onsdag 21 oktober 2009

Ett oskrivet barn

F: Jag vaknade i lördags av sparkar i magen. Eftersom det råder dubbla bud även kring sparkar så har jag svårt att veta om det är förnöjda sprattel eller ilskna ”du-klämmer-mig”-sparkar. En snabb googling hjälper inte så mycket heller, för även på diverse gravid-communities säger alla olika. Efter att jag har vaknat lite minns jag att jag hade drömt om barnet i magen – jag minns fragment från drömmen om hur barnet i magen kommit närmare ytan. Jag kunde liksom fånga en fot genom magen och räkna tårna, och ungen kunde suga på mitt lillfinger genom magen och tröjan så att det lämnade en fuktig fläck på tröjans tyg. Jag tror att mitt medvetande försöker skapa en person av det väsen som ligger och buffar runt därinne. Detta väsen, som redan när den kommer ut kommer att vara tolkat på tretusen olika sätt och få olika titlar och föreställningar tillskrivna sig under dess första fem sekunder i världen. Jag arbetar hårt på att inte färga mina föreställningar om ungen i förväg. Jag vill att den ska komma ut som ett oskrivet blad. Hur ska detta gå till?

En arbetskamrat skojade och sa ”det kanske blir en fotbollsspelare!” när jag sa att ungen sparkar hela tiden. Min första reaktion var att tänka att gud så könsstereotypt – tills jag snabbt kom på att hon inte visste könet på ungen – liksom jag inte vet könet på ungen – och det egentligen var jag som var könsstereotyp när jag tolkade hennes utspel som att hon menade att ungen var en kille och därför skulle bli fotbollsspelare. Många snurror i mitt huvud. Det slutade med att jag sa ”Ja, kanske det!”.

I lördags vid frukostbordet läste jag en [kolumn i svenskan av Tomas Gür], en kolumn som jag normalt sett skulle blivit lite arg över men som jag i allmänhet faktiskt tycker är för löjeväckande för att ens nämnas här. Kolumnen handlar om hur vi ska tygla de unga männen. Det stora problemet i samhället är tydligen att unga män är otyglade, och Gür kommer på massor av olika arbetsmarknadspolitiska lösningar, som exempelvis värnplikt, praktikplatser, idrott, som ska hjälpa till att lära de unga otyglade männen självbehärskning, respekt för sina medmänniskor och att ta ansvar. Men liksom, det är ett jävla skämt! Eller hur? Vem orkar ens bry sig?

Dock tänker jag på ungen i min mage. Och jag tänker på min morbror som har två söner, som – när de var yngre åtminstone – var helt sjövilda. Och ganska jobbiga. Men min morbror lät dem hållas för han menade att pojkar är sådana. De måste få springa av sig lite. Och detta är ingen ovanlig syn på pojkar. Samma morbror brukar ganska ofta påpeka för min mor hur vild jag var när jag var liten. Hur påfrestande det var.

Denna lilla kattunge som ligger i min mage och jagar sin svans hela dagarna har redan så mycket folk som säger åt den hur den ska vara och hur den kommer att bli. Jag vill skydda den från allt tyckande! Det kommer att bli ännu svårare sen när dess biologiska kön kommer att ge människor runt omkring en hållpunkt att forma generaliseringar kring.

4 kommentarer:

Minnea sa...

Nu vet jag inte vilken vecka du är i, men svaret på om det är nöjda eller missnöjda sparkar är väldigt lätt fram till vecka 25-26 ungefär. Fram tills dess är inte hjärnbarken, delen som gör att vi t.ex. vet att vi finns, ordentligt ihopkopplad med resten av hjärnan. Det är alltså reflexer, som tränar nervsystemet och delar av hjärnan som inte har med medvetet tänkande att göra. I vecka 27 och framåt är det svårt att svara på om det finns ett medvetande om ett jag hos ett foster i magen och när det egentligen uppstår. Min tro utifrån vad jag läst är att ett egentligt medvetande hos fostret i magen dröjer en bra bit efter vecka 27.

Sjukt trist svar, men väldigt viktigt. För att personifiera foster, tro att de är mer människor än de är och tillskriva dem egenskaper de inte har ännu påverkar t.ex. abortdebatten åt ett håll som gör "gulligheten" i att tro att fostret har känslor rätt omysig.

Anna sa...

När jag väntade mitt andra barn oroade jag mig i hemlighet för att barnet skulle vara förlamat eftersom det sparkade så lite. Mitt första barn tokade omkring därinne jämt kändes det som, och när barn två inte gjorde detsamma blev jag misstänksam. Men ut kom en fullt gångbar (ha!) individ, av samma kön som sitt storasyskon men med ett helt annat temperament. Jag är så glad att de har samma kön så att ingen ska kunna titta på dem och säga "ja, där ser man ju vilken skillnad det är på tjejer och killar!"

Elin sa...

Hej! Jag vill bara säga att jag gillar ditt "På tjocken"-bloggande! Jag var gravid tills för några månader sen och hade så många liknande tankar som du skriver om här. Kul att läsa och tänka igenom igen i efterhand. Hoppas du fortsätter skriva även sen när barnet kommer!

Karl sa...

Tabula rasa är motbevisad bortom varje hopp till återupplivning. Man har inom psykologin visat att personlighet i betydande utsträckning är biologiskt grundat. Könsidentitet är dessutom sannolikt hårdkodat i hjärnan.

Gillar du inte att människor kategoriserar så får du väl lobotomera mänskligheten, svårare, eller lättare, än så är det inte.

Det är lite läskigt att ni är villiga att experimentera med era barns psykiska utveckling, könsroller och könsidentitet har betydelse i barnens identitetsutveckling, och kanske även på djupare plan. Den övergripande data som finns pekar på att kvinnor och tjejer mår sämre nu än tidigare, vilket sannolikt till en del är kopplat genus. Man är definitivt psykiskt omognare än tidigare generationer, och har mer av olika slags psykiska problem.

Men det blir säkert bra om ni fortsätter några år till med samma recept...