Sova med fienden? När vi byter gamla normer mot nya

F: Hur ska vi kunna leva jämställt i samhället om vi inte ens kan leva jämställt med människor vi älskar allra mest, undrar Bitterfittan i Maria Svelands bok med samma namn (möjligtvis med annan ordföljd). Och Bitterfittan has a point. Det privata är politiskt, och det privatpolitiska är väl det vi pratar mest om på den här bloggen.

Jag var med och höll i [Filmfrukost med Feministiskt Initiativ på Bio Rio] under en söndag förmiddag för några veckor sedan och fick [återigen] chansen att visa [Therese Shechters ”I was a teenage feminist”]. Efter den visade vi även Samanda Ekmans ”Jakten på kvinnliga förebilder” från runt 2005 . Filmerna hade många likheter, och flera av dessa samt dess skillnader diskuterades under samtalet med Samira Ariadad, Gudrun Schyman och VSASS egen Martin Halldin. Men jag funderar över den fråga som lyftes i båda filmerna men som egentligen inte diskuterades vidare – varken i filmerna eller efteråt; heterosexuella relationer innebär ojämställdhet. Oftast.

Therese Shechter beskriver hur hennes mest kreativa och kraftfulla perioder varit precis efter att en relation tagit slut, och Samanda Ekman frågar sig hur det är tänkt att en ska kunna ha en relation med en kille nu när hen sett de orättvisor som finns mellan könen.

Shechter finner svaret i någon form av motvilja mot normen av äktenskapet – den där kvinnan måste vara uppoffrande och lägga tid på att rodda hemmet trots att hen inte vill. Befrielsen i att våga vägra vara den kvinnan är en del av emancipationen. Resultatet blir = ingen relation, inga barn. Och vi hamnar på samma ställe som vi har varit förut – i befrielsen = fri från partner; fri från barn.

Jag blir ibland ifrågasatt för de val jag gör, val som kan anses konservativa och kanske till och med kvinnoförtryckande, trots att jag är feminist. Jag väljer aktivt att bli förälder, trots att all statistik säger att kvinnor som har barn har mycket svårare att göra karriär än kvinnor utan barn. Jag får ständigt frågan om jag ska göra kejsarsnitt från feministiska vänner för det anses vara mest feministiskt på nåt sätt, eller jag har väl inte tagit reda på könet? Jag tänker att jag kommer att vilja gå ner i arbetstid lite under barnets första år, trots att det ses som en kvinnofälla, för jag tycker att det räcker att jobba 6 timmar om dagen – i allmänhet. Häromveckan gifte jag mig till och med med min sambo, och som grädde på moset tog jag hans namn. Detta senare har väckt en del frågor. Varför i hela fridens namn valde jag att göra det?

En sak som Schyman sa under samtalet på Bio Rio var att hon gillade hur Shechter pratade om feminismen som en frigörelsekamp. Emancipationen; vi ska göra oss fria att agera utifrån hur vi vill agera och inte utifrån könsroller och relationsnormer. Feminismen är en frigörelse, inte bara i dess mest liberala betydelse, utan i dess strukturella och relationella grund. Fria att göra egna val, och hur kan en göra egna val om en styrs av strukturer och normer?
Vi har tidigare här på bloggen pratat om faran att byta ut gamla normer mot nya. Ofta vill vi göra det. Det är lättast så. Men att vara normkritisk innebär att ifrågasätta det tvingande med normer – alla normer - och skapa utrymme för att agera inom eller utanför normen efter tycke och smak. Att visa på alternativ. Att våga göra precis så som man själv vill göra. Jag och min sambo gifte oss för att vi ville, men vi har inga ringar och vi hade inget bröllop. För det var så vi ville göra. Så vi bryter mot vissa normer ändå. Jag tog hans namn för han hade ett coolt namn. (Det gör mig tyvärr till en del av en statistik där kvinnan tar mannens namn. Jag önskar att det inte såg ut så, utan att alla tog namn hit och dit bäst de ville.)

Jag blev så besviken i Bitterfittan när hon går tillbaka till maken. Efter hur han hade betett sig. Jag vill hitta en nivå när en inte måste underkasta sig ojämställdheten, när inte jämställdheten måste lida för kärleken, för jag tror att det går. Feministiska berättelser, såsom Shechters eller Ekmans oroliga frågor kring heterosexuella förhållandens vara eller icke-vara, säger att jämställdhet och förhållanden inte går ihop. Jag vill inte att feminismen ska sprida den bilden. Ja- relationer är knepiga. De innehåller ofta maktdimensioner och det är på så små nivåer och i det allra privataste så det är svårt att prata om och att uppmärksamma, och det krävs mycket jobb och medvetenhet för att undvika dem. Men ge mig lite positiva exempel. Det finns ju massor. Och vi måste inte bryta alla normer. Vi ska bara hitta dom som vi inte mår dåligt av.