onsdag 28 oktober 2009

Tack!

H: Efter [mitt förra inlägg] där jag kom ut som ätstörd har jag fått en - i brist på ord som bättre uttrycker hur jag känner inför den - helt fantastisk respons från läsare. Mina allra varmaste tack till alla er som kommenterat, uppmuntrat och delat med er av era erfarenheter av och tankar kring ätstörningar som privat och politiskt problem. Ni visar så mycket mod och styrka och att det finns vilja och behov att prata om ätstörningar, inte bara hos mig. Men var? Hur ska vi ta hand om varandras erfarenheter och använda dem som den tillgång de faktiskt är, när vi nu en gång har dem? (Även om jag inte önskar någon ett liv med ätstörningar vill jag, med risk för att missuppfattas, göra en sak klar: Jag har kommit dit där jag är idag tillsammans med min ätstörning. Och jag trivs här, även om det finns mycket jag vill göra bättre.)
Sedan mitt förra inlägg har jag också funderat mycket över skammen och dess funktioner och fått tillfälle att diskutera den med kloka personer i min närhet. Att det är så svårt att vända skammen till ilska eftersom skammen faller på den som bär den och ilskan måste riktas utåt för att bli konstruktiv. Den blir en dubbel börda. Skammen måste vara ett av de effektivaste passiviserande medel som finns. Skammen, liksom missbruket av mat (av vilket slag detta missbruk än är) stjäl så mycket energi. Det enda medel jag känner till för att komma åt skammen är att nöta ut den genom att själv prata om den, eller genom att tillräckligt många pratar om den. Att den har ett namn och att det får nämnas, ska nämnas, ska synas och synas i alla sömmar. Det tar också energi, men förhoppningsvis mindre och mindre.

Idag är det dag fyrtiofyra och det går ganska bra. Jag hade hört sägas att efter en tid vänjer sig kroppen vid ätstörningen så att det inte bara är en fråga om vilja att bli fri från den, men jag var helt oförberedd på de fysiska avvänjningssymptomen. Det tog ungefär en månad innan de första och värsta började försvinna; nu känns det som att jag bitvis hittar tillbaka till kroppen som en enhet i takt med att den fungerar på ett annat sätt. Hur dess behov av mat relaterar till sådant som sömn och arbetsbörda.
Och jag och skammen? De senaste fjorton dagarna har jag gått från "ingen vet" till "'alla' vet", jag håller på att vänja mig vid det och jag tycker att det går ganska bra.

2 kommentarer:

Agnes sa...

"Jag har kommit dit där jag är idag tillsammans med min ätstörning. Och jag trivs här, även om det finns mycket jag vill göra bättre."
Ja. Jag har inte varit ätstörd i någon större bemärkelse än att jag lever i en social kontext som ju är ätstörd. Däremot har jag varit deprimerad och haft panikångest under flera år och jag lider även av tvångstankar sen flera år som jag precis börjat kunna förstå innebörden av och faktiskt också accepterat att jag kan få hjälp med. Jag kommer faktiskt ut med detta för första gången här, även om jag är anonym och ingen vet vem jag är. Det finns ändå en igenkänning hos mig i det du skriver som är svår att uttrycka inför andra därför att det är så lätt att det misstolkas. Men jag upplever också att jag kommit hit med de förutsättningar jag haft, både de bra och de dåliga, varför jag inte helt kan säga att de är dåliga. Precis som att andra egenskaper och tillstånd i livet kan vara tvingande eller förutsättningsskapande på både positivt och negativt vis, så kan ju även psykiska sjukdomar(eller om vi nu vill kalla dem samhälleliga symptom) ge både positiva och negativa utkomster både för samhället och individen.

Helena sa...

Jag kan rekommendera sidan www.shedo.org och dess forum zebraforum. Shedo står för Self Harm and Eating Disorders organisation.