Identitetskris:ojämlik

F: Jag bloggar på om hur självständig och stark en gravid kvinna kan vara – jag kan göra allt som alla andra kvinnor kan, jag vill inte bli bedömd efter mitt kroppsliga tillstånd, jag är lika mycket samma person som jag alltid har varit, det här förändrar inte mig. Så tänker jag och försöker tänka. Gravid är ett fysiskt tillstånd - moderskapet är ett konstruerat, lite som kön och genus.

Det är en identitetskris att vara höggravid, en är inte lika kapabel som en brukar och det känns ganska underligt. Jag hamnar i vad jag känner som ett underläge gentemot kollegor, vänner och min partner. Jag jobbar bara halvtid nu på grund av bäckensmärtor etc och det gör att jag missar saker på jobbet och inte hänger med i svängarna vilket känns konstigt eftersom jag är van vid att vara duktiga tjejen på jobbet. Mina vänner klubbar på som vanligt och pratar om fester och hångel och bakfylla och jag känner mig utanför och som att jag inte har nåt att tillföra eftersom jag bara kan prata om min kväll framför teven i soffan med benen högt och halsbränna. Tråkångesten har mig ofta i sitt grepp och jag drömmer om hur ”fri” jag ska bli efter förlossningen då kroppen plötsligt bara är min och jag inte måste gå långsamt för att foglossningen får benen att kännas som att de ska trilla av, då jag kan pumpa ut mjölk åt ungen och ta ett glas vin när min bror kommer, då jag kan lämna ungen till min partner och gå ut med mina vänner en kväll. Graviditeten är ojämlik eftersom min partner inte kan bära den med mig. Jag känner mig ofta ogin som inte alls gläds åt att hen ska få åka på resa med kompisar eftersom jag inte KAN flyga pga försäkringsregler och inte heller egentligen skulle orka med en resa nu när det är drygt en månad kvar på graviditeten och jag är trött och saker gör ont. Jag vet om detta, men det är fortfarande jobbigt.

Samtidigt så ger jag mig in mer och mer i graviditeten, och det är trevligt och spännande. I början kändes det lite konstigt att läsa om förlossning och sånt, men nu när det börjar närma sig känns det plötsligt väldigt viktigt. Jag som är ett kontrollfreak har börjat läsa in mig på vad som faktiskt händer, och det är lite lugnande. Ungen sparkar i magen och allt är stabilt och känns bra, vi har fått en spjälsäng av syster och en barnvagn och en massa kläder och börjat ”boa” som det kallas på töntigt mammaspråk. Och det finns faktiskt inkluderande mekanismer. Vänner tipsade om [profylaxkurs] och jag och partnern anmälde oss till en för att tillsammans gå igenom vad som händer under förlossningen och hur vi kan jobba ihop för att underlätta allting. Det bästa var att jag inte kände mig ensam. Skillnaden mellan profylaxkursen och att gå tillsammans till barnmorskan (de vill alltid att partnern ska vara med) är att barnmorskan aldrig egentligen tilltalar min partner. Under profylaxkursen däremot handlade det mesta om partnern. Vi gick därifrån och kände typ ”vad kul det ska bli med förlossning!” och min partner tyckte att det var jättebra för att hen fick en tydlig roll och en massa redskap.

Så ja, det är kul att ge sig helt in i graviditeten. Vid tillfällen. Och jag försöker tänka att ja – det är en ojämlik situation men den kommer ju att ändras när ungen kommer ut. I ett heterosexuellt förhållande innebär graviditet ett försvagat tillstånd för ett av könen och ett underläge socialt och fysiskt. Det är lätt att fastna i den känslan och tänka att allting alltid kommer att vara så. Men så fort ungen är ute så förändras ju det. Då kan en plötsligt kräva delat ansvar och delad börda. Det är skönt att hitta lite sådana lufthål även i graviditeten (profylaxkursen) och det gör att en kan orka en månad till av svaghet, tjockhet och ensamhet i det kroppsliga tillståndet.