torsdag 21 maj 2009

Obehagligt, olustigt, oproffsigt

M: I en spalt i min facktidning Journalisten läser jag om ordet slidkrans, som RFSU lanserat för att förmå folk att sluta använda det missvisande begreppet [mödomshinna]. Det är jättebra att myten om mödomshinnan slutligen vederläggs. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om att säga slidkrans istället, men det är heller inte det som det här inlägget handlar om.
I Journalisten nöjer sig nämligen inte skribenten Paul Frigyes med att beskriva bakgrunden till RFSU:s språkreform, hen bjuder även på sin egen analys:

”Nackdelar finns dock: myten om en hinna som bryts först då den utvalde mannen äktar kvinnan kan ha fungerat som hälsosamt återhållande av tidig promiskuitet, för vilken utövarna inte har varit mogna att ta fulla konsekvenser för.”

Ursäkta? ”Hälsosamt återhållande av tidig promiskuitet”? Och att ”utövarna (läs: ”kvinnorna”) inte har varit mogna att ta fulla konsekvenser”.
Vad i hela friden menar människan?
Anser Frigyes att myten om mödomshinnan (som hen inledningsvis kallar för ett ”mytiskt och missvisande ord” i texten) ändå hade fördelar eftersom den hindrade ”kvinnor” att bejaka sin sexualitet?
”Den höll slamporna på mattan”, formulerat på ett lite finare sätt.

Naturligtvis har jag funderat över om det kan vara så att skribenten försöker göra sig lustig, men det framgår inte någonstans – vare sig i texten eller på sidan i övrigt – att så skulle vara fallet. Att tonen i texten är lättsamt kåserande räcker inte.
Misslyckad ironi är – i bästa fall – bara misslyckad, men kan i värsta fall vara riktigt obehaglig. Och Frigyes försvar för mödomshinnemytens förtryckande potential är onekligen att betrakta som det sistnämnda.
Om det ens är ett skämt.

söndag 17 maj 2009

VSASS om verbala strategier

Läsaren N frågade om vi använder ”hen”/”henom” även när vi talar. Här är svaret!

H: Jag fick för länge sedan lära mig att inte säga "man" när jag menar "jag". Om det inte vore för att det tyder på att den som säger det vill bli bekräftad och få medhåll skulle det vara lätt att garva rått åt typiska medieuttalanden som "man blir ledsen".

När jag inte menar "jag" använder jag "en" inkonsekvent istället för "man". Ofta är det på ren slentrian jag säger "man", men betydligt oftare för att det fortfarande känns obekvämt och konstigt att säga "en". Ändå kan ju "en" passera i många sammanhang eftersom det inte hörs så tydligt och kan tolkas som dialektalt. Är det "människor i allmänhet" som åsyftas går det ju bra att säga det, "det är vanligt att ...", "många människor ..." eller liknande. "Vi" för den som föredrar det. Det är med lite övning ganska lätt, och dessutom roligt, tycker jag som gillar att leka med språket, att komma på kreativa omformuleringar.

Vad gäller att "en" skulle vara fult för att det låter dialektalt har jag själv den tråkigaste svenska dialekten, stockholmska, så jag har svårt att använda den dialektala prägeln som en förevändning för att inte säga "en".

"Hen" och "henom" använder jag alldeles för sällan i talspråk. Efter att nyligen ha läst texten ["Om det blir fel"] på utmärkta bloggen Genusförvirrad?! har jag bestämt mig för att jag måste skärpa mig på den punkten. Den som tar illa vid sig av att omtalas/-skrivas med könsneutrala pronomen får säga ifrån. Om någon känner sig kränkt i sin kvinnlighet/manlighet av att bli benämnd "hen" ska det bli väldigt intressant att diskutera vilken bekräftelse språkbruket ger för självbilden ...

Även i det här fallet är det för övrigt möjligt att vara kreativ. "Personen ifråga", till exempel. Ofta går det också att använda namnet istället för ett pronomen, det rekommenderas!

M: Jag är inte lika konsekvent när jag pratar som när jag skriver. Jag råkar till exempel ofta säga ”man” när jag pratar om människor i allmänhet. Vanans makt är stor, helt enkelt - men jag jobbar på det. Allt oftare blir det ”en”, som jag ofta tycker fungerar även i tal. Det låter fint.
Jag tycker för övrigt att det blir väldigt konstigt när en person pratar om sig själv och säger ”man”. Tyvärr är det väldigt vanligt. Det borde vara kutym att säga ”jag” istället. Jag tror att "man"-användadet kan vara ett sätt för talaren att (ofta omedvetet) fjärma sig från sig själv, på grund av osäkerhet, snarare än ett försök att universalisera sitt uttalande.

Beträffande ”hen”/”henom” så använder jag sällan de orden. Det är inte någon princip jag har utan beror helt enkelt på att jag inte riktigt trivs med att använda dem. Borde kanske träna på det.
I dagsläget försöker jag hellre att istället säga personens namn. Jag använder dock ”hon”/”han” lite oftare än vad jag skulle vilja. Även här på grund av gammal vana.

När jag pratar om en människa som min samtalspartner inte känner så kan jag säga ”personen” om jag inte anser att genuset spelar någon roll. Jag har dock fått reaktioner på detta, av slaget ”varför döljer du vad den du pratar om har för kön?” Inte så roligt, för då blir ju effekten motsatt till vad som var tänkt = fokus på "kön".

Det är egentligen inte så konstigt att jag har svårare att anpassa talspråket än skriften. När jag skriver har jag ju tid att tänka efter, och förr eller senare hittar jag en formulering som funkar. När jag verbaliserar tankar så finns det inte alltid tid för detta – konstpauserna skulle riskera att bli lite väl långa. Och ni kan ju tänka er vad jag tycker om ”män” som sitter och hummar och tar talutrymme på andras bekostnad… Då blir det ibland ”hon/han”.

lördag 16 maj 2009

Stolthet och fördom

H: Läser en notis i SvD om romanklassiker som komprimerats till Twitterformat. Hittar [källa i brittiska Telegraph]. Nu ska det väl för rättvisans skull sägas att alla exemplen inte var lika illa, men det Svenskan valde att översätta, om Jane Austens Pride and prejudice, var inte så lyckat:

"Woman meets man called Darcy who seems horrible. He turns out to be nice really. They get together."

Kalla mig tonårsnostalgiker som har glömt hur det var, men så där vill jag inte minnas att det var i romanen.
Woman = representant för kön.
Darcy = individ.

Twittringen ifråga är 99 tecken lång så ["Elizabeth"] (eller "Eliza" eller "Lizzy" för att spara tecken) hade gott och väl fått plats inom formatets begränsning 140 tecken, men det kanske hade blivit lite väl många namn att hålla reda på då. Det finns ju antagligen en anledning till att människor väljer att läsa Twitterversioner av romaner istället för originalen. En får kanske räkna med att vissa detaljer, namn på kvinnliga huvudpersoner och sådant, stryker med i processen.

Själv tänker jag lägga min tid på [Pride and prejudice and zombies]. Jag hoppas att den är som den lovar, mycket kick-ass action från Elizabeth och hennes systrar, och en massa splatter förstås.

torsdag 14 maj 2009

Feministspaning på jobbet

H: Idag serverade jag Tiina Rosenberg en bit paj. Hade Tiina bett mig följa med och bli hens personliga pajbagare hade jag ju lätt gjort det. Jag är bra på cupcakes och matbröd också.

onsdag 13 maj 2009

Jag vill kaskadspy

M: Via [Hanna Fridéns blogg] blev jag uppmärksammad på [det här].
Täby kommun arrangerar alltså ett sommarläger med shopping- och lattedrickarkurser för ”flickor” i 11–13-årsåldern. Dessutom under namnet ”Girl & The City”.
Kalla mig humorbefriad, men jag har väldigt svårt att se det roliga i det här. I själva verket blir jag illamående.

Snälla, säg att det är ett dåligt skämt, säg att initiativtagaren, fritidskonsulent Mats Blückert (”Vi försöker se hur man kan få ungdomar intresserade av något som kan vara utvecklande.”), inte finns på riktigt, säg att den här sortens debila, stereotypa, konsumtionspropagerande könsrollspropaganda är veckans – nej årets! – blåsning.
Snälla?

tisdag 12 maj 2009

Slutrapport: Opening up och Kärleksakuten

H: Den var en intressant läsupplevelse, Tristan Taorminos intervjubok Opening up (läs mina tidigare inlägg om den [här] och [här]), till och med en aning omskakande. Som en kommentar till startrapporten slog fast kändes vissa saker ganska givna, som inskärpandet av hur viktigt det är med kommunikation och kapitlet om säkert sex. Generellt sett inte nytt – "det är viktigt att prata med varandra" – och "det är viktigt att ligga med varandra" är väl i princip det enda kvällstidningarnas experter på kärlek och sex basunerar ut – men icke-monogama relationer har förstås sina specifika nyanseringar.

En sak jag inte hade fattat innan är hur stort det är med icke-monogama relationer i USA – även med tanke på kontinentens storlek är uppgifterna som talar om [mellan 15 och 65 procent] hisnande, och den bifogade kontaktlistan över organisationer, e-postlistor och festivaler är omfattande.
En annan sak jag inte hade koll på är hur vitt begreppet definieras: från "partnered nonmonogamy" – motsvarande det jag definierar som "öppet förhållande", ett fast kärleksförhållande med en partner plus icke-kärleksrelationer på sidan av – till "nonprimary partners" och "solo polyamory" som påminner om hur jag använder relationsanarki.

Även om Taormino utifrån sina intervjuer med 126 personer urskiljer ett antal definitioner av icke-monogama relationer är den viktigaste behållningen av Opening up detta (från det avslutande kapitlet, "The future of relationships"):

"Let them inspire you to redefine your relationship(s) on your terms." [min understrykning]

Jag är övertygad om att förhållanden mår bra av att de inblandade definierar och omdefinierar dem själva, så långt möjligt fritt från samhälleliga föreställningar om och förväntningar på hur ett förhållande ska se ut. Taormino igen, ur av snittet om nonprimary partners (med reservation för att jag tycker att ordet "secondary" är illa valt i sammanhanget, eftersom nonprimary relationships handlar om att inte ordna förhållanden hierarkiskt):

"Creating a secondary relationship flies in the face of the myth that if you love someone, you will want to spend all your time with him, live with him, be with him forever. Well, that's not always the case."

En av anledningarna till att jag läste Opening up nu var att jag för några helger sedan var på [Kärleksakuten]s nationella konferens i Linköping för att delta i ett publiksamtal om just icke-monogama relationer. Det var jätteroligt och jag åkte därifrån styrkt i min uppfattning att samtal är den bästa formen för att tala om relationsanarki. Jag fick att fundera på och lärde mig mycket av att prata med deltagarna. Bland annat gick det upp för mig – fast det borde vara självklart egentligen – att det mest nervösa och läskiga är att erkänna när jag faktiskt inte har några svar eller sådant som att jag när jag först träffar någon gärna vill framstå som bättre än jag är. Och att det samtidigt som det är nervöst och läskigt är viktigt att kunna tala om sina svagheter i sådana här sammanhang. Det är ju människor som utövar polyamori och relationsanarki (fast enligt kärnfamiljskramaruttalanden som ["Människan är gjord för att bli ihop"] är det naturligtvis tveksamt om jag kan räknas som människa) och inte okänsliga, omnipotenta superhjältar eller freaks ...

Länk: [Tristan Taormino's Opening Up]

lördag 9 maj 2009

Språket är en man

M: Svenska Dagbladets krönikör Anna Larsson går från klarhet till klarhet i sina texter. (Ni som brukar läsa bloggen vet att jag har [sagt upp min prenumeration] på SvD, men krönikorna går att läsa på tidningens hemsida.)
[Denna gång] gör Larsson upp med genusnormerna, eller ”könsförväntningarna” som hen kallar det:

”Vi lever i den mest individualistiska av tidsåldrar men jag undrar om vi någonsin förr har varit så fixerade vid vad som är kvinnligt och vad som är manligt.”

Jag funderar ofta över just detta, hur vi i tider där individualismen firar triumfer och ”den fria viljan” har upphöjts till ett axiom – samtidigt kan vara så deterministiska när det handlar om ”könens” roller och förväntade egenskaper. Det är en självmotsägelse och jag får det inte att gå ihop.

Larssons krönika gav mig förresten åter en anledning att roas/förfasas över hur fattigt det svenska språket är i vissa avseenden. Hen citerar nämligen Simone de Beauvoirs bevingade ord ”On ne naît pas femme; on le devient” (Jag är inte så slängd i franska, så rätta mig gärna om det är fel.), som i sin svenska översättning allt som oftast lyder: ”Man föds inte till kvinna; man blir det”. (Larsson citerar dock lite friare och klämmer in några extraord: ”Man föds inte till kvinna eller man, man blir det.”)
På svenska blir citatet närmast skrattretande, men samtidigt väldigt talande; för det avslöjar hur genusnormer har internaliserats i språket. Plötsligt är man ”en könlös biform i tredje person singularis som alltid betecknar ett levande väsen” (Wikipedia). Ett förment neutralt begrepp. "När man har mens" är en annan klassiker.

Personligen använder jag mig av strategier för att undvika (där det går), eller åtminstone synliggöra, problematiska språknormer; bland annat genom att skriva hen istället för hon eller han här i bloggen. Dessutom har jag de senaste 2–3 åren inte skrivit ”man” en enda gång i texterna jag producerar i mitt arbete som journalist – givetvis med undantag för när jag citerar direkt.
Det är faktiskt inte svårt att undvika och det märks inte i texten; med vanan inne går det att formulera sig annorlunda i – minst – 99 fall av 100.

Hur vi använder språket är en vanesak, och det går för det mesta att med ganska enkla medel undvika de mest könskonserverande formuleringarna. Testa det!
Vi börjar direkt, tycker jag. Varför inte med de Beauvoir:
”En föds inte till kvinna; en blir det.”

tisdag 5 maj 2009

R.I.P.

[Marilyn French]
21 november 1929 – 2 Maj 2009
”Fear is a question. What are you afraid of and why? Our fears are a treasure house of self-knowledge if we explore them.”

Tack för allt.

söndag 3 maj 2009

Avlyssnat på bröllopsfesten

Person 1: Jag har köpt ett landställe tillsammans med min mamma.
Person 2: Ta inte illa upp om jag frågar, men har du blivit gay?