Relationsanarki och feminism i Umeå

H: Snart åker jag till Umeå för att delta i [Umeå Feministfestival 2009]. På lördagkvällen deltar jag i en diskussion om polygami, monogami och relationsanarki. På söndagen håller jag en föreläsning om hur relationsanarki och feminism förhåller sig till varandra.
Festivalen är separatistisk, maten är vegansk och arrangemanget är drogfritt och nyktert. På det hela taget tror jag alltså att jag kommer att trivas alldeles utmärkt!

Om du har möjlighet tycker jag så klart att du ska komma och lyssna! Festivalen är öppen för alla kvinnor, barn och transpersoner och inträdet är 20 kronor för en dag eller 50 kronor för hela festivalen.

Mer info finns på [festivalens hemsida] och på [Facebook].

Ur programmet:

Relationsdiskussion
lördag 28/2, 21.00-22.30, Scenen

RA och feminism
söndag 1/3, 15-15.45, Glasrummet

Samtal med Dotterbolaget

M: I lördags var jag moderator i ett panelsamtal om feminism och serier på [Feministiskt Forum] i Stockholm. I panelen satt de tre serieskaparna [Sofia Olsson], [Sara Granér] och [Berit Viklund] från det separatistiska seriekollektivet [Dotterbolaget].
Vårt samtal kom bland annat att handla om normer i serievärlden, skapandeprocessen, begreppet ”självbiografisk” och medias slentrianmässiga osynliggörande av ”kvinnor” som tecknar serier. Vad gäller det sistnämnda så uppehöll vi oss vid två relativt nyskrivna artiklar, en i [SvD] och en i [DN], där skribenterna mer eller mindre omedvetet osynliggör kvinnor. I DN-artikeln försöker författaren dessutom hamra in sin egen tes att det råder enorma ”köns”skillnader i fråga om stil och genre. ”Männen” beskrivs cyniska och provokativa och ”kvinnorna” som hemlighetsfulla – men minst lika angelägna.
Så var vi där igen: Machomän vs. mystifierade väsen och ingenting mitt emellan…
Verkligheten är dock lite mer komplicerad än så, vilket jag vet har påpekats för skribenten innan artikeln skrevs.

”Okay. But you're not listening to me. There are other things that need to be taken into account here. Like the whole spectrum of human emotion. You can't just lump everything into these two categories and then just deny everything else!”*

Sista spiken i kistan för DN-artikeln är att bara ”män”– med ett enda undantag (Liv Strömquist) – får uttala sig texten. Ett paradexempel på tröttsam, genuskonserverande och dålig journalistik, helt enkelt.

I SvD-artikeln, som handlar om serieromanens renässans, är det inte mycket bättre. I texten nämns 16 ”män” och 0 (!) ”kvinnor”. Tecknaren [Sara Hansson]** blev så arg att hen mejlade journalisten och frågade vad det var frågan om. Denne svarade och medgav att ”det blev obalans” men att SvD:s övriga serierapportering är mer balanserad (jaha, så därför behöver din inte vara det?) och att ”det kan bli krystat att i alla lägen försöka skapa en balans”.
Jaha. Så ”kvinnor” ska tas med bara för att ”skapa balans”, inte för att de har något eget värde som konstnärer? Härlig människosyn dårå…
För den som undrar om det finns något annat än tecknande penisar där ute efter att ha läst dessa haverier till artiklar kan jag rekommendera Dotterbolagets antologi, som har 32 medverkande.

Under samtalet framkom i alla fall att Olsson, Viklund och Granér tycker att medierapporteringen generellt har blivit bättre, vilket är roligt. De pratade också om värdet av att bilda nätverk som Dotterbolaget för att stärka, inspirera och inkludera serieskapare som faller utanför mansnormen. Dessutom beskrev var och en hur deras eget skapande går till och utfrågningen avslutades med tips till teckningssugna åhörare, bland annat om strategier för att utvecklas som tecknare.
Så här i efterhand känns det som att panelsamtalet blev mycket lyckat. Stämningen var god och det var ett rent nöje att sitta och prata feminism och serier med tre så kloka och bra människor, och det femtiotalet åhörare som samlats för att lyssna verkade också uppskatta det hela.
Kanske blev någon till och med inspirerad.

* Citat från filmen Donnie Darko (2001). Se den.
** Jag gillar Sara Hanssons serier som fan, för de berör verkligen. I senaste Galago bidrar hen med berättelsen Separationsångesten. Läs den.

Annars kan ni referera till mig som "hen"

H: För en dryg vecka sedan löd min Facebookstatus "Hanna upptäcker att fb slutat fråga "his" eller "her" - äntligen!" Idag när jag mixtrade lite med språkinställningarna upptäckte jag att vissa versioner – av dem jag testade var det "English (US)" och svenska – tydligen fortfarande tycker att det är önskvärt att kunna referera till sina användare med kön:

Ja, detta trots att jag avmarkerat rutan "Visa om jag är man eller kvinna i min profil".
Att det här med hans och hennes kan erbjuda vissa definitionssvårigheter i engelska kan jag förstå; i svenskan finns dock det reflexiva könsneutrala pronomenet sin, och om nu allt på Facebook ändå kan bli och blir individualiserat, så kan det väl inte vara så svårt att ange "Hanna ändrade intressen i sin profil"? Ibland-inte-så-kära Facebook, alla har inte ett kön, vare sig socialt eller biologiskt. Det är också – och även för mig som ibland definierar mig med ett kön, men då med det jag själv väljer – ganska tröttsamt att bli könad i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Tills vidare kan vi som inte gillar det välja språkapplikationen "English (UK)" eller "English (Pirate)".

Videopremiär: Jag hatar män

M: Idag är det premiär för musikvideon till VSASS-älsklingarna [Elenettes] underbara låt Jag hatar män.
Videon är inspelad på Skogskyrkogården i Stockholm och är producerad av [Anthony Åslund]. Naturligtvis ska den inte undanhållas läsarna av denna blogg.

Hög tid för förändring

F: Jag har inte haft mycket att säga på bloggen på sistone. Tyvärr har det berott på att jag inte har haft någon ork. Jag hade egentligen tänkt skriva ett inlägg om att heltidsarbete är dåligt för själen och att vi genast borde införa sex timmars arbetsdag, men ni får nöja er med den här härliga anekdoten från mitt altför krävande arbetsliv. Sen tar jag paus från bloggen ett tag för att rekreera mig och försöka undvika väggen att gå in i.

Jag sitter mittemot en äldre man under utbildningen idag, som ger mig mycket blickar. Jag försöker ignorera och tänka att jag säkert ser trevlig ut och som att jag lyssnar intresserat, och han söker kanske kontakt. Vid fikapausen efter lunch kommer han dock fram och sätter sig hos oss, och när min kollega går på toa passar han på att säga att han tycker om att titta på mig, han kan knappt koncentrera sig på utbildningen. Han hoppas att jag ska sitta kvar på samma ställe imorgon igen.

Jag som är trevlig och lyssnar intresserat försöker säga något med ett leende, typ ”det låter ju inte så bra, du kanske borde sluta titta på mig så kanske du lär dig nånting” men det var visst inte tillräckligt hårt för att gå in i hans huvud. Han fortsätter att ge mig uppskattande blickar, jag sitter inte längre lika bekvämt på min stol och vågar knappt titta åt hans håll och efter ett tag bli jag arg. Han krymper mitt livsrum! Jag försöker blänga surt på honom och skaka på huvudet men han formar sina läppar till en pussmun. Hopplöst.

Utöver det allmänt fräcka, så startade han konversationen med mig genom att säga att han tyckte att jag såg holländsk eller österrikisk ut för att jag satt avslappnat, jag pratade med hög röst och jag tog plats (för det gör holländare/österrikare?).

Jag svarade att jag var feminist. Han sa ”Det är okej”.

Sen objektifierade han mig och fick mig att bli obekväm med min tillvaro. Imorgon ska han få spö.

Seriefigurer viker ut sig

M: I senaste numret av nördbibeln Wired görs en riktigt intressant granskning. I artikeln [Belle Curves] har Journalisten Katharine Gammon tittat på relationen mellan det genomsnittliga BMI:t (Body Mass Index) för tidningen Playboys playmates och USA:s befolkning av ”kvinnor”, från 1953 till nutid. Resultatet är en graf med två linjer, där den ena stiger brant och den andra faller. Gissa vilken som gör vad?
Statistiken visar att befolkningens BMI har ökat samtidigt som playmate-BMI:t har sjunkit. Det fanns en skillnad redan på 50-talet, men den har blivit betydligt större idag.
Så här ser delar av statistiken ut. (”Alla” = ”kvinnor” 20-29 år)

1960-62
Playmates: 19,2
Alla: 22,2

1976-80
Playmates: 18,2
Alla: 23,1

1999-2002
Playmates: 18,2
Alla: 26,8

Tydligen låg BMI för playmates på bara 17,6 år 2008, vilket gör skillnaden ännu större. (Värt att notera är också att modellernas byststorlek minskat markant under åren, samtidigt som kupstorleken är i princip densamma. Smalare modeller alltså, men med lika stora bröst som förut. ”Vi tror inte att evolutionen kan förklara det här fenomenet” skriver Katharine Gammon…)

Nu är ju BMI ett ganska trubbigt verktyg för att mäta både utseende och hälsa, men den ökande diskrepansen mellan playmates och genomsnittsmedborgare av samma ”kön” måste ändå tyda på någonting. Om inte annat så ställer det väldigt intressanta frågor kring ideal och normer!
Ponera till exempel att ”playmateutseendet” är ett ideal för åtminstone delar av befolkningen. Då innebär den nämnda utvecklingen att detta ideal blir alltmer fjärmat från människors verkliga utseende (dvs det viktrelaterade), i alla fall om en räknar genomsnittligt. Bilden av ”Kvinnan”, det vill säga det hegemoniska ideal som åtminstone råder i Playboy, blir alltså mer och mer ouppnåeligt för allt fler.
Vilka representerar utvikningsmodellerna då, om inte USA:s kvinnor?
Katharine Gammons svar: ”Playmates ser allt mindre ut som kvinnor och allt mer som flickor i animeserier.”

Amazonkrigarna

M: Jag snubblade nyligen över fotoreportaget [The return of the Amazons] av Guillaume Herbaut. Det skildrar Asgarda, en grupp på cirka 150 kvinnor som håller till i bergskedjan Karpaterna och tränar traditionell stridskonst, ibland med medeltida vapen.
Asgarda strävar efter en sluten värld där kvinnor och män hålls åtskilda, skriver Herbaut på sin hemsida. Det sägs tydligen att amazonerna stammade från krigarstammar i östra Ukraina.
Intressant i sammanhanget är för övrigt att medlemmarna i Asgarda tydligen idoliserar Ukrainas premiärminister Julia Tymosjenko.
Jag vet inte mycket om Asgarda (kanske gör någon av läsarna det?), men en sak är säker; porträtten är fantastiska.
Skärmdump från fotografens hemsida nedan; länk ovan.

No bloody Valentine's

H: Att det drar ihop sig till alla hjärtans dag är som vanligt svårt att missa för den som rör sig ute på stan eller bläddrar i medier, eftersom dagen är upphaussad i nivå med andra högtider som ger anledning till konsumtion (jul, mors dag, fars dag, påsk, halloween ...). Häromsistens fastnade min trötta blick på det här citatet (ur en intervju med rubriken "Prinsen - var är du?" i en lokaltidning):
"Han [...] fick mig att känna mig som en liten ballerina."
Varför ska kvinnor känna sig så små? Räcker det inte med att de hela tiden förminskas?

För balansen: läs gärna om Liv Strömquists serie "Korta kvinnor-fetischisten" - som är februari månads serie i kalendern Tolv tröttsamma typer - och fundera över varför det skulle vara ett ideal.

PS. Nu är nästa generation VSASS-knappar på gång! Du kommer också att kunna få tag på en. Mer info kommer.
PS2. Just nu ser jag fram emot [Umeå Feministfestival 2009].

Värden i vården: återbesök

H: I november hade jag ju ett litet samtal med vårdcentralen i området där jag bor numera, om HBT-certifiering (se inlägget ["Värden i vården"]). Idag fick jag en påminnelse från dem eftersom de inte fått in min vårdvalsblankett. Den här gången tyckte jag att det var dags för ett mail till en högre instans än receptionen:

"Ang. val av husläkarmottagning

Jag har idag fått en påminnelse om möjligheten att byta husläkarmottagning i samband med att jag flyttat. Första gången jag fick informationsmaterialet ringde jag och frågade om XXX Vårdcentral är HBT-certifierad och fick då intrycket att HBT-kompetensen är tämligen låg. När denna brist åtgärdats kan jag tänka mig att ompröva mitt val; tills vidare väljer jag dock fortsatt vårdcentralen i området där jag bodde förut, Riksby vårdcentral, där kunskapen finns och där jag är säker på att få bra bemötande.

Med vänlig hälsning,"
osv.

Jag hoppas att de svarar. Jag hoppas också att vårdvalsreformen för det hittills enda lilla goda jag sett med sig att vårdtagares önskemål om förändring kan utgöra incitament till förändring. Det är inte mycket men i alla fall något.

Not: Det här inlägget är inspirerat av en fantastisk brevväxling Angelica på [The Suit Ling Library] fört med Cloetta Fazer om rasstereotypa bilder på företagets godisförpackningar. Finns som pdf [här].

My blood beats black tonight*

M: Sedan ungefär fem år tillbaka är jag på livstid förbjuden att lämna blod, enligt nuvarande regler. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att mitt ”beteende” förpassat mig till vad Socialstyrelsen betraktar som en så kallad ”riskgrupp”. (Och nej, jag är inte sprutnarkoman.)
Tidigare har jag lämnat blod regelbundet eftersom jag ser det som ett enkelt och bra (och faktiskt ganska fascinerande) sätt att göra gott. Men eftersom jag inte har någon lust att ljuga för blodcentralen får jag helt enkelt acceptera att mitt blod inte är önskvärt längre.
Inte bara mitt, förresten. Varenda en av de personer som jag har legat med de senaste fem åren är bannlyst på livstid. Snacka om stigma…
Hur är då min hälsa? Jag är kärnfrisk, uppvisar mycket bra blodvärden och har dessutom en relativt ovanlig blodgrupp. (Jag är f ö ett levande bevis på att veganer inte är undernärda anemiker. Men det är en annan fråga.) Men Socialstyrelsen anser att jag är en potentiellt hivsmittad bögjävel, och därmed är sista ordet sagt.

Det borde knappast behöva nämnas, men jag tycker naturligtvis att säkerheten är extremt viktig när en ger blod. Men att klumpa ihop fullt friska människor (i det här fallet ”män”) med sprutnarkomaner och personer med blodsmitta, när deras enda gemensamma nämnare är att de vid ett eller flera tillfällen haft sex med någon av samma kön är så förbaskat medeltida. Därför blir jag minst sagt irriterad varje gång det skriks om blodbrist och medborgarna uppmanas att ”göra sin plikt”. De stora förlorarna är naturligtvis de sjuka som riskerar att inte få något blod.

Nu verkar det dock som att en förändring är förestående. [I ett pressmeddelande] skriver Socialstyrelsen att personer med ”sexuellt riskbeteende” bör få lämna blod om de avstått från sex som faller inom denna ”kategori” de senaste sex månaderna. Förslaget är ute på remiss och godkänns det ändras reglerna den 1 juli i år. Ingen livstids avstängning längre alltså!

Det är naturligtvis beklämmande att ickenormativa sexuella aktiviteter fortfarande kallas för ”riskbeteenden”, men jag kan inte undgå att tycka att Socialstyrelsens nya regler (om förslaget godkänns) är ett fall framåt.
Om inte annat borde det leda till att fler friska personer får ge blod, och det är faktiskt den springande punkten i den här frågan.

* Citat från Patrick Wolf-låten Bloodbeat, som är med på skivan Lycanthropy (2004).

Inte alla över en kam

Kam? Herrkam?
Hår? Herrhår?

Nej, jag vet inte jag ...

Svart herrkam, 20,00

Färglära och fördom

H: Jag har sporadiskt följt [Jonna Vanhatalos blogg] när hon skrivit om sin och sambon Marcus Birros problematiska tredje graviditet efter två alltför tidigt födda barn. Jonna har inte avslöjat det väntade barnets kön i bloggen utan konsekvent skrivit "h*n" eller "Mini" och låtit bloggläsarna gissa i en enkät (när den stängdes på födelsedagen hade alternativet "pojke" fått 42 procent av rösterna och alternativ "flicka" 57 procent - var den sista procenten tagit vägen låter jag vara ogissat). Dagen före det planerade kejsarsnittet postade Jonna ett inlägg med en bild på vaggan och skötbordet. Den första som kommenterade inlägget skrev "nu vet jag ju att det är ebn liten flicka du väntar jue!!hihi rosa filt i vaggan" och ett gäng hakade på och lyckatillade och grattade föräldrarna till dottern.

[Det var en son.]

Grattis och lycka till alla som fick sitt könskodade färgseende rubbat!

Försäkring mot könsrelaterad cancer

H: Med dagens post kom ett erbjudande om att teckna en "Kvinnlig Cancerförsäkring" och jag känner mig en aning olustig. Det är nog inte syftningsfelet (med ovanstående formulering är det snarare försäkringen än cancern som är kvinnlig ...) eller den vanliga cancerskräcken som gör det. Kanske är det den semiförtroliga tonen i brevet ("Jag vet att det är oerhört värdefullt att få ekonomisk hjälp från annat håll i en situation som är bland de jobbigaste man kan drabbas av som kvinna"), att jag är skeptisk till försäkringsföretagets partner [Rosa Bandet] eller själva konceptet att teckna privata och åkommespecifika försäkringar.

Vad jag verkligen undrar är: I brevet står det att företaget "även tagit fram en liknande försäkring för manlig cancer". Får männen ett försäkringserbjudande med tillhörande folder med riskfaktorer, statistik och rutin för självundersökning? Någon läsare?

Island gör det igen

M: 1980 blev [Vigdís Finnbogadóttir] den första kvinna i världen som valdes till president i ett demokratiskt val. Nu går islänningarna i bräschen igen vad gäller att bryta mot normer.
Tidigare i veckan tvingades regeringen, med Ólafur Ragnar Grímsson vid rodret, avgå på grund av folkets missnöje med oförmågan att agera i den allvarliga ekonomiska kris – den värsta någonsin – som landet befinner sig i. Nu är regeringen ombildad och ny på statsministerposten är socialdemokraten [Johanna Sigurdardottir].
Förutom att Island i och med utnämningen [återigen gör en kvinna till statsminister] så finns här ett annat normbrytande perspektiv; Sigurdardottir är nämligen öppet homosexuell.

"Jaha", kan en ju tänka, "det är väl ingenting" – men faktum är att landet därmed fått [världens första öppet homosexuella statsöverhuvud].
Symbolik av det slaget ska inte underskattas i en värld där beslutsfattande på nationell nivå fortfarande till stor del är ett privilegium förbehållet (förmodat) heterosexuella män.