fredag 30 januari 2009

Bantningsmetod från helvetet

H: Ni som läser här har kanske lagt märke till att det finns en etikett som heter ["Läst i City"]. Ibland lyckas tidningen reta upp både en och två här på VSASS mer än kvällstidningarna.

Här har vi alltså en tidning som läses av många (torsdagsupplagan City Helg har 622 083 läsare, enligt en undersökning som [City refererar]) och jag vill minnas att gratistidningarna en gång i alla fall sa sig ha en folkbildande ambition. Det borde finnas resurser och möjligheter att nå ut med något vettigt.
Idag fick jag så ögonen på krönikan ["Dagisbantning - det funkar!"] av Frida Boisen. (Märkligt nog är det också dessa dagar jag läser om "Hunger"-avsnittet i Naomi Wolfs Skönhetsmyten - något av det hårdaste jag läst om kvinnors relationer till mat och ätande.) Boisens text utgår från svårigheten att komma i form efter att ha fött barn nummer två. Två tredjedelar in i krönikan, som dittills huvudsakligen bestått av vanligt viktprat ("bulgur" - "GI" - "träningskort"), beskriver Boisen hur hon mitt i viktminskningsivern får lunginflammation efter att ha "gosat med livsfarliga smitthärdar från h-vetet" (efter dagisinskolning av nämnda barn nummer två):

"Men, trots mitt hälsofiasko firar jag ändå en minitriumf. Lunginflammation är inget jag rekommenderar, men som bantingsmetod [sic] är det vansinnigt effektivt. För första gången på ett år kom jag i alla fall i mina kläder i storlek 38. Ha!"

Jaha, vad är nästa grej? Tarmparasiter? Jag känner flera stycken som gått ner en massa kilon med tarmparasiter. Socialbidragsdieten? Blir det några pengar över efter det att räkningarna betalats går de nog till mat - till barnen i första hand. Heroinbantning? Det går säkert att komma på många fler knep för att gå ner i vikt utan att behöva ta till kostsamma kirurgiska ingrepp.
Att tänka längre än ens egen näsa räcker är kanske inget jag skulle rekommendera den som vill bli krönikör i vissa tidningar, men för läsarrespekten och självuppfattningen kan det nog göra underverk.

tisdag 27 januari 2009

Tvåkönsmodellen i marknadsföring


H: Jag är helt förvirrad. Inte finns det någon klargörande information på företagets hemsida heller. Vad menas?

lördag 24 januari 2009

Modebloggande

H: En av de sista dagarna på förra året ägnade jag åt att försöka köpa ett par byxor. Alltså "försöka" som i "och det gick inte så bra". Det händer inte så ofta att jag försöker köpa byxor, så jag brukar glömma det vanliga resultatet mellan varven. För att det går tid eller för att jag tror att det kan bli bättre.
Jag uppfostrades som tjej. Av vana letar jag vanligen på klädbutikernas tjejavdelningar, fast jag efter hand gjort slut med stora delar av deras utbud.
Det är flera år sedan jag i ett Berättelsen om O*-inspirerat infall sorterade ut alla mina bh:ar ur garderoben. (Att normen tjej = bär bh är stark har jag sedan dess märkt av något överraskat uttalande av typen "oj, har du ingen bh" hos sjukgymnasten, annars inga särskilda reaktioner.) Jag klarar inte av högklackade skor, inte för att jag är lång redan utan klackar, utan för att jag känner mig hindrad i mina rörelser. Samma sak med snäva klänningar och kjolar. Samma sak med de flesta klänningar och kjolar över huvud taget - se möjlig ledtråd vid *.
Det jag påmindes om när jag var ute på min misslyckade byxshopping var - än en gång - hur opraktiska plagg som riktas till tjejer brukar vara.
Tjejtröjor är ofta för korta (om det inte är just magtröjor en är ute efter).
Tjejbyxor har vanligen grunda framfickor (= opraktiskt för den som vill ha till exempel mobilen nära till hands).
"Bakfickor" är inte sällan bara påsydda ficklock som detaljer, utan fickor. Ett starkt minne från ett separatistiskt sammanhang där vi pratade om utseende är hur en deltagare berättade att hen när hen var yngre fick påpekat för sig att hen kanske inte borde ha plånboken i bakfickan på byxorna. Underförstått att det fick hens bakdel att se stor ut. Ett påpekande ungefär lika subtilt som när jag fick min första deodorant i present när jag fyllde tretton. Piska förklädd till morot.
Över huvud taget omotiverade detaljer: ficklock utan fickor, knappar som inte går att knäppa upp m m. Jag hittar inte det rätta ordet på svenska för vad jag tycker, men på engelska finns det ett utmärkt: jag tycker att kläder för tjejer är flimsy. Tunna, ömtåliga och klena. Som tjejer själva ibland anses vara.

Ja, jag vet vad som är den samtidiga anledningen och lösningen. Tjejer har inte så mycket grejor i fickorna eftersom de har handväska och de behöver inte så många eller rymliga fickor eftersom de har handväska. Och jo, eftersom jag för det mesta känner ett behov av att ha med mig en pocketbok och en eller ett par tidningar - för att inte tala om mitt senaste stickprojekt - brukar jag själv ha väska ganska ofta. Men jag ogillar att klädutbudet inskränker min möjlighet att välja och min frihet att röra mig. Det finns så mycket som inskränker kvinnors frihet och möjligheter.

Nej, min målsättning för 2009 blev inte att aldrig mer handla kläder på tjejavdelningar. Jag kommer fortfarande att kunna ses finkamma dem efter en binder-tajt tanktop att ha på nästa TN. Där jag inte tänker ha väska.
(Min nyårsmålsättning är densamma som förra året, om någon kommer ihåg den, även om jag själv kom att glömma i somras. Halva mitt liv. Det får räcka. Men mer om det en annan gång, kanske snart.)


* Pauline Réages (pseudonym för Dominique Aury) klassiska masochistroman från 1954 (Histoire d'O). Kläder spelar genomgående en viktig roll i romanen; deras främsta funktion är att blotta och framhäva. I ett stycke beordras huvudpersonen O av sin älskare att göra sig av med alla de plagg i sin garderob som inte öppnas framtill eller kan lyftas upp med en rörelse.

tisdag 20 januari 2009

... och ett inlägg i biologismdebatten

F: Läste i Metro att [kvinnor oftast får orgasm när de har sex med stenrika män]. Undersökningen är gjord på kinesiska kvinnor och forskarna drar diverse galna slutsatser, dels att kvinnor verkar ha en inbyggd gloddigger-gen och min första fråga är: jag visste inte att vem som gav en orgasm var genetiskt?
Den andra härliga slutsatsen från en forskare i artikeln är "Vad orgasmerna säger är "jag är extremt lojal, så du borde investera i mig och mina barn", fråga två såklart: vad har en orgasm med lojalitet att göra? Artikeln utstrålar en extrem oförståelse för kvinnlig orgasm, vilket artikelns författare också klargör som att (beakta den osmakliga ordvitsen) "Den kvinnliga orgasmen är område som många forskare trängt in i. En del av mystiken ligger i att den till skillnad från mannens inte fyller någon funktion för reproduktionen och därför inte någon självklar biologisk funktion."
Nu har det dock upptäckts att den dels har en golddigger-funktion och dels en lojalitetsfunktion. Det känns skönt eftersom det är så obehagligt med allt njutningsfullt där ute som inte har en biologisk funktion. Typ choklad. Eller ryggkliande.
Och i övrigt liksom med all biologism så har artikeln/forskarna inte brytt sig ett dyft om det kulturella kring orgasmen. Ofta brukar kvinnors brist på orgasm förklaras med att de är spända, har dåligt självförtroende, inte låter det ta den tid det tar och diverse annat, och inte så mycket huruvida partnern har mycket pengar eller inte. Om det inte är så att de tänder på att partnern har mycket pengar, men där snackar vi ju knappast genetik heller. En kan ju bli trött för mindre, och jag fascineras över att det aldrig tar slut.

söndag 18 januari 2009

Front 242:s fantastiska feministplatta

M: Förra helgen spelade ett av mina absoluta favoritband, Front 242, i Malmö och Göteborg. Jag hade ingen möjlighet att åka till någon av konserterna eftersom jag var engagerad som plattvändare på [Tech Noir] i Stockholm samma helg. Men det gör inte så mycket för jag har sett Front 242 flera gånger förut, och en av konserterna var till och med ganska bra…
Hur som helst: Ända sedan Alexander Chamberland gjorde sin utmärkta [lista över feministiska favoritartister] så har jag funderat på vilka mina ”hjältar” är i det avseendet. Även om jag inte tänker göra en liknande lista (i alla fall inte nu) så kan jag konstatera att en sådan (med några undantag) hade sett helt annorlunda ut. Det är väldigt roligt i sig, eftersom det visar hur många fantastiska feminister det faktiskt finns i musikbranschen – även om chauvinistisk historieskrivning och sexistiska medier inte direkt kan anklagas för att göra sitt bästa för att lyfta fram dem…
Vad gäller just Front 242 så kommer de knappast gå till historien som särskilt queera (även om den extremt mansdominerade och machobetonade genren EBM – Electronic Body Music – kan vara det, vilket Hanna påpekade i inlägget [Musik och normer], där hen nämner DAF) eller feministiska (dock inte heller antifeministiska). Men [05:22:09:12 Off], som släpptes 1993, var annorlunda än någon annan skiva de gjort tidigare. Dels i fråga om hur musiken lät. Å andra sidan har Front 242 sedan bildandet 1980 ständigt utvecklat sitt sound, så det var ingen större överraskning. Men framför allt för att de anlitat gästvokalisten 99 Kowalski på flera spår. Och vilket feministröj det blev! ”Animal”, ”Modern Angel” och ”GenEcide” hade förmodligen blivit omedelbara riotgrrrlklassiker med traditionellt punkrockarrangemang. Och ”Crushed” kan vara den vackraste ”olycklig kärlek”-låt jag någonsin hört (givetvis utan specificerat genustrams i texten).
Tråkigt nog har 99 Kowalski gjort litet väsen av sig efter att medverkandet på Front 242:s skiva. Jag har inte hittat några andra inspelningar, och det finns knappt något info på internet. Om någon läsare vet vad hen gör nuförtiden så får du gärna höra av dig.
Faktum kvarstår dock; 05:22:09:12 Off är en fantastisk skiva som jag lyssnar på än idag. Och jag tänkte avsluta med att visa videon till ”Animal”. Introt visar ett av hårdsyntens märkligaste ögonblick någonsin (triumf eller nederlag, det beror på hur en ser det).
Ja, det är 1990-tal – skoningslöst.
Ja, det är Beverly Hills 90 210.
Ja, David Silver säger det verkligen:
”Front 242”!

torsdag 15 januari 2009

VSASS om separatism

H: Jag kommer i det följande att tala om separatism i betydelsen kvinnoseparatism. Mansseparatism skulle jag snarare kalla hegemoni.

Separatismen är dubbel, det erkänner jag gärna. Jag säger ”erkänner” eftersom separatism ofta möts av anklagelse. Jag är generellt sett inte för att människor ska uteslutas från sammanhang på grund av sitt kön. Redan själva grundförutsättningen ger problem – talar vi om biologiskt kön, om genus, om ett urval som görs av någon annan än en själv (i så fall vem och på vilka grunder?) eller om självidentifikation?
Det är lätt att fastna i självanklagande.
Att kalla separatismen en återvändsgränd är missvisande, det negerar all den kreativa potential som kan utvecklas i separatistiska sammanhang. Dessutom finns det vägar framåt från separatismen, den är långt ifrån att i sig själv vara slutmålet.
Vissa anser att en istället för att agera separatistiskt bör agera i blandade grupper för att där undersöka hur det är möjligt att samspela utan att ge män all plats. Jag anser att separatism är ett sammanhang där just detta med fördel kan undersökas. Genom att bekräfta och normalisera den plats kvinnor tar i en separatistisk grupp tror jag att det är möjligt att vänja kvinnor vid att ta plats även i blandade sammanhang – och att ge varandra den platsen.
Att agera separatistiskt har också gjort mig medveten om mina brister i fråga om att bekräfta andra kvinnor och att själv ta plats på ett produktivt sätt. Det är däri självanklagelsen har sin rätta plats.



F: Ja, könsseparatism är tydligen en het potatis. Alltjämt lika provocerande och förbryllande tycks det som. Jag har tidigare, dels i min presentation och dels i andra sammanhang, talat för att en ska organisera sig könsseparatistiskt - när det fyller en funktion. Sedan måste en förstås diskutera i vilka sammanhang separatistiska möten faktiskt fyller en funktion, då jag anser att det är viktigt att en inte använder separatism lättvindigt. Vi har i PMS-gruppen använt oss av separatism vid två gruppkonstellationer; det har dels varit under studiecirkeln ”Fat is a Feminist Issue” då vi fann att ämnet var så pass känsligt att en helt kvinnlig grupp skulle skapa en tryggare arena att prata kropp och ätstörningar inom, än inom en blandad grupp. Syftet var att de medverkande skulle känna sig bekväma med att ta plats och känna att det var de i gruppen som bestämde dagordningen. Detta betyder inte att jag alltid tycker att känsliga ämnen bäst hanteras i könsseparata grupper.
Dels har vi träffats separatistiskt under våra pysselkvällar, där separatismen växte fram som ett naturligt sätt att umgås och som skapade en peppande och konstruktiv atmosfär. En kommentar som vi har fått är att det är mer konstruktivt att träffas i blandade grupper och att däri arbeta för att uppnå en jämställd och ickehierarkisk diskussionsform. Jag håller både med och inte. Det är viktigt att i blandade grupper bryta de normer som finns kring att ta plats och samtala, även om jag hoppas att de flesta anstränger sig för att göra detta varje dag överallt. Jag kan dock tycka att det kan vara skönt att någon gång slippa bråka om utrymmet. Jag tror vidare att det är viktigt att först skapa en arena där kvinnor känner sig bekväma med att ta plats, finna pepp i att andra känner likadant, uppleva en trygghet i att andra har gått igenom samma saker, för att sedan använda denna upplevelse i blandade grupper. Det finns en anledning till att tjej- och kvinnojourer arbetar separatistiskt, och det är inte bara för att de kvinnor som kommer dit har blivit utsatta av mansvåld*. Det är för att de har upptäckt att kvinnorna tar mer plats och vågar ta mer del av beslutsfattande i separatistiska sammanhang och att detta stärker de kvinnor som under lång tid levt förtryckta och under hot om straff och våld. De ska känna sig värda igen. De ska känna att de har rätt att ta plats och ställa krav.

Separatism är inte en lösning på ett problem, det är inte en lösning för ickejämställdheten att skilja på män och kvinnor. Däremot är det ett bra verktyg för att arbeta med de olika gruppernas beteende i sociala sammanhang. Jag ser på det som med kvotering: det är en tillfällig lösning som kan fungera på vägen. På samma sätt som feministiskt självförsvar. I en perfekt värld kanske det inte behövs, och då är jag den första att inte göra skillnad på kön. Fram till dess tänker jag slåss för min rätt att arrangera separatistiska möten, även om det innebär att vi måste byta lokal hundra gånger.

* med hänvisning till Martins inlägg ”Vad fan är kvinnovåld”



M: Jag har inget som helst problem med kvinnoseparatism som politiskt verktyg. Senast jag kände mig utestängd av detta var när jag var 18 år gammal och undrade varför jag inte fick gå med ”Vi tar natten tillbaka”-demon. Men det var tolv år sedan och jag har blivit klokare sedan dess.

Varför behövs kvinnoseparatism? För att vi män har en osviklig tendens att ta över eller åtminstone förvränga sammanhang som vi deltar i – även när vi inte menar det.
Varför?
Kultur. Strukturer.
Tills dessa förändrats är kvinnoseparatismen ett effektivt verktyg för medvetande-, och självförtroendehöjande aktiviteter. Män som känner sig kränkta av detta är antingen naiva, avundsjuka eller i avsaknad av analytisk förmåga. När vi upprörs över att ”inte få vara med” förstår vi inte att vår medverkan skulle medföra att sammanhanget förändras till något annat än det vi ursprungligen ville delta i. Därför ”vill vi ha” något som inte kan finnas för oss, ens om vi försöker med det bedrägliga tricket att relativisera bort vårt genus.

Det är dock viktigt att skilja på separatism och könsapartheid. Uppdelning mellan "kvinnor" och "män" i genuskonserverande, heterosexistiska eller kapitalistiska syften är beklämmande och oacceptabelt.

Så, är separatism oproblematiskt? Givetvis inte. Men det är inte verkligheten heller. Och så länge sakernas tillstånd ser ut som de gör så stöder jag helhjärtat kvinnoseparatistiska arrangemang.

torsdag 8 januari 2009

Separatistiskt gym

F: I ett fitnesscenter i Malmö har de infört en kvinnoavdelning där bara kvinnor får gymma, för att med deras ord skapa "en fristad från den i media och reklam utbredda exponeringen av kvinnor med sexuella övertoner och med stereotypa förhållningssätt kring utseende, uppträdande och skönhetsideal" [Metro]. En manlig gymmare anmälde det till JämO, men JämO tyckte att det var okej.
Jag tycker att det här är ganska intressant. Att män reagerar negativt på att kvinnor ges en förmån - och dessutom en separatistisk förmån - är inte så förvånande, det är något vi har upptäckt mycket i vårt separatistiska arbete: trots att de egentligen inte vill pyssla är det väldigt viktigt för dom att vara med på våra separatistiska pysselkvällar. Och det är fint och rätt anser jag att JämO godkänner gymmets kvinnoavdelning.

Men kan vi inte diskutera det här? Ett gym är överhuvudtaget en väldigt utsatt plats där individer bedömer varandra och ser varandra i mer eller mindre genanta situationer, och där kroppsideal är väldigt stereotypa. Jag skulle personligen gärna gå till ett kvinnogym.
Emellertid, finns det även behov av mansgym? Eller ska en anta att det redan inofficiellt existerar? Eller är det ett antagande att män skapar stereotypa förhållningssätt kring utseende, uppträdande och skönhetsideal gentemot kvinnor? Det kanske inte bara är män som har normativ makt över kvinnor, i kroppsideal-situationer kan det lika gärna vara kvinnor som påverkar och trycker ner kvinnor för att själva känna sig bättre i den patriarkala hierarkin?

Som ni märker är det många frågetecken från min sida. Hoppas att någon nappar på diskussionen, jag känner ett behov av att prata igenom det här.

tisdag 6 januari 2009

Att våga vara jobbig ger resultat

F: Under 2008 fälldes 70 reklamfilmer för sexism, enligt [Dagens Nyheter], vilket är mer än någonsin förut. Inte utan att en blir lite glad! Det är kul att se att fler och fler reagerar på normativa beskrivningar av kön, och gör något aktivt för att förändra det. Det är överhuvudtaget peppande att fler och fler ser strukturer och orkar vara den som tycker att Coca Cola Zero reklamen (som enligt DN fällts för shablonartad bild av mäns förhållandebeteenden) inte är rolig. Det är så lätt att bara skratta med när alla andra skrattar.
[Genusmagazinet] ifrågasätter försig hur sexistisk reklamen som blir fälld egentligen är, vilket är en viktig poäng. Att slåss mot all reklam som inte anses vara icke-könsdiskriminerande enligt dagens mått mätt kanske är att lägga krutet på fel saker, och kanske till och med gör mer skada än nytta. En får inte bara byta gamla normer mot nya - lika tvingande.

Dock upplever jag trots det en känsla av kämparglöd när jag hör resultaten. Det finns så många sätt att göra reklam på som känns sunkiga, om än kanske inte diskriminerande. Kring jul exploderar reklamen, och jag har funderat mycket över vissa reklamer jag sett (dock inte anmält dem till Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam; ERK). Bland annat så undrade jag mycket över "Till honom!"/ "Till henne!" approachen. Reklam som riktar sig till olika kön är ju inget nytt, men då handlar det om att få just det könet att köpa just den produkten. I detta fall handlar det om att få en annan att köpa en viss produkt till någon för att den är av ett visst kön. Ofta skiljer sig presenttipsen inte särskilt mycket åt: på NetOnNet rekommenderade de att en köpte en hårddisk till killen och en mini-laptop till tjejen - enligt min mening hyfsat jämnvärda presenter. NetOnNet har dock könsbestämt dem. Eftersom presenttipsen är hyfsat lika tycks det endast handla om ett behov av att definiera efter kön: det skulle ju gå lika bra att säga "folk i allmänhet vill ha det här" eller rätt och slätt "julklappstips!".

Att 2008 slog rekord i att fälla reklamfilmer för sexism tycker jag bådar gott inför 2009. Vid årsskiftet inrättades [reklamobudspersonen] som ska ta hand om "oetisk" reklam, vilket kommer att göra instansen starkare och förhoppningsvis bättre. Låt oss alla gå ihop och ge hen mycket arbete både vad gäller schabloner kring kön som kring förhållanden, sexualitet och familjeformer.

söndag 4 januari 2009

DJ-horan

M: En helgkväll i mitten av december spelade jag skivor på en klubb i en främmande stad. (Ja, jag vet vad Valerie Solanas skriver om discjockeys i [SCUM Manifesto], men jag försöker kompensera min evil doer-hobby genom att göra gott resten av tiden…) Giget gick bra och både gäster och arrangörer var nöjda. Efter stängning skulle vi bege oss från stället där klubben hölls och hem till en vän till arrangören som hade snällheten att upplåta en sängplats åt mig. Då inträffade något beklämmande. Krögaren sa till mig: ”Jag trodde att X (arrangören, tillika en bekant) skulle fixa en tjej som du kunde sova hos.”

Jag trodde inte mina öron. Personen förutsatte att jag:
1. Är heterosexuell.
2. Ville ha ”en tjej” fixad.
3. Att X är något av en hallick.

Hade jag inte – förlåt ordvitsen – blivit tagen på sängen av uttalandet så hade jag kanske sagt något hårdare och mer välformulerat än det jag nu fick ur mig; att jag alls inte förväntade mig någon sådan ”service”.
Jag tycker att ett yttrande av det här slaget visar på en tråkig och förlegad syn på både ”män” och ”kvinnor”. Och kanske DJ:s också…

Beträffande mitt plattvändande så har den som vill uppleva det chans att göra det nu på fredag, den 9 januari, när Tech Noir har efterlängtad säsongspremiär.
Dance to the revolution!