lördag 28 mars 2009

Hoppsan...

VSASS: Ni som försökte gå in på Vi som aldrig sa sexist igår märkte säkert att ni hamnade någon helt annanstans. Det var ingen förändring i form eller inriktning från vår sida utan en vidarelänkning som företaget som administrerar domänadressen tyckte att det var passande att göra - eftersom vi var en (1) dag sena med att betala årsavgiften.

Som ett ödets ironi tyckte de att besökarna skulle invigas i internetpornografins sköna värld. (Vågar vi gissa på att det hade att göra med att vi har ordet ”sex” i domänadressen?)
Det var naturligtvis slarvigt av oss att missa att betala, och vi ska vara snabbare med att hosta upp slantarna nästa gång det är dags. Ni kan med andra ord ge er tusan på att tilltaget fungerade som påtryckningsmedel!

Samtidigt konstaterar vi att Blogger (det vill säga Google) uppenbarligen inte drar sig för att samarbeta med första klassens porrmånglare!

SvD-krönikör kritiserar plastikpropagandan

M: I fredagens upplaga av Svenska Dagbladet kritiserar krönikören Anna Larsson den eländiga annonsbilaga för plastikkirurgi [som jag skrev om], och som föranledde att jag sade upp min prenumeration på tidningen.
Krönikan har rubriken [Lystring män – gå inte i skönhetsfällan] och har ”Hälsningar, skönhetsslavarna” som byline.
Larsson har främst tagit fasta på att propagandan nu även vänder sig till män:

”’Nu har det äntligen blivit männens tur’ löd en debil rubrik i den så kallade tematidningen om estetisk kirurgi som medföljde Svenska Dagbladet i tisdags.”

Jag tycker i och för sig inte att det mest upprörande med det här annonshaveriet är att plastikindustrin även har börjat vända sig till män – det var egentligen bara en tidsfråga – för så lär kapitalismen: Skapad efterfrågan är också efterfrågan.
Det verkligt upprörande är att dessa normbefästande ingrepp (historiskt främst på ”kvinnor”) har blivit så normaliserade att industrin bakom den vågar sprida sin äckliga självkänslenedbrytande propaganda så skamlöst och öppet – och att så få problematiserar den.

Trots dessa invändningar så måste jag tillstå att jag blev både glad och aningen road över att Larsson kritiserar sin uppdragsgivare i dess egen tidning.
Jag tänker naturligtvis inte börja prenumerera på SvD igen bara för det. Men kudos till Anna Larsson!

torsdag 26 mars 2009

I väntan på ...

H: I P1-morgon i morse diskuterades Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot (1953) som just nu spelas på Göteborgs Stadsteater och har premiär på Stockholms Stadsteater i helgen. Regissören för Göteborgsuppsättningen Henric Holmberg och författaren Eva Ström, som skrivit om pjäsen i programbladet till samma uppsättning, samtalade. Bland annat sa Eva Ström att "man kan spela [pjäsen] på så otroligt många olika sätt, existentiellt och politiskt och socialt eller historiskt och psykologiskt". [Diskussionen] hamnar, tycker jag, i ett helt annat ljus i vetskapen att Beckett uttryckligen motsatte sig vissa omtolkningar av pjäsen i fråga. Beckett stämde ett teatersällskap i Holland 1988 och hens rättighetsinnehavare stämde ytterligare ett, i Italien, 2006 för att dessa satte upp I väntan på Godot med kvinnor i rollerna. I båda fallen dömdes till den konstnärliga frihetens fördel. (I Sverige har pjäsen diskret satts upp av den feministiska teatergruppen [Teater Lacrimosa].)

Regissören för den italienska uppsättningen var nöjd med utslaget – omtolkningen var i själva verket inte särskilt revolutionerande:

"Silvia and Luisa look like men on stage and I chose them because they have played male roles before. We have used the text in its entirety and have in all other ways remained completely faithful to Beckett's work. We have followed his stage instructions down to the tiniest detail ... There is no element in the directing, acting, costumes or make-up that refers to a change in the characters."

"Personer", som Eva Ström refererade till rollerna som, är fortfarande ofta synonymt med "män". Eller, i det ovan citerade fallet, kvinnor som ser ut och agerar som män.


Länkar:
["Waiting for Godot"], Wikipedia
["Beckett estate fails to stop women from waiting for Godot"], från guardian.co.uk (om den italienska uppsättningen med kvinnor i huvudrollerna)

onsdag 25 mars 2009

Det kallas radikalfeminism

H: På tal om tidningar och antifeminism (som i det mycket bra inlägg Martin skrev nedan) läste jag häromdagen debattartikeln ["Kalla det manshat"] av Sandra Wilén i ETC Örebro. En bra artikel som fick mig att reagera negativt, inte bara på det faktiska innehållet – skulden för mäns övergrepp mot kvinnor läggs på "offren" och handlingsutrymmet för att skapa jämställdhet är så kringskuret – utan på kommentarerna. De bekräftar just det Sandra Wilén skriver:

"Att anklaga någon för manshat är ett effektivt sätt att tysta debatten och förflytta fokus från det som är viktigt."

När ETC publicerade en 8 mars-enkät där frågan var "Är du feminist?" blev det tydligt att rädslan för att beskyllas för att vara "för mycket" kastade en ful skugga över de tillfrågades svar. Någon påpekade att hen inte var extrem, att hen rakade sig under armarna. Då som nu vill den här rabiata feministidioten ut och skrika: "Jag är extrem! Jag rakar mig inte under armarna! Jag anklagar män som grupp för kvinnoförtrycket!" Istället blir jag mer stillsamt förbannad, men förbannad likväl. Jag börjar från slutet med kommentarerna:

"Är ni kvinnor andra laget? När är nästa match?"
Förlöjligande - check.

"Jag fritar mej från allt ansvar för vad andra män har gjort dumt, precis som jag fritar dej från allt ansvar för de kvinnor som har behandlat mej illa."
Diagnos: oförmåga att se skillnad mellan individ och struktur.

Kommentaren som börjar "Tack Sandra!
Detta kommer att bli en av mina top 5 i sparade artiklar som jag kan använda i mitt arbete som antifeminist.": dubbelbestraffning. Skulle en bra feminist vara en feminist som håller tyst och inte opponerar sig mot sakernas tillstånd? Det är i alla fall inte min definition av feminist.

"Sämsta artikel jag läst på länge."
"Det är stor skada att radikalfeminismen nästan helt tagit över debatten i Sverige."
"Det är sådana här artiklar som gör att vänstern verkar främmande och 'flummig' för vanliga arbetare."
Så var vi tillbaka där vi började – utpeka feministisk debatt som dålig, (alltför) radikal, som att "de tar över" och att den är något som inte angår "vanliga arbetare". Plötsligt har fokus hamnat någon helt annanstans än där debatten ville sätta det.

Det är i själva verket väldigt enkelt och oflummigt:
Alla kommer inte att uppleva det som att de tjänar på jämställdhet. För att jämställdhet ska uppnås krävs nämligen att män ger upp delar av sin makt. Detta är en strukturell omfördelning som kommer att gynna – och drabba – enskilda individer. Det kommer inte att ske frivilligt. Men så fort en tvingande åtgärd – för sådana måste alltså till – föreslås, till exempel kvotering av styrelser, är jämställdhet en fråga om radikalism och för radikala. Så länge vi ständigt puttas tillbaka görs inga framsteg.

tisdag 24 mars 2009

Måttet är rågat (hej då SvD)

M: Nu säger jag upp min prenumeration på Svenska Dagbladet.
Jag har länge haft överseende med extrem-antifeministerna* på ledarsidan, den marknadsekonomiska propagandan på ekonomisidorna och de makalöst dumkorkade debattörer som lyfts fram i pseudodiskussioner på debattsidorna. Fördelarna, med en ofta utmärkt kulturbilaga, kompetent utrikesbevakning (från åtminstone delar av världen) och landets bästa språkspalt, har nämligen övervägt nackdelarna.
Men nu får det vara nog.


Tidningen som landade i brevlådan i morse hade sällskap av en 16-sidig annonsbilaga med skamlös propaganda för kosmetiska plastikoperationer – eller ”estetisk kirurgi” som det tydligen heter nu för tiden. Några exempel från säljtexterna:

”Det kostar att vara fin.”
”Dofta bättre med hjälp av Botox.”
”Fråga: Hur kan jag bäst föryngra min hud? Svar: Genom botox, fillers, peelingar eller olika lyft.”
”Kvinnor har inte längre patent på att hjälpa naturen på traven. Idag är det okej för män att bry sig om sitt utseende.”

Jo men visst.
Jag har inget principiellt emot kroppsmodifiering i någon form; att omforma köttet efter egna idéer är varje människas rättighet. Däremot avskyr jag normkonserverande propaganda med syfte att ingjuta dåligt självkänsla i människor för att manipulera dem att agera konformistiskt. Och det är precis detta som Svenska Dagbladets annonsbilaga är ett formulär 1A-exempel på.
Jag mejlade SvD:s chefredaktör Lena K. Samuelsson och bad hen förklara hur de resonerar kring en sådan publicering. Några timmar senare fick jag ett svar, vilket naturligtvis var vänligt. Tyvärr innehöll det ungefär de argument jag förväntat mig få höra: Samuelsson har en ”liberal” hållning till annonsering, det är ”ohållbart” att kvalitetsmärka vissa annonser och ”bilagan har ungefär samma ton som mode- och skönhetsmagasinen när de gör specialsatsningar.” Argument som jag till stor del har förståelse för – utifrån hens perspektiv.
Så har vi mitt perspektiv – läsarens och mottagarens.
Här är ett utdrag ur mitt svar till Samuelsson:

”Jag har en hög toleransnivå. Men i det här avseendet känner jag att ni gick långt över gränsen för vad som är acceptabelt. Och att andra medier använder en liknande retorik eller att avsändaren inte är densamma som SvD tycker jag är ganska tråkiga bortförklaringar. Denna annonsbilaga förmedlar en människosyn som jag tycker är rent utsagt förfärlig, och det är SvD som är dess distributionskanal.
Hade jag sett detta i vilken gratisblaska som helst så hade jag kunnat värja mig på ett helt annat vis. Men nu handlar det om en tidning som jag betalar omkring 200kr/mån för och som kommer hem till mig.

Du skriver att ’att det är upp till var och en att ta till sig eller avstå från att agera på ett annonsbudskap.’ Jag håller med dig och det är precis det jag gör nu: Jag använder det enda (lilla) inflytande jag har som konsument genom att säga upp prenumerationen på Svenska Dagbladet, samt att låta er veta varför jag gör det.”

Nu ska jag ringa till Svenska Dagbladets kundservice.

* Den som konsekvent kallar folk som uttrycker åsikter som skiljer dem från dörrmattor** för extremfeminister borde rimligtvis gå att kalla för extrem-antifeminister. Ingen nämnd, ingen glömd.

** Ett förträffligt – men populariserat – citat av Rebecka West. Originalet lyder:”I only know that people call me a feminist whenever I express sentiments that differentiate me from a doormat or a prostitute.”

söndag 22 mars 2009

Synliggörande, ifrågasättande, problematiserande

H: Helgen har för min del dominerats av mycket - i flera bemärkelser - intressanta diskussioner inom ramen för en utbildning i normkritisk pedagogik. Idag bland annat just om normer inom sjukvården, som Martin skriver om nedan. Just nu är jag full av intryck som behöver smältas. Som:

Rätten att inte bli kränkt för till exempel sin sexuella läggning är absolut, men hur är det med rätten att bli representerad (politiskt, kulturellt och så vidare)? Hur positionerar jag mig när jag säger "vi"? Vilka är "vi"? Vilka ingår i det "de" som jag automatiskt underförstår? Vilka privilegier tas för givna och självklara (är att kunna gå hand i hand på stan med någon en älskar utan att bli uttittad, ifrågasatt, kränkt eller hotad lika självklar som att det kommer el ur eluttaget och drickbart vatten ur kranen?)? Varför är det så viktigt/intressant att veta vilket kön och vilken sexuell läggning människor har? Vilken roll spelar det för hur människor bemöts?

Med mera. Det finns mycket att lyfta upp till ytan.

Det känns över huvud taget som att det är mycket spännande som händer just nu. Vi (som aldrig sa sexist) funderar just nu på vad vi vill hitta på till årets program på Pride. Har du något förslag? Kommentera gärna!

onsdag 18 mars 2009

Bättre bemötande gynnar alla

M: Hanna har tidigare skrivit om [hur personer som lever utanför normen behandlas i vården]. I det senaste numret av [Vårdguiden] finns en artikel om Riksby vårdcentral, som är den första och – såvitt jag vet – hittills enda hbt-certifierade mottagningen i Sverige. En av de intervjuade säger så här:

”Vår ökade kunskap om hbt-personer har gjort att vi blivit mer ödmjuka och öppna för individuella skillnader mellan alla (min kurs.) människor.”

Det här är egentligen någonting självklart, men det tål att påpekas om och om igen. En ökad medvetenhet om hur en bemöter en ”viss grupp” människor utan att kränka eller osynliggöra spiller naturligtvis över på beteendet i stort, vilket medför att alla generellt blir bättre bemötta. Och bra patientkontakt är en fundamental del av en fungerande vårdapparat.
Detta innebär också att de surmörtar som menar att arbete för exempelvis hbt-certifiering medför att resurser tas från ”riktig” (läs: normis-) vård är helt fel ute. För det gagnar alla.

Kanske är det onödigt – eller till och med dumt? – att rättfärdiga något så självklart som jämlikt bemötande med ovanstående, eftersom det kan ses som att en ”ursäktar sig”. Men eftersom det faktiskt verkar finnas ett motstånd mot hbt-certifiering så kan det kanske inte skada att berätta om de generella fördelarna.

Målet, och det säger även de tillfrågade i nämnda artikel, bör dock självklart vara att hbt-certifieringen helt ska avskaffas till förmån för ”ett kunnigt och respektfullt bemötande överallt”. Men vi är inte där än, inte på långa vägar. Och till dess kan artikeln i Vårdguiden förhoppningsvis tjäna som inspiration för andra vårdinrättningar att hbt-certifiera sin verksamhet – samt, naturligtvis, som information om vart de (i Stockholmsområdet) som känner sig osynliggjorda eller kränkta på andra mottagningar kan vända sig istället.

fredag 13 mars 2009

VSASS gör en Bokhora

H: Det är mycket läsande och lite skrivande för min del just nu. Efter att ha lagt vantarna på senaste numret av [Ottar] (1/2009) och läst om sexualupplysaren och porrproducenten Tristan Taorminos djupintervjuer med amerikaner som lever utanför mononormen, beställde jag nyss boken som Taorminos forskning resulterat i, [Opening up - a guide to creating and sustaining open relationships]. (Visserligen försöker jag begränsa min konsumtion i form av inköp, men jag har en känsla av att det kan dröja innan just den här boken kommer till ett bibliotek nära mig.) Titeln låter ju ungefär som en Hemligheten för polys. Jag kan knappt bärga mig till leveransdatum.

(Vad jag har läst - apropå mitt inledande påstående och taggen - ? På senaste tiden bland annat Suzanne Brøgger, bell hooks, Anna Karlssons Svart är en färg man kan bli sjuk av, Åsa Petersen och nu Äga rum från pärm till pärm istället för det inbjudande men mindre engagerande ströläsandet. När jag inte jobbar med att läsa andra saker.)

torsdag 12 mars 2009

This cold new generation faith in its own fears beget*

M: Jag lovade en uppföljning i förra inlägget. Var så goda:
Efter att ha konstaterat att 8 mars i Berlin är ungefär lika hett som att bada isvak gav jag upp planerna på ett mer storslaget firande à la Sverige. Istället satte jag mig på baren [Möbel Olfe] tillsammans med en vän som flyttat från Stockholm till Berlin. Att gnälla i gott sällskap är inte fy skam det heller. Och Möbel Olfe är ett väldigt trevligt ställe – även om personalen dagen till ära hade t-shirts med den (åtminstone för mig) obegripliga sloganen ”International Women’s day – womanize the money”. Det kändes inte så fräscht.

Efter att ha försökt – och misslyckats – med att fira Internationella kvinnodagen i Berlin så frågar jag mig hur den tyska kvinnorörelsen ser ut och fungerar. Den verkar ju inte vara lika vital, eller åtminstone, extrovert, som den svenska. Och när folk som jag anser är riktigt vettiga politiskt säger att de inte bryr sig blir jag konfunderad. Men jag kan ju ha tvärfel också. Kanske vet någon av läsarna? Hör gärna av dig/er i så fall!

Okej, slutgnällt! Vännen i Berlin gav mig i alla fall en väldigt fin present; den nytryckta katalogen som dokumenterar [High Heel Sisters] fem verksamma år! För den som inte känner till det så var HHS en makalöst bra performancegrupp som verkade 2002–2007. Jag hann se några av deras framträdanden och de var alltid sjukt radikala och inspirerande. Dokumentationen är späckad med intressanta texter och härliga bilder och jag råder alla som har möjlighet att lägga vantarna på den.
Ett bra tillfälle att göra det är att besöka releasefesten på Konst-ig, Åsögatan 124 den 18 mars kl 18–20 (Stockholm ).
Vi kanske ses där.

* Citat från Alphaville-låten ”To Germany with love”(1983)

lördag 7 mars 2009

Om 8 mars i Berlin (och att våga bjuda på sig själv)

M: Jag befinner mig för närvarande på minisemester i Berlin, en av mina favoritstäder. Jag bestämde mig för att åka med kort varsel när en vän sålde sina biljetter efter att hen fått förhinder. Det var inte ett lätt beslut, för det är ju 8 mars-helg i Stockholm, med allt vad det innebär av fester, föredrag och pepp. Å andra sidan klarar sig 8 mars i Stockholm utan mig och jag får tillfälle att uppleva nämnda dag i Berlin istället – hoppas jag!
Internationella kvinnodagen verkar nämligen föra en tynande tillvaro i Berlin i jämförelse med Stockholm, där till och med reaktionära medier som [Dagens Nyheter] skriver vettiga saker på ledarplats dagarna innan.
Vänner som bor här, som är i anarkistsvängen, säger att 8 mars inte är något speciellt, att det ger DDR-associationer (!). Och det uppbåd av manifestationer, fester och dylikt som jag förväntade mig finna lyser än så länge med sin frånvaro. Jag har dock inte gett upp hoppet än. Det måste ju för bövelen gå att fira 8 mars i en stad som är fyra gånger större än Stockholm! Jag återkommer senare med en rapport om hur det gick.

Igår fick jag en massa väldigt privata frågor som har med mina relationer att göra av två tyska vänner. Utan att gå in på det närmare så kan jag utan omsvep erkänna att frågorna fick mig att rodna, och jag var nära att säga att jag inte tänker besvara dem. Men jag gjorde det ändå. För inte bara det personliga – utan även det privata – är politiskt. Och hur ska jag bättre kunna få människor att förstå hur ickemonogami fungerar i praktiken än genom att vara öppen med hur jag själv tycker, tänker och – den springande punkten! – handlar.
”Don't tell them – show them!”, mässade läraren på journalistutbildningen jag gick på i början av 2000-talet. Så jag svalde skammen och blygseln och försökte svara så gott jag kunde utan att hänga ut någon annan än mig själv. I efterhand känns det bra.
Tilläggas kan att det var vettiga och vänligt inställda människor jag pratade med, vilket naturligtvis är en förutsättning för att en ska kunna/våga vara öppen om sig själv utan att det känns som att en är med i TV-programmet Outsiders…

Nu ska jag gå till en antifascistisk demonstration vid Warschauer Strasse. Jag hoppas komma därifrån i ett stycke.