måndag 29 juni 2009

Tio skäl att inte anställa mig

H: Arbetsmarknaden är ett ständigt aktuellt ämne. Så här i kristider är det förstås extra viktigt för arbetsgivare att kunna välja de som är rätt - och välja bort de som är fel. Här har jag sammanställt en lista för potentiella arbetsgivare över skäl att inte anställa mig. Det är bara att välja.

1. Jag är i en högaktuell barnskaffarålder.
2. Jag kommer aldrig att få några biologiska barn. Det finns alltså ingen ursäkt för att ge mig lägre lön än manliga kollegors som kompensation för förväntad mammaledighet. Ni arbetsgivare kan dock inte vara säkra på att jag aldrig kommer att ta ut barnrelaterad ledighet, eftersom ni inte kan vara säkra på om jag har en relation med en (fertil) kvinna, en man, både och eller ingetdera.
3. Flersamheten förstås. Förutom att ni inte kan veta var ni har mig, kan jag inte förväntas på ett självklart sätt följa med i samtal om relationer. Ni kan däremot förvänta er att jag använder uttryck som "bonuspartner" med samma självklarhet som andra säger "sambo", "pojkvän" eller "fru". Det hör ni ju, det kommer att gnissla i kommunikationsmaskineriet.
4. Jag har som en liten hobby att bli tatuerad. Om det är emot er policy att anställda har synliga tatueringar måste jag ha arbetskläder med minst trekvartsärm.
5. Ni kommer antagligen inte heller att uppskatta om jag har kjol på mig på jobbet då ni får se mina orakade ben.
6. Jag är feminist. Det kanske ni redan hade gissat av några av de föregående punkterna, men i alla fall. Så är det.
7. Kläderna ja - gender bending! Om det finns en klädkod som föreskriver traditionellt maskulin klädsel för de manliga anställda kommer jag att vilja ha sådan klädsel på mig varannan dag, minst. Gärna slips.
8. Jag är vegan. OMG, en rabiat djurrättsaktivist! Rädde sig den lunchbiff som kan!
9. Jag är medlem i ett fackförbund som ni nog inte vill fucka med.
10. Och just det - jag skriver i den här bloggen.

(Jag är tacksam över att jag har ett arbete där jag på anställningsintervjun kände mig trygg nog att fråga "Är det någon hårfärg jag inte får ha?" och fick "Nej" till svar - förra sommaren gick till största delen i violett - och ett annat arbete där de som inte gillar till exempel den här bloggen helt enkelt inte anlitar mig. På arbetsmarknaden i stort finns det dock så mycket jag skulle vilja se ändrat.)

lördag 27 juni 2009

En god nyhet (och en dålig rubrik)

M: Många, inklusive undertecknad, blev mäkta upprörda när Litauens parlament den 16 juni [röstade igenom en lag] som kriminaliserar ”främjande av homosexualitet” med motiveringen att ”sådan information kan skada ungdomars mentala och fysiska hälsa, liksom deras intellektuella och moraliska utveckling”. Att homofobi är en styggelse överlag är illa nog, men det ter sig skrämmande när den institutionaliseras på det här viset.
Igår fick jag dock gå och lägga mig med [en hoppfull nyhet]. Det visar sig nämligen att Litauens president Valdus Adamkus vägrat skriva under lagen – vilket är ett krav för att den ska kunna implementeras. Enligt presidentens presstalesperson är lagen ”illa skriven”, men en kan naturligtvis hoppas att det egentliga skälet till den uteblivna underskriften är den senaste tidens kraftiga protester. Låt oss därför hoppas att detta människorättsvidriga stycke text förpassas till papperskorgen istället för att prövas igen, i en mindre slarvigt formulerad version.

För övrigt kunde jag inte undgå att bli fundersam över rubriksättningen i gårdagens TT-telegram, som återgivits i så många medier: Litauiskt homosexförbud stoppat
Begreppet ”homosex” känns ganska problematiskt eftersom det till övervägande del signalerar just ”sex”. Det är en slarvig och förenklande syn på sex, sexualitet och genus, och i detta fall resulterar det i en om inte missvisande så åtminstone ofullständig beskrivning av vad det är frågan om. Litauens parlament har ju inte försökt att förbjuda enbart homosexuella ”akter”, utan all information som ”främjar” (dvs. inte fördömer) homosexualitet (och antagligen även andra uttryck för icke-heterosexualitet) som handling, livsstil och begrepp.
Låt vara att TT kanske tyckte att det var lite för krångligt att skicka ut ett telegram med en rubrik i stil med Litauiskt LHBTQ-förbud stoppat – ibland måste en förenkla för att nå ut till fler. Men lite smidigare tycker jag nog att rubriksättaren kunde ha formulerat sig.

tisdag 16 juni 2009

VSASS om kultur med HBTQ-perspektiv

Under [HBT-festivalen] i Göteborg nu i maj blev vi inbjudna av bibliotekarierna Elin och Siska att medverka i det återkommande inslaget "5 otroligt intellektuella frågor" på [Högsbo biblioteks blogg]. Veckan till pass ställdes frågorna med HBT-perspektiv. Vi var tyvärr för sent ute för att vara med i bloggen, men våra svar på Elins och Siskas frågor kommer här istället. Vi fick lägga till Q [queer] om vi ville så det gjorde vi. Vi som svarade från VSASS är Martin och Hanna.

1. En bra bok med HBTQ-perspektiv
M: Ursula K. Le Guin: [The Birthday of the World]. Novellsamling med oerhört gripande science fiction-berättelser, där tematiken i hög grad kretsar kring genusidentitet, könsmaktsstrukturer och ickenormativa livsval. Dessutom är Le Guin en av det engelska språkets allra skickligaste författare.
H: Jag måste säga Drawing Blood av Poppy Z. Brite, även om jag tycker att författaren verkar ha skrivit slutet med bara en hand. Översöt nördromans/skräckroman med ironiska referenser till H. P. Lovecraft och Lucio Fulci, om en serietecknare på jakt efter det förflutna och en hacker på flykt undan polisen i en värld där alla vackra pojkar är bögar.

2. En bra skiva med HBTQ-perspektiv
M: Vilken som helst av de tre första skivorna med [DAF]. Här bjuds på homoerotiska och kroppsfetischistiska texter av två inoljade tyska bögar, och musiken är fruktansvärt bra.
H: The Magnetic Fields: Distortion.

3. En bra film med HBTQ-perspektiv
But I’m a cheerleader. Uppmuntrande komma-ut-berättelse och en hysteriskt rolig satir över amerikanska ”avprogrammeringsläger” för homosexuella. Dessutom har filmen genomgående en utpräglad camp-estetik.

4. En dålig bok med HBTQ-perspektiv
H: Den S/M-fantasy-trilogi Anne Rice skrev under pseudonym med avstamp i sagan om Törnrosa [The claiming of Sleeping Beauty, Beauty's punishment, Beauty's release]. Jag kan inte med bästa vilja säga att den är bra, men underhållande, det är den ju.

5. Om HBTQ var en bok, vilken bok skulle det då vara?
M: Sarah av JT LeRoy. En fantastisk roman om identitet, övergrepp, klass och prostitution, lanserad som ”based on a true story”. Senare visade sig dock allt vara fejk – författaren var en medelålders kvinna, Laura Albert, som hittat på allt och personen som utgav sig för att vara JT LeRoy offentligt var Alberts makes halvsyster. Men vem vill ha autenticitet anyway?
H: Den har nog inte skrivits, jag vill garanterat läsa den när den kommer! Tills vidare tror jag att Nina Bouraouis Pojkflickan kommer ganska nära för min del.


Några som däremot svarade i tid var finfina [Victor Bernhardtz] och [Normal förlag]. Deras svar hittar du [här].

Uppdatering: Nu är våra svar upplagda på Elins och Siskas blogg som också har bytt adress: du hittar den och inlägget med oss [här]. "Vi som aldrig sa sexist är en rolig, arg och smart blogg" - vi tackar!

lördag 13 juni 2009

Länktips: I can has feminism?


M: Eftersom jag är ett stort fan av [LOLCats] så blev jag både glad och road när jag upptäckte att Bitch Magazines braiga blogg har sammanställt ett antal bilder med genus- och feminismtema. Resten av bilderna [finns här].
Några av dem, till exempel den jag lånat, är oerhört fina! Eller hur?

torsdag 11 juni 2009

Tema: Kärleksdrömmar i nya Ottar

H: Senaste numret av [Ottar] (2009:2) damp ner på hallmattan hemma hos mig idag. Förra numret inspirerade mig [som jag tidigare rapporterat] att läsa Tristan Taorminos intervjubok om att leva som poly i USA, Opening up, och Ottars sommarnummer har bland annat rubrikerna "Polynormal over there" och "Relationsanarki" på omslaget. Rasmus Malms reportage om polyrörelsen i San Francisco finns i fulltext [här].

Maria Lönns artikel "Relationsanarki" (artikeln är inte upplagd på Ottars hemsida) gör mig lite förbryllad. Det finns ju inte ett slags relationsanarki, lika lite som det finns ett slags feminism. Därför skaver formuleringarna "Precis som relationsanarkisterna, de som har partners i pluralis" och "relationsanarkister på det där klassiska sättet, med parallella partners". Det är ju inte att identifiera partner - i singular eller plural - eller antalet partner som relationsanarkin hänger på, åtminstone inte som jag ser det. Om jag är "kvinna" och identifierar mig som "heterosexuell" och under en period inte tänder på någon "man" (eller "kvinna"), slutar jag vara "heterosexuell" då? För vem?

onsdag 10 juni 2009

Iakttagelser

H: Nu var det länge sedan jag skrev. Det blir lätt så för min del när det är en massa verklighet som pockar på att upplevas och bearbetas. Här är ett urval av iakttagelser och funderingar från de senaste veckorna:

* Flersamma relationer tycks vara samhällelig "trend" i 40-årsintervaller (därmed såklart inte sagt att de inte existerar i mellantiderna). På 1930-talet var icke-monogami en del av uppfattningen om det "moderna" äktenskapet, en motståndsrörelse mot borgerlig konvenans. Sedan hade vi 1970-talet. Om min iakttagelse stämmer kommer 2010-talet att bli riktigt spännande.

* Stämningen på FI-valvakan i söndags. När Gudrun höll sitt segertal för de församlade – för 2,2 procent, 66 000 röster,* kan inte räknas som annat än en seger (en tredubbling av procentandelen röster och nästan en fördubbling av antalet röster jämfört med riksdagsvalet 2006), även om det inte räckte till en parlamentsplats – fällde jag en tår. Ännu en anledning att se fram emot 2010. Yes we can!

* Eftersom kollektivtrafiken är den plats där det är i särklass vanligast att okända människor tafsar på mig mot min vilja har jag alltså ännu en bra anledning att välja cykeln istället (även om det, [som jag har skrivit om tidigare], inte är någon garanti mot oönskad beröring). Jag blir för det mesta så chockad när det händer att jag inte kommer mig för med att hojta eller slå undan. Tips och läsarnas erfarenheter mottages tacksamt.

* Det har tagits initiativ till regelbundna RA-samtalsträffar i Stockholmsområdet. Hittills har det varit en, som lovade mycket gott inför framtida diskussioner. Roligt och inspirerande att träffa andra med liknande livsstrategier som en själv (människor med flersamma relationer får som bekant inte samma bekräftelse från samhället och kulturen i stort som monorelationer).

* Jag är (i likhet med många andra) måttlöst irriterad på [Aftonbladets kärlekscoach Carolin Dahlmans] "FÖRSLAG att pröva RESPEKT i stället för SEX under en hel månad"]. Det var i alla fall en nyhet för mig att respekt står i opposition till sex, men så lever jag tack och lov inte i samma verklighet som [Dahlmans tjejkompis] heller:

"När han drog sig undan gjorde hon som tusentals kvinnor gjort före henne - hon undrade, frågade, messade, blev glad och arg och flirtig och sexig och hon spelade svårfångad och var klängig om vartannat. Män går in i grottan för att tänka (tyst på dig...) och kvinnor undrar 'vad har jag gjort?' Båda irriterar sönder varandra och relationen.

Till slut kom han ut ur grottan och hans budskap var hårt. Han tyckte att de hade haft sex lite för tidigt, han kunde inte se henne som 'flickvän' eller se sig själv med respekt eftersom de hade skickat sexiga sms till varandra. Han sökte en 'fin flicka'."

Bäst för "kvinnor" att anpassa sig till "mäns" bild av hur en "fin flicka" är, alltså. (Och hen är, som vi sett i Martins inlägg här tidigare, varken Diamanda Galás eller Charlotte Roche.)

Min spontana reaktion är att jag ska ligga extra mycket i juni (den månad Dahlman föreslagit att vi ska vara sexfria), men på riktigt kommer kvantiteten såklart att avgöras av lusten på ömse sidor. Jag tycker att det är felaktigt – för att använda det snällaste och rationellaste adjektiv jag kom på – att förutsätta att människor vill ligga jämt; att de tummar på att de är värda respekt och söker "kvick uppmärksamhet via sex"; att "romantisk" är motsatsen till "sexig" och att kåt-sms och one-night stands automatiskt är dåligt och fult. ["Du blir en köpare i stället för en säljare"], skriver Dahlman; att tala om kärlek/sex i ekonomiska termer känns verkligen "mossigt". Hörde jag någon säga finanskris?

När jag nu ögnar igenom punkterna ovan märker jag att flera av dem handlar om framtiden. Det ska bli spännande att se hur allt utvecklas, även om det är mycket som tycks gå bakåt eller i bästa fall stå och stampa på samma gamla fläck. Jag hade tänkt skriva en punkt om transfobi, som gör mig förbannad och ledsen, men [trollhare] har skrivit bra om det idag när jag var upprörd (["Könet står stämplat i pannan - med osynligt bläck"] vilket gör mig gladare.
I en ännu närmare framtid kommer en spännande sommar, med Arvika, Pride och andra grejer. Vi syns och hörs!

* Uppdatering: FI fick [2,22 procent, 70 434 röster].

måndag 8 juni 2009

You must be certain of the Devil*


Foto: Austin Young

För en vecka sedan gjorde jag en nästan timslång intervju med en av de mest inspirerande människorna jag vet – Diamanda Galás. Denna furie är inte bara en av världens bästa vokalister, hen kämpar också outtröttligt för mänskliga rättigheter och mot homofobi och spridningen av HIV. Galás dödsfiende #1 är den katolska kyrkan. Faktum är att folk inom den upplever hen som så hotfull att präster har försökt driva djävulen ur hens skivor. Bara en sån sak.
Samtalet resulterade i [den här artikeln]. Läs den gärna!

Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva om Diamanda Galás, men det får bli en annan gång, för jag är väldigt trött. Jag var på FI-valvakan igår och det var ett helsike att komma hem eftersom tunnelbanan jag ta tänkt hem var fylld till bristningsgränsen med Springsteenfans. Så kompakt var köttväggen att det helt enkelt inte gick att gick att komma ombord. Således kom jag i säng lite väl sent.

På tal om bigotta katoliker så har de en ambitiös talesperson i Marcus Birro, som på [sin blogg] byter budord mot härskartekniker i sin iver att kritisera Anna Hellgrens [mycket angelägna krönika] om att religiösa gruppers, och katolska kyrkans i synnerhet, ”kvinno”hat är ett allvarligt problem i Europa.
Den sortens skenheligt hetsande som Birro ger uttryck för i sitt blogginlägg karaktäriserar den människotyp; självgoda, religiösa vita ”män”, som Diamanda Galás – om himmel och helvete faktiskt skulle visa sig existera – anser är Satan.

* Här är en video med Diamanda Galás där hen sjunger
Double Barrel Prayer från skivan You must be certain of the Devil (1988).

måndag 1 juni 2009

Läsrapport: Våtmarker

M: För en dryg vecka sedan läste jag Charlotte Roches omtalade bok Våtmarker. Jag uppfattade den som synnerligen underhållande; den var både rolig och äcklande. Det fascinerande med boken är just ”äcklet” nästan uteslutande genereras av beskrivningar av (”kvinno”-)kroppen och dess funktioner, vilket får läsaren att (förhoppningsvis) fundera över varför hen är präglad att reagera med just denna känsla på beskrivningar som egentligen borde betraktas som förhållandevis harmlösa.
Mig veterligen har Våtmarker (i alla fall i Sverige) nästan uteslutande recenserats av ”kvinnor”, vilket är ganska talande. Kroppen, den som är både sexualiserad och berövad sina funktioner (den prepubertala plastdockan), är ju en ”kvinna”.

Alla är dock inte så entusiastiska, och det är intressant att iaktta de reaktioner som boken ger upphov till – här har Charlotte Roche lyckats på ett sätt som skulle göra de flesta av hens samtida kollegor gröna av avund. I Tyskland genererade boken en våldsam debatt, både om dess litterära kvalitéer (”sliskig porr” menade vissa / ”ett feministiskt manifest” menade andra), men även om normerna bakom dagens kvinnoideal. Och att runkblaskan FHM (For Him Magazine) [utsåg Charlotte Roche] till ”Världens osexigaste kvinna 2009” – enbart på grund av det hen skrivit i Våtmarker – kan ju inte betraktas som något annat än ett talande bevis för hur knäckta "män" blir när de ser sina kliniska runkdrömmar krossas. Typ: ”Hjälp! Knulldockan lever!”
[Bokhoran Johanna K] sågar dock Våtmarker. Hen tycker att boken är tråkigt skriven och ”ingenting alls” utan provokationerna. Jag håller inte med, och ställer mig dessutom tvekande till att spekulera i ”vem den här rådjursögda Charlotte Roche är, som skriver en sådan skitig bok.” Det är väl litteraturen som ska bedömas och inte författarens utseende?

Charlotte Roche har tagit en paus från media, så när jag sökte hen för en intervju i veckan för min tidnings räkning var det utan resultat. Däremot fick jag tag på Roches redaktör Jo Lendle på det tyska förlaget Dumont. Hen sa att Våtmarker faktiskt lyckats skapa en konstruktiv debatt om normer och ideal:
– [M]ånga blev glada över att någon vågade ifrågasätta idéerna om hur en kvinna ska vara för att vara ”perfekt”. Vi har fått tonvis med brev och i ett av dem skrev en kvinna att hon läser boken med sin femtonåriga dotter, och pratar med henne om vad det innebär att vara en ”kvinna”.
Jag har svårt att se att en bok som lyckas med detta skulle vara platt, poänglös och spekulativ.
Men naturligtvis har alla rätt till sin åsikt – det är ju för tusan litteratur.