M: ”Män” som mår dåligt är en företeelse som ofta upptar mina tankar. Dels har det med en allmän problematisering av mansrollen att göra, och dels för att jag själv levt med en depression sedan jag var tio år gammal.
I ett blogginlägg skriver [
oscar] om att vara ledsen:
”Enligt en tolkning av den vanliga könsrollen man så finns det inget eller väldigt lite utrymme för feghet, självömkan, svaghet, underläge, maktlöshet, apati, osv. För att göra det lätt för en kan en säga/skriva - svag. En man ’får’ inte vara svag.”
Jag förstår vad Oscar menar men håller inte riktigt med. Naturligtvis är det i något slags hegemoniskt sammanhang problematiskt för ”män” att visa oss ”svaga” – vi kan kalla det
50-talshegemonin... I praktiken känner jag däremot inte att det har någon större giltighet idag.
Problemet är snarare det motsatta; att samhället fullkomligen svämmar över av män som gjort
självömkan till något av en dygd. (Detta begrepp är för övrigt inte synonymt med att må dåligt, även om de ofta hänger ihop.)
Många män jag träffat – och jag har själv fungerat så här tidigare – har gått så långt att de integrerat denna självömkan i sin identitet. Vi känner oss kränkta, lurade, bortvalda och – framför allt – orättvist anklagade. Ett tydligt, ja nästan övertydligt, exempel på detta visar sig ofta när jämställdhet och feminism diskuteras. Om jag fått en krona för varje gång jag läst eller hört ”men det är faktiskt synd om män också” så skulle jag kunna köpa en villa vid det här laget – kontant.
Skulden för mäns illamående läggs ofta på feminismen, trots att den i själva verket är
den enda teoribildning som faktiskt problematiserar de begränsande ramarna inom mansrollen. Om just detta har [
cupcake carny] skrivit ett fantastiskt bra blogginlägg. Här är ett citat (men läs hela!):
”Och exakt hur många gånger kan man skylla allting på ’de där feministerna’? Feministerna är de nya ’bolsjevikerna’ som förut bar skuld till allt och kunde, hånskrattande och med tummarna i armhålorna, ses smyga runt husknuten om ens lampa gått sönder, ens fru inte ville ligga eller ens unge bajsat på sig. Jag tror surgubbarna mött lika många skadeglada bolsjeviker som de mött ludna feminister och godisäggsskitande påskharar.”
”Mäns” självömkan är ett större problem än att vi inte tillåts må dåligt, eftersom vi använder den som en härskarteknik – genom att påföra skuld och skam. Vi manipulerar med hjälp av vår spleen!
Nu lägger jag in en brasklapp (har jag fel?), men är det inte så att ”mäns” ”illamående” till och med tas på större allvar än ”kvinnors”? För när en ”man” gråter/har ångest/visar känslor, då jävlar är det PÅ RIKTIGT. (”Kvinnors” gråt sägs ju ha med med hormoner, känslighet, stenåldern och yada yada att göra…)
Dessutom svämmar populärkulturen för fullkomligen över av ”män” som har ångest – vi kan kalla det för
Jeff Buckley-syndromet. Detta är allmängods, en viktig del i den vita manliga singer-songwritertraditionen.
Jag gillar verkligen Jeff Buckley, men att hens förmodade självmord (genom drunkningsdöden) ger henom en plats på piedestal för miljoner ”män” som ”identifierar sig” med Buckleys musik, livsöde och förmodade ångest känns så jäkla… Banalt.
När kvinnor skriver låtar om sin sorg och vrede över övergrepp kraschade relationer är det en annan sak. Då ska de genast sättas i ett fack. Minns ni
TFS eller
Tortured Female Syndrome? Det är ett begrepp som användes för att klumpa ihop, kategorisera och avfärda artister som Tori Amos och Alison Morissette under 1990-talet. Det har, mig veterligen, aldrig drabbat mansartister som skrivit låtar på samma tema.
Missförstå mig rätt; det är alla människors rätt att visa sig svaga, vara ledsna och må dåligt, oavsett genus. Men det är en sak att göra detta och en annan att integrera det i sin självbild och ta ut det på andra människor – eller att göra det till en gimmick för att få bekräftelse (eller ligg).
Det är helt okej att gråta, ha ångest, visa känslor osv., och jag håller med Oscar om att det är önskvärt med ”öppnare och rakare känsloyttringar särskilt från oss med könsrollen
man.”
Jag kan inte se att det skulle finnas några hinder för detta i dagens samhälle.
Det viktiga är snarare att vi inte använder det som en härskarteknik.
Arrhenius, Sara: 
