Trettio. Trettioett. Trettiotvå. Eller mitt liv som ätstörd*

H: Det här är ett av de svåraste inlägg jag har skrivit.
När Frida och jag startade Vi som aldrig sa sexist för lite drygt ett och ett halvt år sedan spånade vi fram ett antal ledord och -meningar. Vi sa att vi ville verka ifrågasättande och anklagande och samtidigt peppande och frigörande. Vi sa att "det privata är politiskt" och att vi ville se "det stora i det lilla". Det jag vill skriva om nu är så privat att jag haft och fortfarande ofta har svårt att se någon politisk dimension i det. Jag har inte velat prata om det, inte skriva om det, under lång tid inte ens erkänt det för mig själv. Trots att problemet i sig kan tyckas litet, är det förenat med stor skam. Trots att det är så litet är det så stort: under halva mitt liv har det präglat hela mitt liv, kort sagt. Jag vet att jag är långtifrån ensam om mitt problem, men det är så oproportionerligt tyst om det. Därför kommer jag ut nu.

Jag blev ätstörd när jag var fjorton eller femton. Skolsköterskan var allvarligt bekymrad över min prepubertala kropp och sa rent ut att hen misstänkte att jag hade anorexia. Det hade jag inte. Jag följde min egen viktkurva (som visserligen alltid legat under medel, men var stadig), jag åt bra och utan nojor.
Jag gick hem från mötet med skolsköterskan och började äta. Jag åt mig med rasande fart in i puberteten - plus tio kilo på ett halvår. Föräldern jag bodde hos då har i efterhand berättat att jag alltid åt. Att hen ringde och skällde ut skolsköterskan. Men jag hade förstått att det var något fel på mig. Att äta var ett försök att komma tillrätta med och övervinna det här felet. En självmedicinering mot osäkerhet, ångest eller nedstämdhet. Belöning. Straff.
Jag har missbrukat mat de senaste femton åren. (För den som är intresserad av termer känner jag igen mig i både [compulsive overeating] och [binge eating disorder (BED)].) Precis som Elizabeth Wurzel i självbiografin Prozac Nation. Young and depressed in America tänker om sin depression, vet jag inte vem jag är utan min ätstörning. Utan den har jag varit rädd för att bli ännu tommare.

Nyligen träffade jag en person som sa att ätstörningar är trams. Personen ifråga var närstående till en ung människa som kräktes upp sin mat, enligt personen jag pratade med gjorde hen det till följd av inflytande från vänner med ätstörningar. Trams och grupptryck alltså. Jag har länge tänkt på min egen ätstörning som trams. Det är ju bara att börja äta normalt! Precis när jag kände att jag inte orkade med den här diskussionen längre och tänkte ge upp, bröt en annan person in och påpekade att ätstörningar faktiskt är ett missbruk precis som många andra. Nu efteråt kan jag inte sluta tänka på att den som kan prata om sitt missbruk - som hen som kräktes gjorde med den närstående - tar ett stort steg. Hur hemskt någonting än är, är det ännu hemskare om det inte talas om det.

Jag läser om avsnittet "Hunger" i Naomi Wolfs debattbok Skönhetsmyten. Hur föreställningar om skönhet används mot kvinnor (1991). Wolf sätter in ätstörningar i ett större - socialt, politiskt - sammanhang istället för att bara se det som ett problem som berör den enskilda drabbade - asocialt, privat - och det berör mig djupare än alla andra texter om ätstörningar som jag slukat genom åren. Samhällets fixering vid kvinnokroppen är, menar Wolf, en effektiv kontrollmetod som ett svar på kvinnans frigörelse:

"Det som händer våra kroppar händer våra sinnen. Om våra kroppar är och alltid har varit felaktiga och männens riktiga, då har kvinnor fel och männen rätt. Feminismen lärde oss att sätta större värde på oss själva, och nu lär oss hungern att undergräva vår självaktning. [...] Ju mer oberoende vi är ekonomiskt, ju större kontroll vi skaffar oss över våra liv, ju högre utbildade och sexuellt självständiga vi blir i världen, desto mer utarmade, maktlösa, dumma och sexuellt osäkra uppmanas vi att känna oss när det gäller vår egen kropp."

Min ätstörning är så oerhört liten i jämförelse med många andras, men att tävla i lidande är att delta i en tävling där det bara finns förlorare, så jag vill inte mäta mig mot någon annan än mig själv. Den har tagit så stora resurser i anspråk i fråga om främst tid och energi. Jag vet inte vem eller var jag hade varit om jag hade kunnat lägga alla de här resurserna på något annat. Precis som Naomi Wolf känner jag både vemod och vrede för allt jag förlorat, men jag är inte i första hand - längre, oftast - arg på mig själv. Jag är arg för att någonting säger till mig att det här är skämmigt och inte värt att prata om. Wolf igen:

"Eftersom samhället behandlar denna epidemi som en av dessa generande kvinnliga företeelser som införts i munkklostret, som till exempel tampongpåsar eller damrum, sker inga officiella sorgeceremonier. Studentskorna hindras från att öppet erkänna vad de inom sig vet pågår runt omkring. De får inte påstå att denna epidemi är en realitet, och en dödlig sådan, och att den härjar bredvid och inuti dem. Därför måste samhället förtränga den förfärande insikten eller trivialisera den eller skylla på den sjuka. [---] Kvinnor måste hävda att anorexin är en politisk skada som åsamkas oss av ett samhälle, som anser att vi lika gärna kan gå under därför att vi inte är lika mycket värda som männen. Vi bör beteckna den så som judarna betecknar dödslägren och de homosexuella betecknar aids: som en skam som inte är vår utan ett inhumant samhälles."

Det är snart tjugo år sedan Naomi Wolf skrev Skönhetsmyten. Ätstörningar - oftast anorexi, den mest uppenbara och synliga formen av ätstörning med höga dödssiffror (när Skönhetsmyten skrevs dog fler amerikanska kvinnor av anorexi per år än det dittills totala antalet dödsfall i aids) - får utrymme i media, men inte tillnärmelsevis lika mycket utrymme som mat och vikt i allmänhet. Den enda ätstörningsblogg jag följer heter [Every Woman Has an Eating Disorder] (namnet talar för bloggens innehåll). I förordet till en bok jag länge haft med mig, Ät allt! Hellre nästan rätt än exakt fel, skriver författarna, dietisterna Gisela van der Ster Wallin och Anna-Carin E Lindskog:

"Vårt arbete med ätstörningar har givit oss insikten att en ätstörningsdiagnos endast utgör den yttersta konsekvensen av ett problematiskt förhållningssätt till mat. Likartade resonemang om mat och ätande finns utbrett i hela samhället, om än på olika nivåer."

Wolf skriver också om ätstörningar i en vidare bemärkelse:

"De flesta medelklasskvinnor i Amerika tycks lida av någon variant av anorexi eller bulimi, men om anorexi definieras som en tvångsmässig fruktan för och fixering vid mat, kanske de flesta västerländska kvinnor kan kallas för anorektiker."

Ätstörningar är så oerhört vanliga. Det är så oerhört tyst om det. Jag vill inte acceptera den här ordningen. Det är inte vare sig trams eller en fråga om grupptryck i kompisgäng eller på pro-ana-sajter (om någon minns moralpaniken som blossade upp för några år sedan). Framför allt är det inte en skam som någon med ätstörningar ska behöva bära ensam.

* Anledningen till att jag kan skriva det här inlägget nu är att jag har bestämt mig för att bli fri från min ätstörning en gång för alla. Jag räknar fortfarande dagar. Jag kommer inte att bli frisk, när jag har lyckats kommer jag alltid att vara en "nykter" ätstörd.
Tack till de systrar som talat om och varit öppna med sina ätstörningar, utan er vet jag inte om jag hade kunnat.