Objektivfestivalen en kvinnlig förebildsbank, but now what?

F: För andra året i rad ägde den feministiska filmfestivalen [Objektiv] rum på [Biograf Tellus] i Midsommarkransen i Stockholm, och i år även tillsammans med [Projektrum Ropa] några kvarter bort. Vi vill rikta ett stort tack åt alla som kom! Trots att festivalen i år var bantad och det inte fanns plats för panelsamtal och diskussioner som förra året, så kändes den samtidigt mer kraftfull tack vare samarbetet med Ropa - som även de jobbar med att lyfta fram kvinnliga aktörer. [W.I.S.P.] fanns också på plats för att interagera med besökarna och för att samla på sig kvinnliga hjältar. En kvinnlig förebildsfestival på flera fronter.

Festivalen avslutades också med en stor portion pepp. Det är lätt att det blir deppigt och problemfokuserat när en samlar ihop kortfilmer och dokumentärer med feministiskt tema, vi hade fått in mycket film om kvinnomisshandel, prostitution, underläge och olika typer av övergrepp. Men finalen på Tellus firades med den fantastiskt peppande amerikanska dokumentären [”I was a teenage feminist”]. I ett mail dagen efter festivalen så skrev en tjej som varit med att hennes kompis nu ville kalla sig för feminist efter att ha sett den! Bara det är värt så himla mycket!

Objektiv avslutades sedan på Ropa med poeterna Sofia Pulls och Sofia Klittmark som läste sin grymma text ”Den feministiska texten”, och med performancegänget Svenska Flickan som verkligen var hur bra som helst! Jag är ganska dålig på att skriva recensioner – utöver att säga att det var hur bra som helst – men det passade väldigt bra som avslut på dagen, och det märktes bland publiken som trängt sig in i Ropas lilla lokal. Jag själv upplevde att eftersom dagen inte innehöll några panelsamtal eller något utrymme för diskussioner i grupp, så var det så skönt upplyftande när någon annan satte ord på de tankar som dagen trots allt hade väckt.

Men trots ett fett program och ett flerfrontsförebildsbankande så var det något som saknades. Bristen på panelsamtal och diskussionsforum gjorde att interaktionen med besökarna blev mindre, vilket gjorde att det blev svårare att bedöma i vilken grad festivalen engagerade. Vi vill ju skapa ett forum för diskussion och en arena för att lyfta fram kvinnliga aktörer och uppmuntra andra kvinnor att själva göra något, och det kanske inte räcker att bara visa upp. För att skapa en interaktion och för att mjuka upp relationen åskådare – verk så krävs det något mer, något vi lyckades med förra året men inte i år. Vi har skapat en kvinnlig förebildsbank (som Strage kallade det) och nu är frågan hur vi kan gå vidare och använda det för att uppmuntra och peppa andra! Miniobjektiv på olika platser under året kan kanske vara en idé. Att visa "I was a teenage feminist" på gymnasieskolor kanske en annan. Ska vi fortsätta nästa år så måste vi börja fundera över vilken typ av festival vi vill vara. Och det som är feministiskt med festivalen, det som vi borde ta vara på, är enligt mig just det faktum att vi låter kreatörer och åskådare interagera, att vi inte skapar ett maktförhållande däremellan utan att gränserna flyter och att vi genom det visar att vi kan lyfta upp varandra genom systerskap och ickepatriarkala strukturer. Det är spännande att ha kommit fram till detta (vilket faktiskt blev klart för mig först nu i skrivande stund). Jag var inte helt nöjd med årets festival men kunde inte sätta fingret på varför förrän nu. Inför nästa år vet jag vad jag vill jobba med!