På spaning efter ideal som flytt

H: Precis som Martin har jag inte fått så mycket skrivet här på sistone. Under den tiden har jag bland annat haft mitt första riktiga återfall sedan jag började med ätstörningsprojektet och varit sjuk i två dagar efteråt - klart ovärt. Men jag ser det inte som ett misslyckande. Jag började inte räkna dagar med målet att aldrig mer agera på mitt störda förhållande till mat, för då hade jag också varit säker på att jag skulle misslyckas. Jag har under de senaste sextio dagarna ätit bra, haft några mindre återfall och efter någon eller några dagar varit tillbaka på rätt väg igen, och så haft detta enda rejäla återfall. Att kroppen reagerade som den gjorde på det ser jag som en bekräftelse på att jag fysiskt har kommit förbi ätstörningsläget - kroppen är inte längre anpassad till att äta på samma sätt som förut. Dessutom känner jag att jag kan vara mindre rädd för återfall nu när jag har haft ett och vet hur det känns. (Det kändes värre fysiskt än psykiskt när jag väl var där, kanske för att jag inte såg det som ett misslyckande och visste att det skulle gå över.)

Föga förvånande handlar många av de inlägg i bloggosfären som jag fastnar för nu om kroppar och ideal.

* En av få kvällstidningsbloggar jag läser regelbundet är Annika Marklunds Beautifulones där jag bland annat med behållning följt [Besegra ätstörningarna-kampanjen]. (Hur initativet till kampanjen såg ut kan en läsa [här].) Tidigare i veckan häpnade jag över följande bild från Hollywood Boulevard:

Hej idealens förlovade land.
(Bilden kommer från [det här inlägget på Beautifulones].)

* Blondinbella [skriver] en vidare definition av ätstörningar:

"En ätstörning är inte bara anorexi eller bulimi utan när du har en störning kring mat. Och om du konstant tänker på vad du äter, tar en extra promenad för att få äta en till portion eller får ångest efter lite glass så har du en ätstörning."

och länkar till inlägget ["Size zero just keeps getting smaller"] på bloggen Gröna Anna där H&M-bilder från våren 2004 jämförs med H&M-bilder från hösten 2009. Läs och inte minst titta på exempelbilderna och tänk: FEM ÅR. Det gör i alla fall mig rädd på riktigt.

* Den som inte redan har hittat det (genom till exempel [Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina] eller [Glitterfittorna] kan följa den här länken: ["Frigjorda konstnärskvinnor och liknande bullshit"] på bloggen Neonbibeln. Skitkul skrivet om väsen på film eller, som det också kan heta, "Den Frigjorda Indiefilmstjejen™" eller "Winona-syndromet". Nu ska jag uppdatera mig på debatten som tydligen följt på Rebecka Ahlbergs bloggande, jag ligger efter på bloggfronten inte bara här på VSASS.