F: V 28. Stor mage, mycket sparkar. I mycket av gravidlitteraturen tycks kvinnorna tycka att det är skönt att inte behöva bry sig om de kroppsideal som gäller i den ickegravida världen, eftersom dessa kroppsideal rent fysiskt inte längre passar. Många känner sig vackrare än någonsin till och med, mer sexiga, kvinnliga. Och jag med kan tycka att det faktiskt är ganska skönt att ha en annan kroppsform än den jag är van vid att späka och dölja och göra det bästa av. Jag tycker att det är ganska häftigt nu att visa upp magen istället för att försöka göra den liten. Jag är stolt över min mage. Men samtidigt finns det ett nytt skrämmande kroppsideal att förhålla sig till. Det vackra sunda min-graviditet-sätter-sig-bara-på-magen-idealet. Jag ser inte ut som de glada kvinnorna på omslagen till gravidtidningarna. Eller som de bilder på magar som visas på diverse gravid-communities på nätet. Jag ser precis likadan ut som innan. Lite för tjock. Men nu med en extra mage ovanpå den tidigare.
En förväntas inte gå upp för mycket i vikt. Det anses dåligt. Det är inte helt självklart varför det anses dåligt, men det gör det.
Scenario: Vi är gravida. Vi sitter i ett rum kvinnor och vi är gravida. Vi är förstagångsföderskor, vi är alla större än vad vi någonsin har varit förut. Vi har alla blivit tröttare och orkar inte träna lika mycket; om alls ens. Vi har troligen järnbrist och vi tycker synd om oss själva och äter troligtvis mycket mer glass eller vad vi nu gillar. Vi sitter alla i en ring och skäms, medan en rund och frodig barnmorska säger åt oss att inte gå upp i vikt. Inte varför. Utan bara: det är inte bra.
Och vad säger litteraturen: : det är svårt att gå ner igen efteråt. (Med den dolda sanningen: det är inte bra att gå upp i vikt. I allmänhet. Även efteråt. Alltså aldrig. Det är alltid bäst att vara smal.) En annan anledning: det är tungt för knäna och ryggen. (Newsflash: det kommer det att bli ändå. Det är det för mig. Och jag har bara gått upp 4 kg. Och det handlar mer om att klumpen sitter koncentrerad på magen och att magmusklerna strejkar så att ryggen får ta all skit.)
Min mage är inte längre min. Det är en ny känsla. Oftast konstig. En kvinna på jobbet sitter och myser över att det snart kommer gå runt en babymage på kontoret. Det är så fint att titta på tycker hon. Och mina nära kollegor, mina fina kollegor som jag verkligen gillar, flera av dem vill också ta på magen, gosa med magen, gosa med mig. (Vissa av mina närmaste kollegor, de som känner mig allra bäst, låter min mage vara.)
Jag vet om att det växer något under min hud som inte bara är mitt. Jag gror ett barn som kommer att bli en självständig individ med självständiga relationer till andra människor, en person som när den föds redan är inrutat i ett relationsnät med släktband, vänskapsband, min-kollegas-barn-band i all evinnerlighet. Det är inte MITT barn. En kan inte äga en annan person.
Men barnet gror under min hud. Hud som fram tills att ett självständigt barn började växa under det var privat hud. Hud inte alla fick se. Hud som låg över en mage som inte alla fick ta på. Och som inte fick tittas på hur som helst utan att det kunde anses sexuellt och lite närgånget. Min integritet som jag byggt upp under år av osäkra tonårsflickår när vem som helst fick ta på mig och jag trodde det var kärlek, år av visdom som lett fram till insikt om att attraktion inte betyder uppskattning inte betyder respekt inte betyder vänskap eller makt, denna integritet förväntas plötsligt luckras upp till förmån för moderskapet. Stolt ska jag låta andra ta på min mage. Titta på min mage. Stolt ska jag visa upp den, jag ska ha slimmande kläder runt den för att visa att jag inte är tjock jag är gravid, och stolt ska jag tycka att det är okej att min kollega tycker att min kropps yttre attribut är ett mysigt inslag på arbetsplatsen. MIN KROPPS YTTRE ATTRIBUT ÄR ETT MYSIGT INSLAG PÅ ARBETSPLATSEN. Tänk om en hade sagt så om typ mina bröst?
Jag känner hur jag blir taggig utåt. Jag känner hur jag står i konflikt inåt; alla mina ideal krockar med varandra. Feministen kontra den stolta modern. Den starka kvinnan kontra den mjuka kvinnan. Det är jobbigt när hon plötsligt är den gravida på arbetsplatsen. Den som chefen frågar hur det går med kroppen och inte med jobbet. Den som får tas på. Och jollras med. Och som får gå före i toakön (samtidigt som en gärna tar tillvara på fördelarna). Jag sitter och klappar på min stora mage och älskar min stora mage, och tycker samtidigt att ingen annan ska bry sig om den. Det är knepigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
8 som sa ...:
Jag blir så upprörd över den där vikthetsen. Jag hade verkligen en perfekt graviditet på alla vis, inte ont i ryggen, ingen foglossning, sov bra. Allt var perfekt. Trots att jag berättade för barnmorskorna hur fantastiskt jag mådde var dom ändå tvugna att klanka ner på min vikt. Jag gick upp fem kg mer än vad man "ska". Katastrof, tyckte dom verkade det som.
fan vad sur jag blir. ska de få säga sånt?! huh.
ps. ses i helgen!
Undrar vad de skulle tyckt om mig, då: Jag gick upp 30 (!) kg. 'Normalviktig' före och efter, men kroppen bara funkade så, tydligen. Visst åt jag mer pga ständiga blodsockerfall än nu men inte kalorier värda 30 kg mer, om man säger så. (Och ja, jag känner till det där med långsamma kolhydrater och motion -- gjorde ingen skillnad. Jag motionerade mer än jag gör nu och åt bättre än vad jag gjort i många perioder.)Även om det var lite jobbigt att vara så tung under graviditeten (och svårt att knyta skorna!) så fick jag inga bestående men efteråt, förutom möjligtvis ett visst självförakt för att jag inte klarade av att vara gravid på 'rätt sätt', vilket känns sorgligt. Till och med det ska man vara 'duktig' på.
Det enda jag önskar såhär i efterhand är att jag hade oroat mig mindre istället för att lyssna på alla viktråd för gravida (inkl skrämselpropagandan om att risken för BARNETS övervikt ökar om man själv går upp mycket -- mitt barn är nu 4 år och har en mycket hälsosam vikt). Hade också varit skönt att slippa folks frågor om hur mycket jag hade gått upp hela tiden, vilket i andra sammanhang ju skulle uppfattats som oerhört oförskämt och okänsligt.
När jag var gravid så brukade jag glida undan med magen, säger något om att jag tycker att det är jobigt med alla som vill klappa och till slut var det bara kunderna (på den tiden jobbade jag i glasögonbutik) kvar som tyckte de hade rätt att klappa... (Det löste jag med att stå bakom disken så mycket som möjligt och annars alltid några steg ifrån.)
Men för mig har min kropsliga integritet alltid varit viktigare än att hålla sams med allt och alla. Eller inte alltid, bara sedan jag tog tillbaks makten över min kropp.
Frida, du skriver så bra!
Jag har följt det som hänt under graviditeten lite på avstånd, genom Monica och här genom bloggen. I mitt föräldrablivande (på distans och med förhinder som du säkert känner till) har jag i perioder sökt mig till böcker och olika sidor på nätet och jag chockas gång på gång över alla konstiga normer, förväntningar och teorier som appliceras på föräldrablivandet, föräldraskapet och inte minst på graviditet och ammning!
Ser fram emot dina kloka reflektioner även fortsättningsvis!
Det här med vikthetsen är verkligen galet. Den enda bok jag hittat hittills som inte pratar om vikten som något syndfullt är faktiskt Katerina Janouch bok "Gravid!" som tar upp vikten på ett kritiskt sätt.
"Under hela graviditeten bombarderas man av den magiska siffran 12,5. 12,5 kilo som anses vara den enda, normala heliga viktökningen/.../ 12,5 var en siffra jag hade mardrömmar om. Inte 12 eller 13 eller 15, utan tolv komma fem."
Utöver att vikthets när en är gravid omöjligt kan vara sunt, varken för barnet eller för kvinnan som går igenom helt galna fysiska påfrestningar utan att lägga på stress och ångest ovanpå det, så kan en fråga sig varifrån dessa rekommendationer kommer. I Gravid! listar Janouch allt som ligger i magen under en graviditet. Detta blir exakt 12,5 kilo. Då får en alltså inte samla på sig den minsta gnutta vatten eller fett, och barnet får inte väga mer än 3500 g. Det är konstig matte.
Och apropå magen: nu har jag kommit in i det läge där min mage är så pass stor att alla tydligen tycker att de har rätt att ta på den. Ibland säger jag ifrån, åtminstone ett förklarande "men hördu, är det inte artigt att fråga innan en börjar ta på en annans kropp?", men ibland blir jag så chockad. Oftast är det äldre kvinnor som tar på min mage, bara i förbifarten sådär så att en liksom inte hinner säga nåt. Jag bara står och gapar.
Kan du inte tafsa tillbaka? Då blir de nog rätt paffa ...
Men på vad? Vad kan en tafsa på på någon som inte är gravid som är likvärdigt? Det som är kruxet just med magen är ju det att de tänker inte att de tar på MIG, de tänker att de klappar min bebis. Som att de skulle klappa min bebis när den är utanför magen (vilket en också egentligen bör be om lov för). Min mage är bara i vägen, det är höljet ungen är insvept i, det är som filten eller åkpåsen eller whatever som ligger emellan handen och barnet.
Skicka en kommentar