måndag 27 juli 2009

Konform regnbågsuniform?

H: Idag skriver Unni Drougge på Expressens debattsida under rubriken ["Gayrörelsen har blivit för hetero"]:

Kraven från hbt-håll har framför allt gått ut på rätten till könsneutralt äktenskap, homoadoptioner och rätt till assisterad befruktning för lesbiska. Hbt-samhället har således hissat flagg för den mest inpiskade av heteroinstitutioner: kärnfamiljen. Visserligen med regnbågens färger, men i övrigt intet nytt.
Var det då bara äktenskap, babylycka och ett välanpassat medelklassliv som hägrade under den tappra striden för lika medborgerliga rättigheter? I så fall är slaget vunnet. Aldrig har väl homovärldens dominerande livsstil varit så tvåsam och "heterosexuell" som nu. [---]
Och för all del. Jag missunnar inte hbt-communityt och dess anhängare, dit jag själv räknar mig, att ha kul, slå sig till ro och skapa trygga familjeliv. Men att rikta årets huvudmissnöje mot heteronormen utifrån den heteronormativa rättning i leden som karaktäriserat rörelsen på senare tid, det känns lika falskt som grannens inövade leende när gayparet kommer gående hand i hand.


Det här är tankar som jag känner igen från Unni Drougges debutroman Jag, jag, jag! (1994) där huvudpersonen Sophie tänker:

Dessutom hade de homosexuella par jag kände inte uppnått en bättre samlevnadsform än andra. Det var samma svartsjukedramer, samma otrygghet, samma utseendefixering, samma gräl runt diskhon. De ville ju rentav gifta sig som alla normala heterofiler de fnös så föraktfullt åt.

Jag kan inte döma människor för att de anpassar sig - det är en bra strategi för överlevnad -, och jag tror inte heller att det är vad Unni Drougge är ute efter att göra, fast många uppfattar det säkert så. Jag tycker också att människor gärna får gifta sig om de vill - även om jag hellre skulle se att äktenskapet sekulariserades eller, ännu hellre, avskaffades helt. Skriv gärna kontrakt för er samlevnad, människor, men formulera dem i så fall själva i de förhållanden ni har istället för att kyrkan eller staten ska göra det åt er.

Och om heteronormen stinker, så nog luktar det lite skit även i hbt-communityt? Att basha en norm som en själv har anpassat sig till känns inte helt fräscht, även om heteronormen och kärnfamiljsnormen är tvingande - lite som en dålig chef när du ändå vill behålla jobbet. Läs också på bloggen [Queersammanbrott] som tar upp en punkt i Pride House med rubriken "Heterohatets dag". Hatfrågan är relevant: den andra hälften av Unni Drougges resonemang är att samtidigt som hbt-rörelsen heterofieras, ökar antalet hatbrott. Med en allt starkare norm som förankras i allt fler "läger" blir det mindre och mindre plats för avvikare, och vad ska vi med tolerans till när nästan alla ändå är som vi själva?

Nu ska vi till Pride House och gå på seminarier om queerklubbar, queeraktivism och "den nya mansrörelsen". Det ska bli spännande.

On the highway of endless dreams*

M: När detta skrivs sitter jag på tåget till Stockholm efter att ha tillbringat nio dagar på landet, mestadels i enskildhet. Under ett par dagar hade jag dock besök av en kär vän som jag träffar alldeles för sällan, främst beroende på att hen bor utomlands. Det är skönt att hinna umgås avslappnat och utan stress. Dessutom upptäckte jag att S. har en faiblesse för att lägga pussel, som inte står Rederiet-Viggo långt efter.
Jag har även insett att Fever Rays skiva är fullständigt makalös. Att den var bra visste jag redan innan, men den får extra djup när en lyssnar på den ensam i mörkret, nära skogen. Då blir den hypnotisk.

Hur som helst så ska det bli roligt att ta del av veckans aktiviteter i [Pride House]. Jag har inte läst igenom programmet än, men av de arrangemang som jag känner till så är det flera som verkar intressanta. Jag lär få anledning att återkomma till dessa under veckans gång.

Foto: Pride/Klara

Förra årets Pride känns avlägset. Då höll jag själv ett föredrag, [När könsgränserna kollapsar], i Pride House (bilden). Det var förmodligen det läskigaste jag någonsin gjort. Men det blev väldigt bra, om jag får skryta lite. I år har jag, för första gången på flera år, semester under Pride, och har inga plikter så när som några dj-gig (Bland annat på [Tech Noir/Dekadancefesten]!).
Vi ses med andra ord i Pride House eller på någon fest. (Och i paraden förstås!)

Jag har för övrigt befunnit mig i medieskugga den senaste tiden och vet inte om de etablerade medierna på sedvanligt manér upplåtit debatt- och ledarutrymme till homofober, antihumanister och haters, som de brukar göra. (En gissning är dock att Göran Skytte skrivit något drygt och fördomsfullt i SvD i år igen…).
Sådana uttryck av förakt är dock bara att skaka av sig. De intoleranta kan inte vinna! Den här veckan tillhör alla som någonsin känt sig marginaliserade, utsatta, kränkta, hotade, utestängda eller diskriminerade på grund av samhälleliga och kulturella normer om kön, genus, relationer, utseende och sexualitet. Nu peppar, informerar och stärker vi varandra!
Den här veckan tillhör oss.

* Highway of endless dreams är en väldigt bra låt av franska M83 som jag lyssnar på just nu.

fredag 24 juli 2009

Markservice – da Vinci-style


M: Jag besökte nyligen en hantverksaffär i Hudiksvall och hittade den här fina bilden, gjord av lokalprofilen och tvärkonstnären Jennifer Hawkins (Hen bör dock inte förväxlas med sin namne från Australien, som utnämndes till Miss Universum 2004.).
Det är en pastisch på Leonardo da Vincis berömda teckning [Den Vitruvianske Mannen] från 1492. Hawkins version visar dock något annat än föregångarens samband mellan matematik och kroppens proportioner: Här står ”kvinnors” oavlönade arbete i fokus.
En väldigt bra illustration, som nu pryder väggen i köket på landstället.

onsdag 22 juli 2009

Noterat om handlingsutrymme samt ett projekt

H: Det känns som att det här är ett ämne jag har skrivit om förut: kanske är det för att jag får anledning att återkomma till det ganska ofta i tankarna. Hur som helst skadar det inte att ta upp det igen. (Jag har ingen teoretisk källa för detta, bara en upplevelse som delas av normbrytare jag träffar.) Alltså:

Häromdagen pratade jag med en arbetskamrat om hur olika handlingsutrymmet är för dem som inte följer normen jämfört med handlingsutrymmet de har som följer normen. (Jag är öppen för att det också finns till exempel polynormer eller vegannormer, men vi underförstod mer omfattande normer som heteronormen - mer än vanligt i fokus nu i och med Pride! - och allätarnormen.) Vi var eniga om att de som väljer att inte följa de stora normerna - till exempel polys eller veganer - kommer undan med mycket mindre avsteg från sina normer än de andra gör. Tillspetsat tog vi som exempel att en "heterosexuell" person kan "komma undan" med att ha sex med någon av samma kön - "komma undan" som i att inte direkt tolkas som att den har "blivit" "homosexuell". Medan en person som inte agerar enligt de övergripande normerna måste vara mycket mer sann mot sitt valda normbrott. Det här är på det hela taget mycket osmälta funderingar från min sida och inte tillämpliga på allt (jämför till exempel "kvinnors" sociala frihet att klä sig i "manskläder" med "mäns" utrymme att klä sig i "kvinnokläder") , men medan vi pratade tycktes det som att vi var någonting på spåren. Det föreföll inte alls märkligt - däremot sorgligt - att arbetskamratens vänner som är veganer smyger med sina medvetna avsteg från sin valda icke-normativa kosthållning - trots att personen jag pratade med inte skulle komma på tanken att döma dem för det. Det har samlat ihop sig till ett antal gånger nu som jag fått höra sådant som "Haha, du har ju klockarmband i läder. Busted! Du är inte en äkta vegan." och "Jaha, ni träffas si och så ofta och dejtar inte några andra. Då är ni ju ihop." Slutsats: normen drar - för att inte säga normen suger.

För övrigt finns det en ny älskling i mitt liv. Jag kallar den "Vill du ha en kram-projektet". Det fina med det här projektet är att det inte har något slutgiltigt mål. Jag har ingen plan med det, men hittills är jag väldigt nöjd med hur det har utvecklats. Än så länge har jag blivit mer medveten om människors fysiska integritet, och jag märker att jag blir mycket gladare av att få krama människor enligt projektet än när jag gjorde på det gamla vanliga sättet. VDHEK-projektet går förstås ut på att jag istället för att förutsätta att alla alltid vill kramas helt enkelt frågar människor som jag har lust att ge en kram om de vill ha en. Hittills har kramarna främst gått till människor som jag blivit glad av att träffa, majoriteten av dem personer jag aldrig kramat förut. Det känns på samma gång som att ge bort en present och som att få en när personerna svarar ja. Hederskram till D, E och E!
(På förekommen anledning: Ni som kramar mig utan att fråga först - det är helt okej. Jag tror att jag kan säga nej om jag inte vill kramas alternativt leva med att jag inte kan säga nej till er. Dessutom går det bra att fråga med kroppsspråk och det tycker jag att de flesta jag träffar gör. Fast så är jag också väldigt förtjust i ord.)

söndag 19 juli 2009

Dumskallarnas sammansvärjning

M: Nu befinner jag mig i sommarstugan där jag ska spendera en tid i någon slags självvald exil. Det känns skönt, inte minst med tanke på att det politiskt sett har varit en deprimerande vecka:

* I Litauen drivs ett kränkande, homofobiskt och människorättsvidigt förbud mot att informera om homosexualitet igenom med motiveringen att ”skydda barnen”. Parlamentet upphävde den avgående presidentens veto mot beslutet, som jag skrev om [här], tydligen med stor majoritet. Litauen är vår granne och en EU-medlem och det ska bli intressant att se om det internationella samfundet kommer att agera för att sätta press på landet. Jag har dock inga stora förhoppningar om det. EU har inte direkt visat framfötterna i sexualpolitiska frågor tidigare och det skulle förvåna mig – dock i positivt avseende – om homohatarna i Litauens parlament kommer att höra något från Bryssel.
Men jag hoppas givetvis att jag har fel.

* Idrottsklubbarna AIK och Hammarbys glädjande beslut att, två år efter att Pride hade sporttema, delta i Prideparaden, har väckt ont blod bland supportrarna. Bajen Fans ordförande Daniel Sundquist skriver ett [anmärkningsvärt inlägg] på supporterklubbens hemsida, där hen kräver att beslutet dras tillbaka:
”Frågan vi ställer oss är vad blir det härnäst? Ska vi gå med i feministiskt initiativ och promenera fram till Benny Anderssons toner? Ska vi sitta i tv-soffan och diskutera klimatfrågan?”
Enligt Sundquist är medlemmarnas kön och sexuella preferenser ”totalt oviktigt” i klubben. Detta är naturligtvis skitsnack. Alla som varit på en herrfotbollsmatch vet att homohatet och sexismen flödar på läktaren. Dessutom vet jag att AIK:s Firman driver en kampanj mot en spelare i en annan allsvensk klubb som de misstänker är homosexuell. Bajen Fans Daniel Sundquists märkliga resonemang (”För vår del får du vara en svart man som föddes katolik men lever som buddhist och har elefanthanar som sexuell preferens och försörjer dig på bankrån. Vi som förening lägger ingen moralisk aspekt på dig som människa.” Sedan anklagar hen dem som citerar denna passage för att vara avkommor av tidelag.) är inte heller så betryggande.

Jag har diskuterat den här frågan med några Hammarbyfans och det är tydligt att den är en vattendelare. Några välkomnar möjligheten att göra upp med homohatet och andra tycker att det är helt fel att ta ställning i politiska frågor, hur självklara de än må vara. Klubbarnas beslut sätter fingret på någonting som sopats under mattan under lång tid och nu har de möjlighet att ta ställning för mänskliga rättigheter och allas lika värde som åtminstone Hammarbys måldokument (det är det enda av klubbarnas som jag har läst) säger att de står för.
Om Bajen däremot skulle besluta sig för att backa från beslutet, som dess supporterorganisations ordförande kräver, då är det ett ställningstagande i rakt motsatt riktning. Det vill säga för en fortsatt homohatisk, kvinnoförnedrande machismokultur.
Det är bara att välja.

* Slutligen vill jag inte undanhålla er antifeministernas senaste pekoral; en [”debattartikel” i Sydsvenskan]. Där slår en ohelig allians (som bland annat består av matematikern gone ”samhällsdebattör”, Tanja Bergkvist – vars ogenomtänkta, irrationella och konstiga resonemang du kan läsa mer om [här] –, den paranoide antifeministen Per Ström och medieprofilen Carolina Gynning) sina påsar ihop och kräver – ja vaddå egentligen?
”Sluta sträva efter likhet mellan könen” lyder rubriken. Målet för angreppet är denna gång statens jämställdhetspolitik: ”Statens definition på jämställdhet innebär istället full likriktning mellan könen. Män och kvinnor skall fås att göra liknande yrkesval samt dela exakt lika på föräldraledigheten, och flickor och pojkar skall fås att leka på samma sätt i förskolan.”
Huruvida denna ”definition” av jämställdhet är bra eller dålig, eller om den ens följs i praktiken, kan givetvis diskuteras. Men det är inte debattörerna intresserade av. Istället plockar de fram sin favoritkompis: Biologismen.

De hänvisar till ”forskning”, dock utan att ange källa: ”Forskare på universitetet i Cambridge har visat att redan hos en dag gamla spädbarn är flickor mer intresserade av att titta på ett ansikte och pojkar mer intresserade av att titta på en mobiltelefon – detta utan att forskarna i förväg vet barnets kön.”
Jag tror att jag lyckats hitta studien de hänvisar till: Processes in language acquisition: the roles of gender, attention, and maternal encouragement of attention over time
Den verkar inte vara tillgänglig i sin helhet för gratisläsaren, men efter att ha tagit del av bland annat abstract och vissa diskussioner kring forskningen så har jag fått uppfattningen att debattörerna hårddrar rönen ordentligt. Bland annat redovisar de bara en liten del av studien (det vill säga den del som går att tolka så att den stämmer överens med deras egen uppfattning).

En lustig paradox i sammanhanget är för övrigt att debattörerna först slår fast att nyfödda ”pojkar” och ”flickor” alltid beter sig olika av biologistiska orsaker. Sedan kritiseras den nuvarande jämställdhetspolitiken för att inte ta hänsyn till ”den fria viljan”...
Detta är höjden av självmotsägelse!

Den som är det minsta intresserad av ”kön” eller biologi vet att parametrarna bakom varje genuskategori är oerhört mycket mer komplexa än vad dessa reaktionära debattörer vill göra gällande. Att med hjälp av vantolkning av forskning försöka befästa fördomar, påstådda skillnader och/eller orättvisor är tyvärr en vanlig metod bland dem som av olika anledningar motsätter sig feminism och jämställdhetsarbete. Snälla, skärp er, så kan vi diskutera sedan!

På ett plan roas jag kungligt över detta larv, men egentligen är det förstås inte roligt. Debattörernas bristfälliga argumentation spelar ingen roll – det är de stora medierna som sätter tonläget, och så länge de publicerar sådan här snömos istället för att ta sitt ansvar och bana väg för en saklig genusdebatt värd namnet, så kommer nivån på samtalet att vara oväsentlig, ovärdig och okunnig. Och då får vi en jämställdhetsdiskussion därefter, tyvärr.

onsdag 15 juli 2009

Pyssel och feminism kräver dessa saker

H: Ett tidskrifts- och ett bloggtips:

[Venus Zine], tidigare fanzinet och sedermera tidskriften Venus. Jag kan inte sluta att varje gång det kommer ett nytt nummer av detta glossiga amerikanska magasin prata om hur fantastiskt det är med sitt fokus på kvinnliga artister (band med enbart män som medlemmar får bara vara med under vinjetten "Penus" som tar få sidor i anspråk), egenföretagande och DIY-projekt. Som [Darling] fast bättre. Tyvärr notoriskt svår att hitta i den internationella tidskriftshandeln: lika ofta som den placerats bland musiktidningarna står den bredvid Cosmo. Det får nog bli en prenumeration snart istället.

[Slöjd Manifesto]. Det här är en ganska ny blogg, men jag har redan höga förväntningar. Som att jag ska bli glad och inspirerad varje gång jag går in på den, det har stämt hittills. Slöjd Manifesto tillverkar plånböcker av tomma sojamjölkkartonger, dissar TP Genus (och tillverkar såklart ett bättre genusspel själva) och skickar halsband till Kerstin Thorvall. Som [Framfallet] skriver: "titta gärna på Slöjd Manifestos hemsida. dyke, just do it." Och missa inte att kolla in S/Ms spellista!

(Kanske är "slöjd" ett bättre ord än "pyssel"? Jag gillar "hantverk" också.)

tisdag 14 juli 2009

Alternativa budskap i vardagen

Café Hängmattan, Stockholm.

Bulimibibeln av Sofia Jensfelt, lånad på bibliotek i en av Stockholms närförorter.

Patch från [Hallongrottan].

Mitt kylskåp.


Vilka budskap lyssnar du på i din vardag?

söndag 12 juli 2009

Arvika: PS och namntilläggsfest

H: För en vecka sedan kom vi hem från Arvikafestivalen. Jag kommer att särskilt ta med mig minnena av den öppna och glada stämningen i arbetstältet och i campet, av de queera diskussionerna och av sammanhållningen och omtanken. Mitt konsertbesökande var inte särskilt omfattande: jag såg en hel konsert (Fever Ray) och brottstycken av andra (några frivilligt, några enbart därför att arbetstältet var placerat mitt emot största scenen). Depeche Mode missade jag förstås inte. Under "Precious" projicerades för övrigt på storbildsskärmarna en dikt av sufipoeten Hafez (1300-talet). Ett citat:

The Truth has shared so much of Itself
With me

That I can no longer call myself
A man, a woman, an angel,
Or even pure
Soul.

Efter Arvika - kanske utlöst av författarna till [Vi är misfits!], med säkerhet inspirerat av andras berättelser om liknande tillställningar med lyckade resultat (Camp Davis i Arvika var ett sådant) - hade vi namntilläggsfest. [Blankett 7630] från Skatteverket och så var det inte så mycket mer att fundera över:



Hannes är inte det vackraste namnet jag vet, men det är det jag skulle ha fått om jag hade fötts som "pojke" och jag har inget dåligt förknippat med det. Blanketten bör ha varit SKV tillhanda i onsdags. Ni lär få veta vad de svarar. Även fotograf Oscar som var med i Arvika funderar på ett till namn, läs vad hen skriver [här].

Länkar: [Könsneutrala namn (PRV)]
[Namndatabasen (SCB)]

M: Det var ett rent privilegium att under fem dagar få hänga med folk från [Galago] och [Dotterbolaget]. Maken till smarta och roliga personer får en leta efter, och vårt sällskap utgjorde en härlig oas av kärlek och respekt.
Arvikafestivalen är dock, i likhet med alla andra musikfestivaler, knappast någon jämställd idyll, och jag iakttog en del könsmaktrelaterade svinigheter under dess gång. Dessutom rapporterades fyra våldtäkter, och vissa festivalbesökares allmänna uppträdande var beklämmande.

Exempel: En person (”kvinna”) från ett av festivalens aktivitetsområden ropar i en megafon som precis gjort sirenljud: ”Så kommer ni låta när vi är färdiga med er i …” En besökare (”man”) som går framför mig ropar högljutt tillbaka: ”Så kommer DU låta när jag är färdig med dig!” Av tonfallet att döma var det en uttalat hånfull och kränkande kommentar. Jag var ytterst nära att knacka personen i fråga på axeln och snällt fråga varför i hela friden hen betedde sig som en idiot, men jag var inte snabbtänkt nog och den hann skrattande försvinna i folkhavet.

En annan deprimerande incident var när jag hamnade i samtal med en person som med stor sannolikhet arbetar inom vården. Det var i samband med att jag stod och sålde böcker och prenumerationer för min arbetsgivares räkning. Vi började prata om prostatacancer, vilket jag tycker är intressant (och otäckt). Sedan halkade samtalet, på grund av en bok som vi sålde, in på så kallade könsbyten. Då brast fördämningarna och fördomarna störtade fram:

1. Enligt någon ”psykolog” är visst alla som genomgår könsbyten kroniskt psyksjuka …
2. … dessutom är det helt i sin ordning att de steriliseras. Således måste de …
3. … ”bestämma sig för” vilket kön de vill ha.

Det sista påståendet rättfärdigade personen ifråga med: ”Jag vet inte varför jag tycker så, men det känns så helt enkelt.”
Hurra! Vilken seger för förnuft, logik och humanism! INTE!
Jag var tvungen att vara artig eftersom jag inte ville sätta min arbetsgivare i skiten, men inombords bubblade det av frustration. En vecka senare är jag fortfarande arg över att människor i allmänhet – och de som arbetar med hälsa och sjukvård i synnerhet – kan bära på så inskränkta åsikter.

Generellt sett var dock årets Arvikafestival väldigt rolig, mycket tack vare de fantastiska människorna jag var där med. Jag hann inte se så många konserter eftersom jag jobbade större delen av tiden, men Welle: Erdball och Röyksopp stack ut. Och Fever Ray var magiskt.

Krönika i =Oslo

H: Jag blev inbjuden att skriva en krönika till [=Oslo], som är en norsk motsvarighet till gatutidningar som Situation Sthlm, Faktum och Aluma. Det blev en enkel redogörelse för några av mina tankar om relationsanarki. Krönikan publicerades i översättning i =Oslos juninummer som hade temat familj. Nu lägger jag upp den oöversatta versionen här. Håll till godo!


Om du är vän med någon och blir vän med en person till, måste du inte göra slut med den gamla vännen. Likaså med barn: om du har ett barn och sedan får ännu ett, måste du inte ta kärlek från det första barnet för att ha att ge till det andra. Tankar som dessa är självklara för de flesta. Som relationsanarkist undrar jag: Varför kan inte kärleksrelationer fungera på samma sätt? Vad är det som gör att kärleken till en partner särbehandlas positivt i jämförelse med andra kärleksfulla relationer?
Jag är övertygad om att det är möjligt att älska flera och att kärlek förökas genom delning. ”Delning” är egentligen ingen bra liknelse eftersom den får det att låta som att det bara finns ett bestämt mått kärlek, som en kaka bara ett visst antal personer kan äta av och sedan är den slut. Bättre kanske att tänka på kärleken som en rullande snöboll: ju mer den rullar, desto större blir den!

Det finns en massa föreställningar om kärleken. ”Kärlek kommer och går, men vänskap består” och ”mister du en står dig tusende åter” är några talesätt. Med den seriella monogamin – att en istället för att vara tillsammans och monogam med en och samma person livet ut är tillsammans och monogam med en person åt gången – följer idén att människor är utbytbara för varandra. Hittar du en partner som är bättre än den nuvarande kan du uppgradera. Det är en industrisyn på kärleken som reducerar oss till funktioner. Vi anses behöva Kärlek™, inte specifika personer.
Vänskapen framställs alltså som mer stabil och varaktig än kärleken. Ändå sägs det om personer att de är ”bara vänner”. Med ett ord befästs styrkeförhållandet mellan kärlek och vänskap: det förra är högsta vinsten och det senare en lite sämre variant. Som om inte vänskapsrelationer kan vara fulla av kärlek och innehålla allt sådant vi vill ha i en relation med en partner: vänskap, respekt, tillit, attraktion, sex. Minns att kärlek är kärlek är kärlek är …

Om vi vågar oss på att ifrågasätta samhällets rangordning av kärlekskänslorna har vi tänkt något som är grundläggande för relationsanarki. All kärlek mellan vuxna och samtyckande personer är bra kärlek – det är så självklart att det inte borde behöva sägas – och ingen har rätt att bestämma att ett slags kärlek generellt sett är bättre än ett annat. Vad som är och känns bra för dem själva kan nog däremot de flesta vuxna och välmående avgöra.
En annan huvudsak är betonandet av det fria och aktiva valet. Visserligen har vi kommit en bra bit från äktenskapet som ekonomisk allians mellan brudens och brudgummens respektive familj och att du ska hedra din far och din mor antingen de är bra föräldrar eller inte, men förhållanden människor emellan påverkas fortfarande av en massa förväntningar. Ett kärleksförhållande förväntas resultera i sammanboende och familjebildning inklusive barn. Vänner ska alltid finnas kvar när tvåsamhetsdimmorna har lättat. Återigen funktioner vi förväntas fylla. Då vi i enkäter förutom standardsvaren ”Gift”, ”Sambo” och ”Singel” kan kryssa för alternativet ”Annat”, nog kan även relationer utanför ramarna rymmas? Jag tror att våra möjligheter är oändliga även på relationernas område och att vi är kapabla att hantera detta utan att det blir anarki som i ”kaos”.
För mig framstår påståenden som ”människan är gjord för monogami” som kvarlevor från en ordning som utvecklingen mot friare förhållandeformer – företrädesvis mindre rigid äktenskapslagstiftning – och den feministiska revolutionen, med kvinnans självbestämmande och tillgången till preventivmedel, frigjort oss från. Jag älskar de relationer jag är med om att bygga, och det jag älskar vill jag ska få vara fritt.

tisdag 7 juli 2009

Bästa sommarpratet av Nour El-Refai

M: Det är första dagen på semestern. Jag har svurit att inte lyfta ett finger, men det är svårt att låta bli att blogga.
Tidigare idag lyssnade jag på [Nour El-Refais sommarprat] i P1. Och jag tror att jag just hörde årets bästa program.

El-Refai lade bland annat ut texten om medias cynism, svenska manskomikers grisighet, och varför kvinnokomiker är så illa sedda. Men det var ingen orgie i bitterhet utan en klarsynt betraktelse över hur hatets mekanismer fungerar och hur en klarar sig igenom offentlig mobbing. Hen är mycket klok och inspirerande människa och jag kan varmt rekommendera sommarpratet.

Här är ett härligt citat från programmet, när El-Refai berättar att hens mormor kämpade politiskt för kvinnofrågor i Syrien:
”Om det finns något i mig som är biologiskt så är det fanimig det.”

En bonus också för det utflippade musikvalet.

fredag 3 juli 2009

Mission accomplished

M: Idag har jag intervjuat Karin Dreijer.

Arvika dag 2: pysselgrafitti och Dotterbolaget

H: Mitt inlägg om dag 2 får börja som en uppföljning av dag 1. Igår kväll genomfördes på initiativ av tecknare från [Dotterbolaget] en dekonstruktion av den strikta könsuppdelningen på VIP-toaletterna. Sent på kvällen stod jag i kön till "herrtoaletten" - kön till "damavdelningen" var uppskattningsvis tre gånger så lång och jag hade gjort en hastig uppskattning av vilken kö som skulle gå snabbast. När jag var nästan framme fick jag den något oväntade frågan "Ska du till pissoaren?" Att kunna passera som vilketdera könet är en effektiv tidsbesparande åtgärd ...
Läs också [Alexander Chamberlands inlägg om besöket på en "tjejtoa" i Berlin].

Idag har jag ägnat mig åt pysselgrafitti hos grannarna [Ladyfest]:

Apropå Dotterbolaget, som är en spännande feministisk serieskapargrupp, dök också den här serien av [Karolina Bång] upp på festivalens vägg:

"Relationshandboken", tema "Alternativa relationer". Jag önskar att jag kunde lägga upp hela för den är verkligen alldeles fantastisk. Men ni får lägga namnet Karolina Bång på minnet och hålla ögonen öppna efter hens och Dotterbolagets serier istället.

Uppdatering: Min DIY finns också på bild på Ladyfest Göteborgs blogg [Ladyblogg]. Jag är väldigt stolt!

torsdag 2 juli 2009

Arvika dag 1: Vi är misfits! och könsapartheid

H: Efter ett otal irritationsmoment den här dagen har jag hittat två företeelser som gjort mig glad. Den första är boken [Vi är misfits! Queerfeministisk aktivism och anarkistiska visioner] och dess författare, Elin Emil Sandström Lundh och Christoph Emanuelle Fielder. Boken kom ut för fem dagar sedan på Normal förlag. Författarna läste nyss högt ur den på scenen i Potatislandet, där VSASS också håller till för det mesta, till dess att The Sounds-konserten som under tiden började på stora scenen upphörde att vara enbart suggestiv bakgrundsmusik. Hur som helst är boken nu min festivalläsning!
Den andra företeelsen är VIP-toaletten. De kan mycket väl visa sig bli en av festivalens stora behållningar, faciliteter kan inte underskattas under sådana här omständigheter. Det är rent! Det finns papper! Tvål! Handdukar! Det enda smolket i den glädjebägare som är VIP-toaletten är könsapartheiden. Är den verkligen nödvändig? Vi är ju uppenbarligen betrodda med människovärdiga wc-utrymmen, så vi borde ju kunna bli betrodda med att uppföra oss värdigt gentemot varandra också, oavsett kön.
Nu når rykten mitt öra att vi blir bjudna på veganmat. Det artar sig.

onsdag 1 juli 2009

Vi som aldrig sa Arvika

Nu är Hanna och Martin på Arvikafestivalen. Det har hänt en hel del här på bara ett år - bland annat har de gett sig tusan på att försvåra alla försök att hålla sig ren, vilket kan bli intressant.
Om det händer något intressant, och det lär det göra, kommer vi att blogga. Tills vidare frodas vi i gräset på backstagecampingen - så länge det varar.