä skott för att någon har sagt att ”män är djur”, en annan var ”en galen prostituerad” som sköt en kulturbög, några andra sjöng argt om våldtäktsmän på en partikongress, ytterligare en ”var tillsammans med en mansgris och dessutom kär i en svensk man också” (vilket på något märkligt vis gör det omöjligt för en att ta till sig hens extremt intressanta och inte minst viktiga böcker?), etc, etc i all evighet…
Och där står en, allt mer uppgiven, och försöker diskutera sakernas tillstånd.
Jag undrar varför folk är så förbaskat fixerade vid det här. Jag tror personligen att det kan ha att göra med att de egentligen inte vill diskutera sakfrågorna och därför ser en utväg i det här guilt by association-resonerandet.

En annan attityd som jag ofta stöter på är att ”vi” borde ägna oss åt ”viktigare frågor”. Och detta kort spelas ut oavsett vad som tas upp! När jag till exempel satt i Debatt och diskuterade ammande ”män” för en dryg månad sedan så gav min ”motdebattör” Maria Abrahamsson ett formulär 1-A-exempel på just den typen av skuldbeläggande när hen anklagade oss för att diskutera en nonsensfråga istället för ”riktiga” frågor om exempelvis ”kvinnors” förfärliga situation i andra länder. Detta argument kommer ofta från personer som skyr alla förklaringsmodeller där ordet ”struktur” är inblandat, samt från de som av olika anledningar inte klarar av att se att olika typer av förtryck faktiskt hänger samman. Dessutom är de ofta ovilliga att själva diskutera jämställdhet i någon bemärkelse alls, vilket gör det hela än mer absurt.
Vad du är gör så gör du fel, alltså. Serietecknaren David Liljemark har gjort en fantastisk illustration av detta: Ur feministens vardag. Var så goda. (Och tack, David!)



En tredje företeelse som är väldigt intressant är hur skillnaden i mottagande påverkas av vilket språk du använder om du vill dissa någon. Är en förolämpning mer acceptabel om den är ”snygg” eller välformulerad? Jag har funderat en hel del på detta sedan igår, då jag dryftade frågan med Hanna Fridén, som även har skrivit ett inlägg om den [på sin blogg]. Hen menar att ”En förolämpning, oavsett hur välformulerad den är, är fortfarande en förolämpning”, och att en snygg elakhet också är en elakhet.
Det fick mig att fundera över klass- och språkfrågans betydelse i debatten. För visst är det så att en språkkunnig aristokrat som sablar ner någon med fina ord vinner större respekt och mer medhåll än den som formulerar sig kärvare, kanske i enstaka meningar fyllda med fula ord? Varför är den ena bättre än det andra, när det egentligen handlar om samma sak? Och vilka grupper exkluderas/förfördelas av att det är så?

Jag tror att jag själv till viss del är fast i den uppfattning som jag kritiserar ovan. Även om jag kan få lust att skrika ”DU ÄR JU FÖR FAN DUM I HUVUDET DIN JÄVLA MÄNNISKOHATARE!” till folk som pissar på andras livsval och -situation, så gör jag det nästan aldrig. (Inte offentligt alltså. Mina vänner vet att jag har ett väldigt, eh, dramatiskt, ordförråd när jag blir förbannad) Jag kanske är för väluppfostrad (vilket också kan vara begränsande). Men jag tycker inte att en till varje pris måste undvika att ge uttryck för sina känslor. Vi är faktiskt inte robotar.
Jag menar dock inte att lumpna påhopp på något vis bör ersätta en vettig diskussion. Irrelevanta angrepp av den typ som Nyheter24 och Hat-Bengt ägnar sig åt tycker jag aldrig någonsin är okej, för de är bara ämnade att förtrycka och förstöra alla försök till en vettig diskussion. Men att ge uttryck för sin frustration eller avsky i mer eller mindre grova ordalag tycker jag inte är per definition dåligt. Det kan faktiskt vara frigörande ibland.

Gertrud Åström, ordförande i Sveriges Kvinnolobby och en väldigt inspirerande person i största allmänhet, har sagt att ”saklighet är en underskattad feministisk strategi.” Det skriver jag under på till 100 %.

Samtidigt håller jag helt med Hanna Fridén, också en inspiratör, om att snygga förolämpningar inte är ett dugg mer värda än fula, och att det faktiskt kan vara ärligare att vara kärv.

Hemligheten ligger, tror jag, i att hitta en kombination av dessa ledord. Det måste ju finnas ett sätt att kombinera explicit ilska och saklig diskussion på.
Det gäller bara att hitta balansen.