onsdag 29 april 2009

Kyskhetsbälte versus motattack

M: Nabila Abdul Fattah skrev nyligen [en kritisk krönika] om den där ”trosan” som tagits fram för att skydda ”kvinnor” från att bli våldtagna. Jag hade nästan lyckats glömma det vansinniga blame the victim-resonemanget bakom denna produkt, men blev påmind igen av Fattahs läsvärda text, så jag tänkte tipsa om den.
Ett utdrag:

”[M]ed tanke på att de flesta våldtäkter inte går till på det här sättet så är det rätt konstigt att trosan designades från första början: Kvinna går ensam i en park på en söndag natt. Maktgalen mystisk man lurar bakom buskarna. Maktgalen mystisk man springer efter kvinnan och slänger ner henne på marken. Maktgalen mystisk man gör sitt grej och drar. Kvinnan är kvar och larmar polis.
(…)
Om det designas en trosa för att ’skydda oss tjejer mot våldtäkt’ så betyder det inget annat än att vi har accepterat att tjejer ska bli våldtagna och återigen är det upp till tjejen att inte bli våldtagen och inte upp till killen att inte våldta.”

Nu skulle det förstås kunna vara så att de som designat den här trosan har gjort det för att skapa debatt snarare än att försöka kränga på folk ett modernt kyskhetsbälte. Men det är ett alldeles för mesigt incitament för att elda på en konstruktiv diskussion om ”mäns” sexuella våld. Anita Ingmarsdotter gjorde detta mycket bättre med [FemDefence] för några år sedan.
Missat den?
Här snackar vi omedelbar vedergällning.

måndag 27 april 2009

Med känsla för kön

H: Medias bild av den svenska seriebranschen tenderar att slå fast att det finns "serietecknare" och så finns det "kvinnliga serietecknare". (Martin har skrivit om detta i inlägget ["Samtal med Dotterbolaget"].) Skamvråexempel är artiklarna ["Egotripp eller symbolik - en fråga om genus?"] i DN (2009-01-24), där det till övervägande del är män som uttalar sig om kvinnor, och ["Serieromanen etableras i bokbranschen"] i SvD (2009-01-30), där samtliga som intervjuas och omtalas i brödtexten är män.

I retur till de här mediala hjärnsläppen kom bland annat den glädjande livliga debatt serietecknaren Sara Hansson initierade med ett [blogginlägg] om SvD-artikeln. Sara Hansson skrev ett mail till journalisten; det här citatet formulerar föredömligt vad som är problemet med artiklar som de i SvD och DN:

"Det är min bestämda övertygelse att vi alla måste jobba aktivt för att ändra på att män är norm och kvinnor undantag. Att göra en rapport över den svenska seriescenen, där både kvinnor och män är yrkesverksamma, där bara män omnämns och får uttala sig är att låta det manliga stå som norm. En likadan artikel där könsfördelningen varit omvänd, där det bara skrivs om kvinnor och bara män får uttala sig, hade med all sannolikhet handlat om 'tjejer som tecknar serier', inte seriebranschen i allmänhet."

Igår fick jag, för att parafrasera Sara Hansson, kvällsteet i vrångstrupen, eller kanske var det bara det gamla patriarkatet jag fick nedtryckt i halsen, när jag såg den här rubriken på DN:s hemsida:

["Kvinnokänslor"] på en intervju med albumaktuella Nina Hemmingsson.

Det kan vara bra att veta att den som sätter rubriken ofta inte är densamma som skrivit artikeln och att redigeraren kanske inte ens har tid att läsa artikeln ordentligt. Hur det än gått till i det här fallet är det här en riktigt dum rubrik. Vad fan är "kvinnokänslor"? Enligt artikeln är det bland annat frågan om "en sorg över att alltid definieras utifrån sitt kön. Att vara tvungen att förhålla sig till de förväntningar som följer med att vara kvinna. Att inte bli accepterad som en helhet, där man kan vara allt från pinsam och svag till stark, vulgär och rolig. Och då inte så där lite lagom utan tokmycket". Ta bort "att vara kvinna" ur andra meningen: om den kvarstående beskrivningen inte är en känsla en människa - oavsett kön! - kan känna vet jag inte vad. Inte desto mindre är det tröttsamt att "kvinnan" som individ generellt representerar "kvinnan" som idé eller "kvinnor" som grupp medan "mannen" representerar "människan" eller "mänskligheten". Det räcker med att titta på Svenska Akademiens motiveringar för de två senaste [Nobelpristagarna i litteratur]: J-M G Le Clézio som "utforskare av en mänsklighet" och Doris Lessing som "den kvinnliga erfarenhetens epiker". (I just det här fallet var det faktiskt bättre förr: Wislawa Szymborska sägs skriva om "mänsklig verklighet" och Nadine Gordimer sägs ha gjort "mänskligheten den största nytta". Den enda gång ordet "man" nämns - bortsett från Verner von Heidenstams epitet "målsman" - är när det talas om Rudyard Kiplings verks "manliga styrka". Året var 1907 ...)

I intervjun med Nina Hemmingsson underminerar journalisten vidare både Hemmingssons och sina egna resonemang med denna inledande beskrivning:

"Hon har en svart tajt klänning, höggravid mage, svartsotade ögon och tofflor."

Jag kan inte låta bli att undra vad det var som var så viktigt med journalistens synintryck att det tvunget måste förmedlas. Det kopplas inte till någonting, varken till Nina Hemmingssons "kaxiga, feministiska och depressiva seriefigur", som i den tidigare DN-artikeln omnämns som ett "serieforms-jag" (den enda yttre likhet jag sett mellan Nina Hemmingsson och detta andra "jag" är att båda är mörkhåriga, så en jämförelse av utseende kanske inte är så värst relevant), eller till det som möjligen skulle kunna kallas en "kvinnokänsla": att ha ett barn i kroppen. Beskrivningen av Nina Hemmingssons yttre bara står där i början, som om den hade ett egenvärde, något viktigt att förmedla. Det har den kanske för dem som bedömer människor som anses vara "kvinnor" efter deras utseende. Att bli bedömd på det sättet är en erfarenhet som många kvinnor gör. Och det känns.

onsdag 22 april 2009

Det är inte humor – det är fördomar

M: [I Metro läser jag] att det har uppstått diskussion om en kampanj som Sveriges Trafikskolors Riksförbund (STR) står bakom. Där uppmanas trafikskolor att lära sina elever att ”köra som en käring” – det vill säga mer försiktigt.

Egentligen borde det inte finnas så mycket att säga om detta. STR vill tydligen ”vända på machouttrycket” i trafiken, och det låter som ett bra initiativ. Humor är inte vara fel – inte ens i trafiksammanhang – och ”kör som en käring” skulle faktiskt kunna vara roligt. (Käring är ett fint ord.)
Men nu råkar avsändaren vara förbaskat dumkorkad i sitt resonemang. Och det förändrar hur jag ser på detta.
STR:s ordförande Jeanette Jedbäck Hindenburg förklarar det faktum att ”män” är mer olycksbenägna i trafiken än ”kvinnor” med följande vettlösa påstående:
– Det går tillbaka ända till stenåldern. Mannens hjärna är inställd på att döda mammutar, att skydda sina kvinnor och barn och att inte vara rädda. Kvinnor har ett annat upplägg, de kör säkrare.
(Ridå.)

Nu råkar det vara så att vi (samhället, historiker, forskare…) faktiskt inte vet ett jota om hur det egentligen såg ut på stenåldern – allt vi kan göra är att gissa, och det finns många olika teorier om hur livet såg ut under denna tidsålder. Uttalanden som dessa har därför högst diskutabla, och är definitivt ingen grund att bygga argument på.
Men eftersom Jedbäck Hindenburg uttalar sig så tvärsäkert så kanske hen känner till något om stenåldern som vi inte andra gör; kanske kommer hen själv därifrån?

Oavsett motiv så är det naturligtvis direkt kontraproduktivt att propagera för ökad trafiksäkerhet om en samtidigt vräker ur sig biologistisk-deterministiska vanföreställningar. Då säger en samtidigt att sakernas tillstånd inte går att förändra.
Tråkigt nog är det fortfarande okej att svänga sig med fördomar – om de är genusrelaterade. Om Jedbäck Hindenburg istället hade använt etnicitet när i sitt resonemang så hade det garanterat blivit ett jäkla liv.

”Vi trodde att svenskarna hade humor men tydligen inte”, säger Jeanette Jedbäck Hindenburg om reaktionerna på STR:s kampanj.
Det är precis det vi har. Vi kan nämligen skilja mellan själva fördomarna och skämten om dem.
Det kan inte STR.

söndag 19 april 2009

Cykelnormer

M: I torsdags tog jag ut cykeln från källaren och trampade till och från jobbet. Mycket välgörande! Hemvägen gick över Årstabron och där stod det folk och delade ut presenter till oss cyklister. Gåvan bestod bland annat av en nötpåse och en liten skrift med titeln ”Cykelsmart”. När jag kom hem läste jag igenom broschyren. Och blev irriterad.
Låt gå för att det kan tyckas vara lite onödigt att propagera för cyklingens fördelar för de som uppenbarligen redan är övertygade, men det kan jag tåla. Bland information och goda råd återfanns dock irriterande åsikter om ”manligt” och ”kvinnligt” på cykelsadeln.
[Svensk Cykling], branschorganisationen som står bakom broschyren, skriver att de har ”kopplat in några trendkänsliga moderedaktörer som ger sin syn på mode och cykling.” Och det är här det blir tokigt.
Några citat:

”Cykla med kjol är inget bekymmer. Men skulle vinden vina ordentligt är det smart att hålla nere kjolen med ena handen. Du förstår nog varför.” (Hej moralism!)

”Tänk sexigt cykelbud när du klär dig för cykelfärden. Personligen skulle jag gå loss på en catsuit i svart lycra. (…) Sportigt och sexigt på samma gång.” (Caroline Blomst, modechef på modefeber.se ger råd till ”kvinnor”)

”Att cykla med stil som man fungerar utmärkt. (…) Den klassiska cykelbyxan känns däremot fel – för män har den helt försvunnit i modebilden. (Och Daniel Lindström, modechef på Café, coachar ”männen”)

WTF?! Vad har det här med cykling att göra? Är det för mycket begärt att vilja trampa runt utan könsfördomar och att slippa höra vad som är ”rätt” genusmarkör i cykelbanan?
Att ”kön” ska signaleras i alla sammanhang, till och med på sadeln, känns bara så… Unket.
Men nötpåsen var god.

Startrapport: Opening up

H: Idag började jag äntligen läsa Tristan Taorminos Opening up - a guide to creating and sustaining open relationships som jag skrivit om [tidigare].

Det blev några timmars veganfika och läsande och diskussioner med trevligt sällskap på Hängmattan. Så här ungefär 70 sidor in i boken är det mycket jag känner igen från andra håll och också en hel del nytt. Välformulerat och -strukturerat. Jag gillart.

Exempel: Hur många lever i överenskommet icke-monogama relationer? Enligt undersökningar (från USA, publicerade mellan 1983 och 2007) varierar siffrorna, beroende på de tillfrågades "läggning" och förhållandeform - till exempel om respondenterna var gifta eller samboende -, mellan 15 och 65 procent.

onsdag 15 april 2009

Uppföljning av "En hjälte"

H: I morse sände P1-morgon ett inslag med Diana Sjöström Schreiber, som jag skrev om i [ett inlägg] förra veckan. Bakgrunden var alltså att hen DO-anmälde ägaren till ett köttföretag som vägrade ge henom information om en lärlingstjänst med anledning av att hen är kvinna. "Jobbet är för slitsamt för kvinnor. Det är blodigt, grisigt, kallt och jävligt", sa ägaren till Söders kött&fläsk AB, Stefan Ullander, till tidningen Mitt i Söderort Liljeholmen.

I radiointervjun med Stefan Ullander framkom det att fysisk styrka inte är något företaget letar efter, om spinkiga killar skulle söka skulle de inte automatiskt nekas tjänst: "Vi tittar inte på spinkigheten utan helst framför allt på rutin eller, om de har nån erfarenhet, annars lär vi upp", sa Stefan Ullander. (En kan ju fråga sig varifrån kvinnliga sökande skulle få den erfarenheten då det enligt de källor Stefan Ullander refererar inte finns några kvinnliga styckare.) Argumentet "slitsamt" är alltså irrelevant och kan bortses ifrån. Vad gäller de övriga argumenten citerar jag med förtjusning Diana Sjöström Schreiber:

"[...] jag som kvinna hanterar blod en gång i månaden och svinigt, det är det ganska ofta i största allmänhet i livet och kallt och jävligt, det kan jag tänka mig att det är att jobba här om ni har den inställningen till kvinnor."

Systematisk underminering FTW.

Programmet finns som webbradio [här].

Uppdatering:
Nu också i [Aftonbladet].

tisdag 14 april 2009

"Hon är ju ändå i Paris"

H: För en stund sedan lyssnade jag på reprisen av programmet [Bokcirkeln] i P1, där Anna Hallberg, Agneta Klingspor och Leif GW Persson varje vecka diskuterar en del av [Cora Sandels] trilogi om Alberte. För övrigt böcker jag själv läste i tonåren och fortfarande är förtjust i.
Leif GW Perssons medverkan i cirkeltillfället jag lyssnade på idag, med temat "Kärleken", var ett dåligt skämt. Kanske var det inte alls ett skämt. Det var i alla fall inte roligt. Det var snarare: Hej härskarteknik! Hej våldtäktslogik!

Om jag fixar att lyssna igenom podcasten återkommer jag med citat.

Uppdatering – några utdrag:
Leif GW Perssons andra inlägg i programmet är då hen avbryter Agneta Klingspor, som drar paralleller mellan Albertes vandringar och sin egen uppväxt i Uddevalla: "plätt heter det väl ändå, plätt, gräsplätt", rättar hen och skrattar. Strax därpå säger hen "jag tar illa vid mig när du pratar om Uddevalla på det där viset". Tilläggas bör att jag inte hört att Agneta Klingspor sagt något negativt om själva staden.

Hur var det då med det jag kallar våldtäktslogik? Som jag mindes hördes skylla-sig-själv-argument:

"Jag har ju träffat på såna tjejer, visst, det är klart jag har. Dom väcker erövraren i en. [...] 'Svårt, det här ska jag fixa' liksom, det är ju en lockelse i sig va. Och det är ju hennes grundmisstanke då att karlar är på det där viset och de vill bara en sak och så där va. Och det kan jag ju tänka mig att hon genom sitt sätt att vara så lockar hon fram just det. [...]
Han har nog räknat ut vad fan det handlar om så att han kör ju den där kamerala attityden på lite säkert avstånd och puffar på sin pipa och ställer intresserade frågor men det är ju ingen tvekan att han vill ha ner na i den där vanliga halmen va, och inte för att sova utan för att ägna sig åt annat men han är villig att lägga mycket tid på att göra det. Och det gör då att hon känner sig trygg, tillräckligt trygg för att hon då ska öppna upp och ..."
"Är det kärlek?"
"Jaae ... [skratt] det är en slags kärlek kan man säga. [skratt] Det är väl inte ömsesidigheten som är dess förtecken på nåt sätt. [skratt]"


Sedan gör Leif GW Persson också en märklig utläggning om asexualitet i slutet av programmet och något som liknar en helgardering i sista sekunden: "det finns ett otal varianter på kärlek, det är väl dem vi får titta efter". Visst, Anna Hallberg och Agneta Klingspor berör i programmet även den romantiska kärleken, kärleken inom en själv, kärleken till konsten. Medan Leif GW Persson tämligen konsekvent talar om detta enda "fysiskt bejakande sinnlighet". Så olika tolkas ämnet kärlek.

söndag 12 april 2009

Avlyssnat på jobbet

Kund: Har ni någon mat med kött?
Personal: Nej, det här är ett köttfritt kafé.
Kund: Ni är så lesbiska.

lördag 11 april 2009

Om Jeff Buckley och mäns självömkan

M: ”Män” som mår dåligt är en företeelse som ofta upptar mina tankar. Dels har det med en allmän problematisering av mansrollen att göra, och dels för att jag själv levt med en depression sedan jag var tio år gammal.
I ett blogginlägg skriver [oscar] om att vara ledsen:

”Enligt en tolkning av den vanliga könsrollen man så finns det inget eller väldigt lite utrymme för feghet, självömkan, svaghet, underläge, maktlöshet, apati, osv. För att göra det lätt för en kan en säga/skriva - svag. En man ’får’ inte vara svag.”

Jag förstår vad Oscar menar men håller inte riktigt med. Naturligtvis är det i något slags hegemoniskt sammanhang problematiskt för ”män” att visa oss ”svaga” – vi kan kalla det 50-talshegemonin... I praktiken känner jag däremot inte att det har någon större giltighet idag.
Problemet är snarare det motsatta; att samhället fullkomligen svämmar över av män som gjort självömkan till något av en dygd. (Detta begrepp är för övrigt inte synonymt med att må dåligt, även om de ofta hänger ihop.)
Många män jag träffat – och jag har själv fungerat så här tidigare – har gått så långt att de integrerat denna självömkan i sin identitet. Vi känner oss kränkta, lurade, bortvalda och – framför allt – orättvist anklagade. Ett tydligt, ja nästan övertydligt, exempel på detta visar sig ofta när jämställdhet och feminism diskuteras. Om jag fått en krona för varje gång jag läst eller hört ”men det är faktiskt synd om män också” så skulle jag kunna köpa en villa vid det här laget – kontant.
Skulden för mäns illamående läggs ofta på feminismen, trots att den i själva verket är den enda teoribildning som faktiskt problematiserar de begränsande ramarna inom mansrollen. Om just detta har [cupcake carny] skrivit ett fantastiskt bra blogginlägg. Här är ett citat (men läs hela!):

”Och exakt hur många gånger kan man skylla allting på ’de där feministerna’? Feministerna är de nya ’bolsjevikerna’ som förut bar skuld till allt och kunde, hånskrattande och med tummarna i armhålorna, ses smyga runt husknuten om ens lampa gått sönder, ens fru inte ville ligga eller ens unge bajsat på sig. Jag tror surgubbarna mött lika många skadeglada bolsjeviker som de mött ludna feminister och godisäggsskitande påskharar.”

”Mäns” självömkan är ett större problem än att vi inte tillåts må dåligt, eftersom vi använder den som en härskarteknik – genom att påföra skuld och skam. Vi manipulerar med hjälp av vår spleen!
Nu lägger jag in en brasklapp (har jag fel?), men är det inte så att ”mäns” ”illamående” till och med tas på större allvar än ”kvinnors”? För när en ”man” gråter/har ångest/visar känslor, då jävlar är det PÅ RIKTIGT. (”Kvinnors” gråt sägs ju ha med med hormoner, känslighet, stenåldern och yada yada att göra…)

Dessutom svämmar populärkulturen för fullkomligen över av ”män” som har ångest – vi kan kalla det för Jeff Buckley-syndromet. Detta är allmängods, en viktig del i den vita manliga singer-songwritertraditionen.
Jag gillar verkligen Jeff Buckley, men att hens förmodade självmord (genom drunkningsdöden) ger henom en plats på piedestal för miljoner ”män” som ”identifierar sig” med Buckleys musik, livsöde och förmodade ångest känns så jäkla… Banalt.
När kvinnor skriver låtar om sin sorg och vrede över övergrepp kraschade relationer är det en annan sak. Då ska de genast sättas i ett fack. Minns ni TFS eller Tortured Female Syndrome? Det är ett begrepp som användes för att klumpa ihop, kategorisera och avfärda artister som Tori Amos och Alison Morissette under 1990-talet. Det har, mig veterligen, aldrig drabbat mansartister som skrivit låtar på samma tema.

Missförstå mig rätt; det är alla människors rätt att visa sig svaga, vara ledsna och må dåligt, oavsett genus. Men det är en sak att göra detta och en annan att integrera det i sin självbild och ta ut det på andra människor – eller att göra det till en gimmick för att få bekräftelse (eller ligg).
Det är helt okej att gråta, ha ångest, visa känslor osv., och jag håller med Oscar om att det är önskvärt med ”öppnare och rakare känsloyttringar särskilt från oss med könsrollen man.”

Jag kan inte se att det skulle finnas några hinder för detta i dagens samhälle.
Det viktiga är snarare att vi inte använder det som en härskarteknik.

"Ni borde göra något viktigare i stället."

onsdag 8 april 2009

En hjälte

H: Jag gillar inte köttindustrin. Ändå blev jag glad när jag läste den här artikeln i lokaltidningen (Mitt i Söderort Liljeholmen, 7 april 2009) i förmiddags:


"Diana Sjöström Schreiber, som går på Hotell- och restaurangskolan, såg i februari en annons i Dagens Nyheter. Företaget Söders kött&fläsk AB i Årsta sökte styckmästarlärlingar. Diana ringde upp företagets ägare för att få veta mer om tjänsten.

– Men det första han sa var att jobbet inte var något för mig eftersom jag var tjej. Först fattade jag ingenting och sedan blev jag förbannad, berättar hon."

Ägarens motivering? "Jobbet är för slitsamt för kvinnor. Det är blodigt, grisigt, kallt och jävligt." Arbetet innebär tidiga morgnar. Omklädningsrum för kvinnor saknas på företaget.
"[...] det här är inget jobb för tjejer. Jag tror inte att DO ser annorlunda på det", säger köttföretagets ägare Stefan Ullander till Mitt i.
Diana Sjöström Schreiber anmälde nämligen företaget till Diskrimineringsombudsmannen, DO, för könsdiskriminering. DO uttalar sig inte i det enskilda fallet eftersom det inte är färdigbehandlat, men säger att ett företag "generellt har skyldighet att ha omklädningsrum för både män och kvinnor. Att jobbet är för tungt är aldrig en ursäkt för att inte anställa en kvinna."

Vilken sten den som anser att kvinnor inte klarar av tidiga morgnar, kyla och fysiskt krävande arbetsuppgifter legat under de senaste årtiondena vet jag inte, däremot anser jag att det är hög tid att vända på den. I Sverige blev alla yrken öppna för kvinnor 1983.
"Jag är inte ute efter att stämma brallorna av honom utan jag vill bara att han ska veta att han gjort fel. Jag tror att många blir diskriminerade på det här sättet utan att anmäla det", säger Diana Sjöström Schreiber till Mitt i. Det är personligt, det är politiskt och jag gillar det. Alltså: Hurra för Diana Sjöström Schreiber, som jag också vill utnämna till veckans Rosa Parks!

Original från [pdf-tidningen].