måndag 31 augusti 2009

Hej mammaklubben!

F: Idag blev jag invigd i mammaklubben. Det smög sig på väldigt oväntat, men plötsligt var den där i hela sin kvalmighet. På mässa i Eskilstuna stod jag och snackade lite med en representant från våra "konkurrenter". Det är kutym att alltid vara väldigt trevliga mot varandra och gärna dunka varandra i ryggen och säga plattityder som "Det är så töntigt att vi konkurrerar när det viktigaste är att alla går med i ett fackförbund, oavsett vilket!" och sen återgår vi till att trasha varandras förbund framför medlemmarna för att locka flest att skriva på just vårt. Ungefär så är det, fast kanske inte så hårt. Framåt eftermiddagen när vi började plocka ihop våra små infobord stod i alla fall jag, tjejen från Saco, och en tjej från Sacos studentråd (som också tidigare stått och pratat med mig om hur mycket bättre Saco var) och upptäckte helt plötsligt att vi alla tre var på smällen. Eller snarare: jag donar med mitt och får plötsligt frågan. Och den ena: "jag visste det!" och sätter genast igång att gissa vecka baserat på min mages storlek. Jag ligger tydligen en månad före dem. Och plötsligt är vi alla bästa vänner, på ett sätt som bara tre kvinnor med saker som växer inne i deras livmodrar kan vara. Eller?

För plötsligt måste jag bekänna färg i absolut ALLT. Och det gör mig oerhört obekväm. Fosterdiagnostik, för eller emot? Det här är stora frågor! Och om jag alltså valt bort det - brydde jag mig inte om mitt barns hälsa? Ta reda på könet? (se föregående inlägg). Illamående? Halsbränna? Barnmorska? Hur ofta äter du? etc etc. Inte nog med att jag kände mig trängd i att behöva diskutera mitt privatliv med totala främlingar (som var nog för att avsvära mig mammaklubben för all framtid), så upptäckte jag också hur tydligt alla mina ställningstaganden var baserade i politik. Det personliga är politiskt, och familjepolitik mer än något annat. Och vem orkar diskutera politik med främlingar som inte alls vill diskutera politik utan bara magstorlek?

De ena Saco-tjejen och jag skulle båda till Stockholm, och eftersom upptäckten av vår gemensamma tjockis-situation (dvs jag=tjockis hon=smal som en sticka) gjorde oss till bästisar så skulle vi såklart vänta in samma buss och däremellan fika. Och ja, det var jättetrevligt och vi hade intressanta samtal om både allmänna familjepolitiska frågor - vi jobbar ju ändå båda på facket - och om förlossningsvården och vad vi kände för våra barnmorskor. När vi skildes åt så sa hon att tänk så intima man kan bli när man pratar om sådana här saker, det känns knappt som vi är konkurrenter! och vi är ju inte riktigt konkurrenter men nog är det allt bra konstigt. Nej, vi kommer nog inte gå och ta den där alkoholfria ölen för när allt kommer kring så har vi inget gemensamt utöver att vi är på tjocken, och när allt kommer kring så tycker jag nog trots allt att det är roligare att prata om andra saker än graviditet dagarna i ändå. Jag är någonstans så himla glad över att mina vänner inte också är på smällen, för vore de det skulle samtalen kanske se ut så här varje dag. Ständig mammaklubb.

Om två veckor är det dags för den mammaklubb som mödravårdscentralen har satt ihop. Då är det tänkt att vi ska klumpas ihop en bunt kvinns och prata om våra kroppar. Mammor. Pappor får en egen grupp där jag har hört att det mest talas om hur det känns att vara utanför mamma-barn relationen och att en måste respektera ens partners minskade sexlust. Föräldrar äruppenbarligen inte föräldrar. Det är två helt olika roller som lärs ut och som värnas om.

Och om en bortser från det så antar jag att jag egentligen tycker att delandet av kvinnliga erfarenheter är en bra grej. Sätta ord på förtryck och diskutera motståndstrategier. Men jag misstänker att det mest kommer handla om vad en äter och inte äter och hur en mår och om andra mår likadant och så sitter en i ett rum fullt av främlingar och måste bekänna färg i ALLT igen. Men jag kanske blir överraskad såklart. Det kanske är som ett rum fullt av visdom och stöd där en kan prata skit om sin barnmorska och ge tips på en ny, eller ventilera rädslor inför förlossning/amning/uppfostran. Men jag vet inte. Jag fick nyligen ett meddelande på msn från en gammal kursare - jag såg det först flera timmar försent - som jag inte pratat med på kanske två år och som är jättetrevlig men vi hänger inte alls för vi har inte så mycket gemensamt, där det stod att hon hört att jag var gravid och gud vad kul och hur mår jag och så vidare. Hon fick barn för två år sen ungefär. Och jag kände att mammaklubben halade in sitt snåriga nät. "Bonda" viskar det till mig. Nej jag vill inte! skriker jag instinktivt tillbaka.

[Idag kände jag mitt första fladder i magen. Det kändes ungefär som när mobilen vibrerar, men eftersom det inte var mobilen och det var där ungen borde ligga ungefär så antog jag att det var ett barnafladder. Det var ganska häftigt.]

söndag 30 augusti 2009

Alliera mera, tycker DN

H: I morse läste jag hur Dagens Nyheters ekonomikrönikör Maria Crofts uppmanar sambor att gifta sig för att slippa ["papperspysslet"]. DN kunde ju också, åtminstone rent teoretiskt, ha gjort en kritisk granskning av varför äktenskapet premieras juridiskt framför andra samlevnadsformer – ingången till en sådan granskning finns till och med i Crofts krönika: "lagarna för par som lever tillsammans ser ut ungefär som för femtio år sedan" (ja – 50!) – eller varför politiker som mest av alla hävdat att äktenskapet är för barnens bästa var de som mest av allt motsatte sig att äktenskapet skulle göras könsneutralt.

Tills vidare:

fredag 28 augusti 2009

Normer om det där med att ta reda på kön

F: ("Kön" kommer nedan att användas för att prata om det biologiska könet, och inte något annat)

Snart närmar sig det som väcker den stora frågan om ungens kön: ultraljudet. En av de första frågor jag får när jag berättar om graviditeten är frågan om vi ska ta reda på könet. Jag säger nej, för vi har kommit överrens om att vi inte vill det, och jag möts av en förklaring till varför just den människan valde att ta reda på könet - ex "vi ville börja köpa kläder" eller "det var enklare så" - svar som oftast får mig att sätta i halsen och dö i fikarummet på jobbet. Kan en inte köpa kläder om en inte vet kön? Ska ALLA kläder vara rosa eller blå/ byxor eller klänningar? De flesta kläder i början är väl typ bodies och mjukisbyxor vad jag har förstått. Men tydligen så är det viktigt att veta. Jag och min sambo har som tur var kommit överrens om att köpa så lite prylar som möjligt till ungen och låta den leva på begagnade saker vi får från vänner och släktingar. Jag har därför en påse hemma med bebiskläder, varav en del klänningar. Får vi en pojke så får den finna sig i det tills den blir tillräckligt gammal för att ha egna åsikter.

Att det är enklare att ta reda på könet vet jag inte riktigt hur jag ska tolka. Kanske för att det är lättare att tänka om en människa ifall en kan ge den ett kön. Kanske kan en börja fundera på namn. Tänka ut framtiden beroende på könsspecifika fritidsintressen. Kanske blir ungen plötsligt en person? Kanske.

Det andra svaret jag får när jag säger att "nej, vi har bestämt oss för att inte ta reda på könet på ungen" är "ja, det är ju kul att ha lite kvar som överraskning". Vaddå för överraskning? Det blir ju antingen en pojke eller flicka enligt dagens mått mätt, har en tur så kanske det blir en hermafrodit men då tror jag tyvärr att en tvingas välja kön i vilket fall. Det vore kanske en överraskning om ungen kom ut som ett kön och snabbt deklarerade att det hellre ville vara ett annat. Eller om en födde en transa. Men en kan ju alltid drömma. För oavsett om ungen kommer ut gallskrikande i protest mot dessa hemska könsroller som läggs på den (och vem har sagt att det inte är det den skriker om?) så kommer förlossningsvården att stämpla den som ett kön och ge den ett personnummer och ett namn och ett täcke med en färg. Och detta är tyvärr inte särskilt överraskande.

Men sen kommer vi till den spännande normen att INTE ta reda på könet. Om en är feminist det vill säga. Från mina feministiska vänner har jag fått höra "ni kommer väl inte ta reda på könet?" och ett belåtet "bra" när jag svarar nekande. Och jag håller med. Jag är nöjd med att könet inte spelar roll och att vi inte vill veta för att vi inte vill riskera att vi skapar oss tidiga föreställningar om ungen på grund av könet. Samtidigt undrar jag om det är så himla farligt att ändå få veta? Det händer konstiga saker i min kropp, och någonstans vill jag veta så mycket som möjligt om det som händer. Kontrollbehov kanske. Och är vi feminister eller är vi feminister? Spelar kön roll? Nej. Det gör ju inte det. Och då måste vi väl ändå lita tillräckligt mycket på oss själva att vi kan hantera att veta kön på ett foster. Jag vet ju kön på de flesta andra, och jag arbetar varje dag aktivt med att inte låta det spela roll. Vi lever i ett könat samhälle, och att skjuta upp medvetenheten om barnets biologiska kön, eller att inte göra det, borde inte egentligen vara en så stor grej. Jag kommer ju att veta könet på barnet när uppfostringsarbetet börjar. När den börjar dagis. Och det är väl DÅ som den stora utmaningen börjar...

torsdag 27 augusti 2009

Läsrapport: The Future is Queer

M: Som den sci-fi-nörd jag är så är det inte konstigt att jag kastade mig över en bok med titeln The Future is Queer (Arsenal Pulp Press) i samma ögonblick som Bitte visade mig den på [Hallongrottan]. Nu har jag läst ut den och måste tyvärr säga den inte riktigt uppfyllde mina förväntningar.
Av baksidestexten att döma innehåller antoloigin ”provocative stories and comics [that] posit a queer future of limitless possibilities. The Future is Queer asks probing questions that relate as much to our past and present as they do to our future; of gays and lesbians, it asks who we are, what do we want, and what should we be afraid of?”

Min största invändning mot denna antologi är att den inte känns speciellt sci-fi-artad. Flera av berättelserna hade kunnat gå i vilken hbtq-novellsamling som helst, känns det som. Och så värst mindblowing är de inte heller. Dessutom stör jag mig på att flera av författarna verkar vara mer intresserade av at definiera någon slags HBT-särart än att faktiskt ge sig ut i de queera landskapen, som bokens titel utlovar.
Jag fastnar dock för några lysande noveller. Hiromi Gotos The Sleep Clinic for Troubled Souls är en mäkta skruvad berättelse om sömnproblem, terapi och ett – minst sagt – defragmenterat jag. Huvudpersonen Desdemona försöker komma till rätta med sina grava sömnrubbningar och hamnar på en sömnklinik med aningen okonventionella metoder.

Utöver sju noveller innehåller boken också en väldigt bra serie av Neil Gaiman och Bryan Talbot: From Homogenous to Honey, som problematiserar normer, statlig homofobi och historierevisionism. Snygg är den också!

På slutet tar det sig ordentligt. Som sista novell, efter The Sleep Clinic... kommer en närapå klockren novell av fantastiska Rachel Pollack: The Beatrix Gates, vars berättelse om nanoteknologi, könsapartheid och transtillstånd stundtals känns riktigt visionär. Pollak är för övrigt den som introducerade den första transexuella lesbiska superhjälten – [Coagula] – i serien Doom Patrol år 1993. Bara en sån sak.

Jag vill också nämna de två redaktörernas separata förord, som faktiskt är mer intressanta än flera av novellerna de inkluderat i sin bok. I synnerhet Richard Labontés berättelse om när hen, som barn i en ambulerande militärfamilj växte upp på olika militärbaser och upptäckte sin homosexualitet samtidigt som hen läste Robert Heinlein och Jack Vance, är både roande och rörande.

The Future is Queer är tyvärr ingen klockren antologi för den som vill läsa visionär queer-sci-fi, men den har sina stunder. Dessvärre är boken ganska dyr att köpa (i alla fall där jag inhandlade den), så jag kan bara rekommendera den till riktiga entusiaster.

torsdag 20 augusti 2009

Moderskapsnubblor

F: Jag har lite prestationsångest eftersom det var så länge sedan jag bloggade regelbundet, men jag försöker släppa det. Tanken med den här taggen är att det både ska vara en dagbok a lá I hemmets lugna vrå - för er som fick äran att läsa den - och ett ställe där jag ibland mer seriöst diskuterar vissa fenomen. Om det nu går att dra någon linje däremellan.

Jag börjar bli mer och mer gravid. Det är en konstig känsla. I början kändes graviditeten som ett galet påhitt, som en lång bakfylla, som något som mest gjorde mig trött och grinig utan att egentligen ge någon utdelning. Nu börjar jag komma in i den perioden där folk säger att det strålar om mig (som på film!). Jag trodde faktiskt att det var en myt. Varför skulle gravida kvinnor stråla? Svettiga och illamående med halsbränna och foglossning, jag vet inte - not so sexy. Men plötsligt säger alla att de tycker att jag ser så pigg ut, att jag ser ut att må jättebra. Och jag antar att jag mår jättebra, om en jämför med för några veckor sedan.
Jag skojar och säger "ja, det är moderskapet" och folk svarar gravallvarligt "Ja, det är det". Och jag funderar över VAD som menas med detta.

Det är en snäv linje antar jag, mellan att inte snava in i det romantiska töcknet av barn och fantastiskt och bästa tiden i ditt liv och inget går upp mot eller du kommer att förstå och välkommen in i mammaklubben, och att inte bara hålla allt på avstånd för att det är skrämmande och galet - utan att faktiskt låta lite sippra in. Det ligger ett barn stor som min hand i min mage. Och den kan hicka. Och den kan ta på sig själv och den kan snurra runt. Igår på väg hem genom regniga ghettot höll jag en av mina Ipodhörlurar mot magen och det fick mig att må illa. Jag vill tänka att det var för att ungen började dansa.

Om jag strålar pga moderskapet så undrar jag vad moderskapet betyder och hur vi kan använda det ordet utan att dra med alla heteronormativa idéer kring det, alla teologiska och historiska tyngder som ligger över det, utan att klassa det som ett nederlag eller en undergivelse och utan att ge det det där romantiska skimret som århundraden av förtryck har tillänat det som tröst för att kvinnors plats är i hemmet och ingenannanstans. Jag har ofta hört folk säga att anledningen till att kvinnor inte vill släppa in män i delningen av föräldraledigheten eller i ansvaret för hushållsarbetet är för att kvinnor håller fast i de halmstrån de har - där de trots allt har makt och blir uppskattade för det arbete de gör. Mödrar får kärlek och tacksamhet, om än inte pengar eller respekt (utanför hemmet). Jag tror att detta är en ganska hemsnickrad teori, men samtidigt så kommer jag att tänka på den i grubblandet över moderskapet. Jag vill vara en mamma, men jag vet inte hur, för jag vill inte vara det enligt dessa normer. Jag vill inte vara Monica som i Vänner säger till sin man Chandler (alltså, graviditeten gör mig trött, jag ser på mycket skräpteve) när han frågar om hon kan skilja deras nyadopterade tvillingar åt "Of course I can, I'm their Mother".

Jag har börjat läsa "Moderskap och Kärlek" och det känns som att det kanske kommer att dyka upp lite svar där - eller det finns ju inga svar men lite mer att tänka på. Det ickenormativa moderskapet, det är där jag vill hamna.

(Och alla säger åt mig att det inte kan göras! "Ack ja, vi hade ju så många ideal när vi skaffade barn, men sen fick man ju anpassa sig..." som att de försöker skrämma mig! När jag säger saker som att jag inte vill amma, så tittar alla på mig och skakar på huvudet och säger "ja det är lätt att säga nu..."

Alltså. Jag tror inte att det är lätt att gå mot normer. Det är inte därför jag gör det.)

söndag 16 augusti 2009

Läsrapport: Vi är misfits!

H: Efter några år i bokbranschen använder jag ogärna ordet "bok" när jag skriver om en utifrån dess innehåll. För mig är "bok" termen för det fysiska utanverket: papperet, pärmarna, trycksvärtan. Det som finns i pärmarna, på papperet kan vara en roman, ett reportage, en samling dikter eller noveller eller, som det så populärt heter, något helt annat. [Vi är misfits! Queerfeministisk aktivism och anarkistiska visioner] av Elin Emil Sandström Lundh och Christoph Emanuelle Fielder är svår att ruta in i någon genre - tack och lov. Baksidestexten beskriver den som "En bok som blandar intervjuer med funderingar kring anarkism, anti-assimilering och olika former av aktivism. Vi är misfits! är ett queerfeministiskt manifest. En inspirationsbok [...]", vilket nog är det närmaste en kommer en bestämning; "reportagekollage" som en recensent kallade den känns inte heller heltäckande. Vi är misfits! är en av ett ytterligt fåtal böcker som jag, så snart jag slagit igen pärmarna om de sista sidorna, genast börjat läsa från början igen eftersom jag inte är säker på vad det är jag just läst. Jag är bara säker på att det här är något helt annat och ändå inte något som känns helt främmande. Att jag känner mig både hemma och ibland mer än en aning bortkommen i misfitsmyllret.

Vi är misfits! har formen av en roadtrip genom USA valåret 2008. Anhalterna på resan utgörs av möten och intervjuer med aktivister via städer och deras queerscener, klubbar, demonstrationer, forum, konferenser, performances, bokhandlar och couchsurfing och med inslag av svartjobb, bajslotteri i Texas och tatueringar. Författarnas definition av aktivist är inkluderande:

En person som agerar utifrån en övertygelse för att fylla ett hål eller en funktion som den personen saknar i samhället. Som agerar för andra utan att få lön för det (eller kanske ibland). Som väljer att lägga hela eller delar av sin tid på att försöka påverka en sak i en viss riktning på grund av personlig, inte ekonomisk, övertygelse.

Det går inte in riktigt. Jag är för fast i min roll som konsument av det här fantastiska, ambitiösa queerpanoramat till aktivistbok för att på något sätt återkoppla aktivismen till mig själv och det jag gör och vill göra. Jag reagerar som så ofta dubbelt på mötet - även via papperet och orden och illustrationerna på det - med aktivismen: å ena sidan sjukt peppad, å den andra underlägsen och lat. Den vanliga ruttna självkänslan som lägger sig på och kväver alltför många ambitioner: om jag inte kan vara bättre, eller åtminstone lika bra, är det ingen idé att jag ens försöker. Jag känner mig inte hemma och dessutom hämmad. Jag som inte ens klarar av att som Misfits-författarna konsekvent använda ordet "en" istället för "man".

Men så hakar en mening tag i mig: "Jag ser fram emot min egen planerade sterilisering och jag är trött på familj- och barnafödanderomantiseringar, i alla fall när de nästan aldrig följs upp av en diskussion kring det faktum att vi redan är alldeles för många människor på jorden."
Plötsligt känner jag mig stärkt och delaktig. Läs Vi är misfits! därför. Inte för att du - som jag och författaren som skrev de ovan citerade raderna - måste tycka att den barnalstrade gemenskapen inte är något som lockar för egen del, utan för att hitta den eller de meningar som hakar fast i dig och får dig att känna dig som en del av något stort. Ordet eller orden där du känner igen dig som både form och innehåll.
Boken tar slut, men jag är övertygad om att vi är många som kommer att fortsätta den genom det vi tänker, säger, skriver och på andra sätt gör. Aktivism handlar ju ytterst om att göra något och det första vi måste göra är att låta oss inspireras.

torsdag 13 augusti 2009

På tjocken

F: Gravid i tredje månaden redan och såklart har jag hunnit tänka igenom hur många ämnen som helst att lufta här på bloggen. Dagen efter att jag och sambon gjort det första grav-testet (som var positivt) satt jag på tåget till Karlstad och läste ”Gravid – Något bara kvinnor kan” av Ulrika Lorentzi. Teorin kring att vara gravid var mycket starkare än den fysiska sensationen (såklart, eftersom det var så tidigt) eller det verkliga i att ha startat något galet stort. Tankarna kring graviditeten handlade om moderskapsteori, feminism och rädslan för biologismen. Jag var så oerhört glad över att vi lyckats göra mig på smällen, och samtidigt så var jag så medvetet distanserad till allt kring graviditet och barn och familj och jag hade en stark känsla av att barnmorskor är fienden tills motsatsen bevisas (har ännu inte bevisats) och att alla skulle tvinga på mig normativa idéer kring barnafödande och familj (jepp) och att jag nu skulle behöva kämpa mer än vad jag har behövt kämpa tidigare för att upprätthålla mina ideal, och samtidigt var just det här så sjukt peppande. Jag och sambon ska göra det här på vårt sätt!

Här på bloggen tänker jag ventilera allt jag hör och stöter på i min graviditet som är normativt och ofta direkt kränkande. Jag tänker prata om min rädsla för att sugas in i mammaklubben och min rädsla för att stöta på hinder i vägen för det liv som jag vill leva med ungen (och såklart de fysiska hindren på vägen som redan börjar dyka upp), och jag vill prata om hur det känns att tycka att det är jätteroligt att vara på tjocken och att vara det med en feministisk analys. Folk säger ibland åt mig att slappna av och sluta vara så rabiat, nu kommer det oftare i termer av ”du kommer att fucka upp din unge” och ”du låter väl inte politiken gå ut över barnets bästa?” och jag säger nej på allting. Varför skulle politiken gå ut över barnets bästa? Jag är ju feminist för att jag tror att det är det bästa sättet att leva och jag fattar ju alla mina [politiska] beslut för att jag tror att det leder till en bättre värld!

Den 3 maj 2009 (innan jag blivit på smällen) läste jag en artikel i SvD som nämnde tre böcker om förlossning: ”Att föda som en man” av Tove Karlsson, och sen två barnmorskeböcker som handlade om naturligt födande. Jag sparade artikeln, för jag tänkte att jag skulle vilja ta upp vad jag läste just här, på VSASS. Skrivet om ”Att föda som en man”:

”Hur svårt behöver det vara att föda barn? Inte särskilt svårt alls om man utnyttjar den teknik och den kunskap som står till buds. I Sverige har vi en tradition av att undvika medicinsk teknik och medicinskt kunnande i samband med barnafödande. Denna inställning har gjort att svenska föderskor får onödigt svåra och onödigt smärtsamma förlossningar. Så behöver det inte vara. Att föda barn i början av det tjugoförsta århundradet kan vara både enkelt och smärtfritt /…/ Om att överge de fördomar om kvinnlighet som gör förlossningar onödigt besvärliga. Att föda som en man är att föda på nutidens villkor.”

Att föda barn behöver inte göra ont? Revolutionerande tanke (och samtidigt inte ett dugg revolutionerande). Liksom första dagen hos barnmorskan på det allmänna informationsmötet, 4 veckor på tjocken typ, och jag dröjde kvar lite för att fråga om min magknip som jag haft de senaste veckorna. Barnmorskan försökte kanske lugna mig, men hon sa ”det ska kännas lite att vara gravid” vilket inte gav mig något svar på frågan och inte heller fick mig att känna mig bättre. Vad innebär detta? Det ska kännas lite att vara gravid? Det ska lidas lite på vägen, det ska inte vara så lätt. Förutom att det är opedagogiskt – för när ska en då dra gränsen för smärtan och bestämma sig för att NU går jag till doktorn, så är det direkt kränkande. Vill en inte känna smärtan så är en kanske inte lämpad att vara gravid. Är det det som sägs?

I samma SvD artikel som Tove Karlssons bok nämndes två barnmorske-böcker om att föda ”naturligt”, som ett motargument såklart, för en kan ju inte låta det ovanstående stå oemotsagt. Föda naturligt innebär att föda utan någon som helst smärtlindring, och är det som premieras högst av alla födslar. Kejsarsnitt blir vanligare och vanligare, men anses fortfarande ”onaturligt” och distanserat och fegt. När jag surfade runt hittade jag följande insändare: http://www.alltforforaldrar.se/page/artikel/att-foda-naturligt-till-varje-pris som fick mig att börja gråta. Det värsta som sades till kvinnan som valde att göra kejsarsnitt: ”Vill man inte föda ska man heller inga barn ha. Jag som skattebetalare vill inte betala för småtjejer som är rädda att spricka”.

Det finns sjuka mängder ämnen att diskutera på den här bloggen. Barnmorskan som vid första informationsmötet frågar högt ”Men var har ni era män” till de kvinnor som har vågat sig dit solo. Och som sen försöker skyla över den tysthet som frågan besvarades med, med att snabbt säga ”Eller kvinnor. Eller ni kanske är ensamstående” vilket bara gjorde saken värre.

Rädslan för att göra fel och skada barnet, fast ännu mer – alla andras åsikter om vad som är fel och vad som skadar barnet. Att bli allmänt samtalsämne. Att bli omyndigförklarad. Att bli tagen på magen fast en inte alls har sagt att ”hej, kom och ta på mig”. (Att bara få dricka tre koppar kaffe om dagen – the horror!) Hur en hanterar frågan om föräldraförsäkring och ledighet på arbetsplatsen, där, trots att jag arbetar på ett fackförbund, det fortfarande finns mycket normer kring hur ett uttag ska se ut. Mamman måste amma alltså måste mamman vara hemma första halvåret. (Det kommer att komma mycket mer om amning!)

Jag har börjat mitt bloggande med att mala igenom alla böcker jag har hemma och till och med beställt några nya. Är det någon som har ett bra boktips så hojta till! På min lista att plöja igenom och se om jag hittar nåt användbart står;

Det andra könet av Simone de Beauvoir
Jämställdhetens pris av Anne Grönlund och Björn Halleröd
Gravid – något bara kvinnor kan av Ulrika Lorentzi
Ta betalt av Moa Elf Karlén och Johanna Palmström
9 och ½ månad av Annika Lantz
Förvandling av Eva Adolfsson
Att föda som en man av Tove Karlsson (Beställd, ej ännu läst)
Moderskap och Kärlek - Schabloner och tankeutrymme i feministteologisk livsåskådningsreflektion av Christina Grenholm

onsdag 12 augusti 2009

När argumenten tryter/roliga glåpord

M: Så sent som denna vecka fick vi på VSASS ett nytt tillmäle riktat mot oss. En upprörd person skrev i en kommentar på [Tanja Bergkvists blogg] att vi var unga heterohatare. Det här är naturligtvis stor humor, då vi alla är i trettioårsåldern och Hanna nyligen har [problematiserat tillställningen] Heterohatets dag. Nåväl, det kanske ändå är dags för en dementi, för att tala med Carl Bildt.
VSASS hatar inte heterosexualitet – däremot hatar vi heteronormen!
Kloka människor förstår skillnaden.

Under åren har jag blivit kallad både det ena och det andra på grund av mitt utseende, beteende och engagemang i jämställdhets- och HBTQ-frågor.
Här är mina favoriter – med källor:

* Fitta bland män (av fadern till ett ”ex”)
* Gläfsande feministpudel (Flashback)
* Ger ordet idiot en helt ny innebörd (Antifeministiska Samfundet)
* Genusfascisten (på Södertörns högskola)
* Outgiven kvasipoet (Ronnie Sandahl, i en krönika)

Däremot har jag inte kallats Rabiat feministidiot eftersom jag inte hade börjat blogga på VSASS när Frida och Hanna belönades med detta fantastiska invektiv, som sedermera blev [en tröja]. Jag försöker dock kompensera det genom att bete mig som en.

Nu en fråga till er läsare: Vad är det värsta/roligaste som ni har blivit kallade av antifeminister/arga normisar?

torsdag 6 augusti 2009

VSASS om "män" och "kvinnor"

En anonym läsare ställde en fråga:

Jag tänkte bara fråga varför du använder könsmaktsord som "man" och "kvinna" på din annars utmärkta blogg. Det är ju lika kränkande även om du skriver orden inom citationstecken!

Här är våra svar!

M: Det här är egentligen ett jätteämne men jag ska försöka fatta mig kort.
Sedan slutet av 1800-talet (om jag inte missminner mig) använder samhället jag lever i den så kallade tvåkönsmodellen*, genom vilken medborgarna enligt vissa fastslagna kriterier delas upp i ”män” respektive ”kvinnor”.
En sådan uppdelning medför ofrånkomligen en hierarkisering, som i sin tur leder till uppkomsten av så kallade könsmaktstrukturer.

Även om vi inte själva ställer upp på denna kategorisering/uppdelning så är det nödvändigt att förhålla sig till den – för den försvinner inte bara för att vi låtsas som att den inte finns. För att motarbeta orättvisor, våld och andra typer av problematik som är kopplad till de könskategorier som är sanktionerade i samhället och kulturen, så är det ibland viktigt att definiera vilken grupp det är som har det ekonomiska övertaget, utövar mest våld, står för den största delen av miljöförstöringen etc. Om problematiken inte syns går den inte heller att göra något åt.

Jag finner personligen uppdelningen i ”män” och ”kvinnor” begränsande, tråkig och onödig i största allmänhet – men jag kan inte ställa mig utanför samhället och låtsas att den inte existerar i dagsläget. De gånger som den problematik jag vill beskriva kräver att jag använder dessa begrepp så sätter jag dem dock inom citattecken för att markera att jag inte anser kategorierna vara universella och oföränderliga självklarheter.
När det inte är relevant att markera ”kön” använder jag självklart neutrala ord istället.

* Denna utveckling har till exempel Karin Johannisson skrivit om i boken [Den mörka kontinenten].


H: Jag antar att jag skulle kunna skriva kukpersoner och fittpersoner istället, men jag tycker att det skulle bli för mycket fokus på biologiska kön med det skrivsättet och det är ju inte biologiska kön jag är ute efter när jag skriver "män" och "kvinnor" heller. (Om jag skrev kukpersoner och fittpersoner skulle det vara aktuellt att diskutera varför ord som förknippas med kuken är positivt laddade och fitta är ett skällsord. Jag önskar att det var mer som i en dialog i Fulheten av Nanna Johansson: "Det är fitta i dig, min son" - "Wow, tack far!") Samhället i stort är fortfarande uppdelat i (människor som anses vara) män och (människor som anses vara) kvinnor - de genus omgivningen tilldelar oss helt enkelt. Vad en person har mellan benen eller näst sista siffran i personnumret är det inte så många som kollar på innan de bedömer vilket kön personen har. Därav citationstecknen - utan att för den delen antyda att det skulle finnas några "riktiga" män och "riktiga" kvinnor.

Ja, jo, jag skulle kunna skriva "blått" och "grönt" också till exempel. Om jag var ute efter att diskutera vad människor anser vara blått och grönt, men det är jag ju inte i det här sammanhanget i alla fall.