Duktig flicka på tjocken

F: Jag har inte hunnit skriva så mycket om graviditeten på sistone eftersom jag jobbat så mycket med [Objektivfestivalen], som nu är till ända för det här året. I sviterna av att ha jobbat heltid och samtidigt organiserat festival så känns det i kroppen mer än någonsin att en är trött. Duktig flicka som jag är har jag aldrig varit särskilt bra på att lyssna på min kropp och låta den vila när den behöver, vilket har inneburit att jag har gott in i väggen några gånger. Nu helt plötsligt förväntas jag dessutom inse att det jag gör mot min kropp även påverkar en annan kropp, en liten alienkropp inuti mig. Det är en svår omställning! När jag blir stressad nu så känns det direkt på att barnet i magen börjar sparka som en galning. Det är ganska läskigt att tänka sig. Imorse gick jag och blev vaccinerad för svininfluensan – någonting som jag inte är säker på att jag hade gjort om det inte hade varit så att barnet i magen blir vaccinerad på samma gång. Min kropp är inte bara MIN kropp. Gaaah!

Folk runtomkring mig säger åt mig att vila och att tänka på att det är viktigare att jag och barnet mår bra än att jag hinner med absolut allt på jobbet – men så har jag aldrig tänkt i hela mitt liv innan och har därför väldigt svårt att anamma utan enorma mängder dåligt samvete. Det är extra svårt när allt kring graviditeten är ”helt normalt” enligt barnmorskan. Om nånting är helt normalt – betyder det att en inte får vara hemma från jobbet för det? Så tolkar jag det. Rent tekniskt sett får en inte ut någon sjukförsäkring för sjukskrivning på grund av klassiska graviditetssymptom (exempel på sådana kan vara lågt blodtryck, yrsel, illamående, sammandragningar, huvudvärk, trötthet osv) och [DO har faktiskt till och med anmält Försäkringskassan för diskriminering] i fall där kvinnor som haft så pass allvarlig foglossning eller ryggont att läkare bedömt att de inte kunnat arbeta; men då Försäkringskassan bedömt att ”graviditet inte är en sjukdom”. Bitter: hade män haft samma symptom hade de inte haft några problem med att få ut sjukförsäkring. Hade män varit gravida hade de troligen varit sjukskrivna på heltid från typ femte månaden. Och det vill jag också vara! Jag är trött, jag har sammandragningar, jag är yrslig och hängig och känner att jag verkligen skulle vilja dra ner på tempot. Men…

Problemet är just att jag har svårt att bedöma, utifrån de dubbla signaler jag får från mödravården och försäkringskassan och människor i min omgivning, i vilken grad det är okej att jag är borta från jobbet på grund av gravidsymptom. Jag behöver att någon säger till mig! Eftersom mödravården i princip aldrig har sagt åt mig att någonting inte bara är ”helt normalt” och att en borde vila och stanna hemma så är min partner och vissa av mina arbetskamrater de som tar den rollen. Det är tur att det finns folk runtomkring som har bättre koll på min kropp än vad jag har.

Apropå sjukvård så berättade en vän för mig att hen hade varit på vårdcentralen för akut urinvägsinfektion, blod i urinet och allting, och läkaren (manlig) hade frågat henne om det inte bara var så att hen hade mens. Allt detta sammantaget känns som en konspiration kring att kvinnors kroppar och kvinnors smärta inte är värd att tas på allvar.