tisdag 8 december 2009

Reflektion från bokhyllan

H: När Johanna L på Bokhora i en recension av en "anorexiabok"* skriver att hen själv har ["noll anlag för denna sjukdom"] undrar jag om hen och jag växt upp på olika planeter. Har inte hela samhället, kulturen, ett stört förhållande till mat? Att inte smittas av det förefaller så obegripligt starkt.

* Jag tycker inte om genrebeteckningen, men två skönlitterära böcker om ätstörningar jag läst och minns med kärlek är Vårfrost av Anna Ehn och Den svarta stenen av Gunvor Andbo Nygaard, ingen av dem något vidare som "manual i att nå size 0". Jag skulle gärna läsa något skönlitterärt som tar upp [ÄS UNS] - kanske någon av er läsare har boktips?

2 kommentarer:

Liv sa...

Kan man verkligen säga att man har noll anlag för anorexia om man tänker ”åh, bra att jag glömde majonnäsen när jag åt mina äggmackor till frukost imorse!” efter att ha läst en bok? Det tycker jag är anlag nog!

Catrin sa...

Känner ingen, ingen ingen i min närhet som inte har ett problematiskt förhållande till mat och ätande. Är det inte för mycket så är det för lite, eller helt och hållet superkontrollerat exakt var tredje timme. Och massor av andra varianter.

Anna Ehns bok gjorde mycket stort intryck på mig också när jag läste den för många r sedan och minns att jag tänkte att den borde vara obligatorisk läsning i grundskolan.