tisdag 29 september 2009

En öm punkt - diskussion med en hater

M: Bara för att ge ett exempel på hur näthatet kan se ut – samt att det lever och frodas – så bjuder jag er här på det senaste tillmälet riktat mot min person. Håll till godo (klicka för större bild):



Jättestora nyhetssajten Nyheter24:s officielle bloggare [Bengt Kvist] kallar mig alltså för ”en flintskallig fjolla med öron som vingmuttrar”. Det känns inte helt okej, så jag ringde till Nyheter24 för att fråga varför. Ansvarig utgivare Aaron Israelson medgav att påhoppet ”var lågt” men ”inom ramen för debatten”.
Jaha ja. Saklig nivå är visst inte ett av ledorden för bloggare och redaktion.
Jag har mejlat Bengt Kvist och frågat på vilket vis det är relevant att kritisera mitt utseende och min framtoning. Vi får se om jag får något svar.

Jag inser naturligtvis att det snarast är något av en komplimang när ens meningsmotståndare använder invektiv i brist på argument.
Men eftersom jag i hela mitt liv haft komplex för mitt utseende – och mina öron i synnerhet – så kan jag inte låtsas som att det inte svider att bli påhoppad just på den punkten.

UPPDATERING:
Jag fick precis ett svar på mitt mejl. Där skriver Bengt Kvist bland annat att hen ”skrev i affekt”, att vingmuttrigheten ”är en följd av frisyren” – som jag ”förmodligen valt själv” – samt att mitt budskap ”tappade i seriositet” för att jag såg ut som jag gjorde.
Mitt svar:

Hej. Nej, jag har inte valt flintskalligheten själv. Och det är naturligtvis tråkigt att du är så utseendefixerad att det tar uppmärksamhet från det som diskuteras. Jag är dock ganska säker på att de flesta som såg Debatt klarade av att bortse från mitt utseende och istället lyssnade på vad som sades.
Att du "skrev i affekt" tycker jag är en dålig bortförklaring, som dessutom inte är relevant i sammanhanget; du har ju uppenbarligen haft sinnesnärvaro nog att formulera och därefter publicera ett grovt personangrepp, för att sedan upprepa att jag är en "fjolla" när du bemöter läsarkommentarer.
Jag tycker att det är en beklämmande attityd (som naturligtvis också är sårande för mig personligen, men det förväntar jag mig inte att du tar hänsyn till). Om det är den nivå som du och din uppdragsgivare Nyheter24 anser att debatten ska föras på så betackar jag mig för att diskutera med dig/er. Jag kommer dock fortsätta att debattera frågan med människor som är öppna för en konstruktiv diskussion utan hatiska och irrelevanta angrepp.

EN TILL UPPDATERING:
Jag fick svar igen. Denna gång skriver Bengt Kvist att jag inte ”skjuter in mig på det väsentliga” som ifrågasätter personangreppet på mig. Istället borde jag ”rimligen vara medveten om att medial exponering skapar reaktioner som inte följer de fåror som avsändaren helst vill se”.
Här är mitt svar:

”Jag har inget som helst problem med att skjuta in mig på det budskap jag har - när det handlar om en riktig diskussion mellan två eller fler individer som respekterar varandra såpass mycket att de inte hemfaller åt hatiska attacker. Då kan jag diskutera i timtal. Problemet är att du inte verkar vara intresserad av något sådant.
Jag noterar för övrigt att det nu, när det du skrivit kritiseras, är du som försöker skjuta fokus från vad det här egentligen handlade om - nämligen att du istället för att diskutera sakfrågan kallade mig för 'flintskallig fjolla med öron som vingmuttrar'.

Att folk reagerar negativt och ibland till och med irrationellt i ett sammanhang där normativa föreställningar ifrågasätts är jag både medveten om och beredd på. Och det har jag inte heller något problem med. Men när de - som du nu gjorde - nedlåter sig till att kasta bedrövliga invektiv på varandra, ibland illa maskerade som "ironi", så att ribban hamnar på en nivå där bara hat återstår, så förbehåller jag mig rätten att välja att diskutera någon annanstans, där människor är hyfsat hederliga mot varandra, trots att de kanske har diametralt olika åsikter.

Det talas för övrigt mycket om netikett nuförtiden, och om ungdomars oförmåga att bete sig som folk på internet. Jag måste därför säga att jag blev aningen förvånad när den mest oförskämde och elake bloggare jag haft att göra med visar sig vara en 71-årig man. Men låt gå för det. Du har ju också rätt att uttrycka dig.
Däremot: Om du inte ens kan stå för det du gjort (vilket borde stå klart för alla inblandade vid det här laget), utan försöker låtsas att det här är någon slags kurs i mediehantering, då har jag bara en sak att säga:
Du borde skämmas.”

Nu har för övrigt några läsare gått in på Bengt Kvists blogg och ifrågasatt hans angrepp. Denne reagerar, vilket är ganska intressant, bland annat med att hävda att folk som är ute efter förolämpningar har hamnat på fel forum.
Goddag yxskaft!

lördag 26 september 2009

Bok- och bloggtips: Handboken av Karolina Bång

H: Innan bokmässan tog knäcken på mig igår (de sorgliga resterna av mitt glada humör skrapades slutligen ihop av ett heroiskt team från Galago) hann jag med att se Karolina Bång liveteckna på Seriefrämjandets scen. Ämnet "småkryp" blev en serie där AFA skickar ett paket kackerlackor till Newsec. Aktivism och humor är också genomgående teman i Karolinas nyss släppta debutalbum Handboken ([doob förlag]).
Ett tredje tema kan illustreras med följande händelse. När Martin och jag var på Arvikafestivalen i somras med ETC och Galago sålde vi också serier från den feministiska serieskapargruppen [Dotterbolaget] (jag skrev lite om det [här]), där Karolina är en av medlemmarna. På lördagen stod två människor i kategorin "grabbar i övre tonåren" en lång stund och bläddrade igenom Karolinas cowgirlfanzines och ojade högljutt om hur (det var kontentan, inte direkt citat) himla snuskiga de är. Sedan köpte de ett. Alltså, tema tre: mellanmänskliga relationer. Queert, roligt och gärna icke-monogamt.
Det var också i Arvika jag först läste den här serien, som här stolt publiceras med skaparens benägna tillstånd: första delen av "Relationshandboken enligt Karolina Bång", "Tema: alternativa relationer". (Klicka på bilderna för mer läsvänligt format.)
Jag vill sätta den här serien (och även del två, "Polyamorösa relationer - hur gör man?") i händerna på alla som undrar hur en gör och/eller om alternativa relationer kan vara något för dem själva. Handboken innehåller förutom dessa massor av andra fantastiska serier: om menskoppar, om flatqruising, om Heteroville, den konservativa sekt som upprätthåller kärnfamiljsidealet sedan detta gått under i resten av världen och inte minst de fantastiska historiska serierna - att historielektionerna aldrig var så här roliga i grundskolan kan bero på att de inte handlade om Guerrilla Girls, Radical Cheerleading, Riot Grrrl-rörelsen och när "gay" blev "queer". Eller att vi inte hade så här engagerade, spännande och regnbågsfärgade läroböcker. Den sista serien står för geografiundervisningen: en karta över Patriarkatet i skala 1:666 000 där den största staden Sexism är direkt förbunden med Kapitalism via motorväg E6. Tryck den som plansch nu, snälla! Den finns som poster också!

Fler smakprov ur Handboken finns på [Karolina Bångs blogg].

Bonustips! Den som befinner sig i Göteborg ikväll kan bege sig till releasefesten för Handboken, Sara Hanssons Den hemliga kroppen och Stina Johnsons Guttasnejken: på Rio Rio-båten, Rosenlundsplatsen 2, klockan 20-04.

fredag 25 september 2009

På tjocken på bokmässan

F: Jag sitter på tåget till Göteborg och tycker det är mysigt att bloggvännerna redan är där. Som gravid måste jag säga att jag är lite nervös över sovplats och dylikt. En kan ju inte värma sig med fyllekoftan så att säga, och sömnbehovet är ganska mycket större än vad det brukade vara. Har till skillnad från mina bloggande vänner inte mycket planer för mässan utöver att hänga med sambon som släpper en bok. Men det verkar som att jag får träffa Hanna på Glänta-festen ikväll, och enligt hennes utsago verkar det bli en grym fest!

Jag sitter här på tåget med magen i vädret och är lite extra illamående av X2000-s baklängesåkande, och jag funderar över mitt välsignade tillstånd. Något har hänt i min omgivning. Jag börjar bli den gravida. Det är ett hänsynstagande som folk lägger sig till med som jag inte är helt bekväm med, det är en känsla av att jag ständigt måste prata om mig och magen och ungen och när jag svarar kort "bra" på frågan hur jag mår känner jag alltid att det förväntas mer av mig. Men jag vet inte vad jag ska säga.

Något annat har hänt i min omgivning sen jag blev gravid. Folk tenderar att säga åt mig att jag inte vet något ännu. Innan jag blev gravid var jag inte ens välkommen in i den klubben, då fick en ofta höra "du kommer förstå när du blir gravid" (observera "när", inte "om"). Och det var ju störigt för då ville jag alltid säga "jag tror jag kommer tycka likadant då", och nu är jag gravid och tycker likadant som jag alltid har gjort, nu får jag höra att "vänta bara!" och "kom tillbaka om ett år och säg det". Det är en pågående socialisering från alla håll. Det finns en viss familjetyp. Ett barn väntas ta en viss plats och en viss tid. En kvinna som har fött barn väntas vilja amma. Ett par som har fått barn väntas få problem med jämställdheten. En man som har fått barn väntas jobba över mycket mer. Jag känner det som att folk trycker ner mig i skorna. Som att folk försöker skrämma mig eller vara medvetet taskiga mot mig.

En barnmorska sa häromdagen till gruppen av nervösa och väntande kvinnor framför henne att "passa på!" och "nu har ni sista chansen att bara slänga på er kappan och gå ut genom dörren därför att från och med att barnet är fött bär ni maten med er och då kan ni inte vara borta längre än korta stunder!" (allt slutar alltid med amning, är inte det lustigt?). Det kokade inom mig och känslan av skam för att jag inte sa något om pumpning fick min nästan att svimma, för där sitter ett gäng förstföderskor som inte har koll för fem öre och som slukar allt (inklusive jag, förutom just det här). Bakom barnmorskan stod en hylla med videofilmer varav en med titeln "Bröst är bäst". Jag har inga kommentarer på det (förutom att det inte stod att just kvinnobröst var bäst).

Sista chansen nu. Aldrig mer sen.

Dessutom mjukade barnmorskan upp det hela med att säga att det här är en uppoffring som alla mammor gillar att göra. "Du får se sen när barnet kommer, du kommer inte vilja lämna det ensamt en sekund!" och jag kan inte hjälpa att undra om jag skulle känna så om ingen sa åt mig att känna så? Kan vi uttrycka känslor som vi inte har ord på? Om folk omkring mig sa "sen när barnet kommer så kan ju du gå ut och dricka öl ibland, det är ju bara att pumpa och lämna barnet hos partnern!" så skulle jag troligen tänka att det var normalt att göra så. Nu är det aldrig någon som säger så till mig. Och jag känner att jag blir uppfostrad i hur jag som mamma ska tänka och känna och vad jag ska vänta mig. Det ligger en självuppoffrande tanke i botten av allt. Det är många varningar som handlar om hur jobbigt det är att ha barn. Andra mammor vill att jag ska veta att det är minsann ingen dans på rosor. Det är tungt, det är jobbigt, det är ingen sömn och skrikiga barn och mjölkstockning och framfall och allt möjligt. "Du får se när barnet kommer". Men ack! Det är fantastiskt! Det att vara mamma och bara finnas till för någon annan! Sista chansen nu att vara dig själv för dig själv, men sen får du nåt som är så otroligt mycket större än dig själv!

Jag söker positiva exempel. Den glada feministiska modern. På väg till bokmässan hoppas jag kunna hitta några peppande lästips. Litteraturen sjuder av kvinnor som lämnar man och barn och tänker på sig själva, lever sitt eget liv. Bor i bilen hellre än att bo hemma hos familjen. Och jag undrar om all befrielse är befrielse från barn? Varför inte befrielse inom barn? Befrielse inom "familjen" hur den än må se ut. Måste alla förhållanden som inkluderar barn vara ojämställda? "Vi försökte ju, men sen när barnet kom så blev det så mycket svårare". Hur många av mina kollegor på jobbet har inte uttryckt sig så? Jag söker den icke-självuppoffrande modern, den som älskar sina barn men tillåter sig själv att också ta plats, den som låter jämstäldheten och självbevarelsedriften gå före det som är mest bekvämt, och som säger hur bra det blev! Inte hur jobbigt det var.

Jag tror att vi kan hitta en möjlighet för det, för de alternativ som målas upp är skräckinjagande. Antingen eller. Sista chansen.

Fick "Gravid!" av Katerina Janouch av en gravid kompis idag innan jag satte mig på tåget. Hon sa att jag skulle ta av mig de feministiska glasögonen när jag läser den. Jag önskar att jag kunde. Men det är hur svårt som helst att hitta feministisk gravid-litteratur, så en får väl bita ihop!

Bokmässan dag 2: VSASS på väg

H: Nu är det min tur att sitta på tåget till Göteborg. Jag ska till skillnad från Martin inte arbeta på mässan i år och tyvärr missade jag gårdagkvällens Galagofest - som enligt diverse Facebookstatusar var mycket lyckad - , men jag har en hel del annat roligt att se fram emot!
I eftermiddag hoppas jag kunna pricka in [Sara Lövestams] andra framträdande i Piratförlagets monter - hens bok Udda släpps ju nu i dagarna. Den traditionsenliga [Gläntafesten] kan tänkas bli ännu bättre än vanligt i år eftersom Bike Bonkers (från Klubb Fête och SVETT) och Imri sköter skivspelandet och [Kids of the Ranch] står på scen. Imorgon ska jag hänga med fina [Sara Hansson] och gå på releasefesten för Karolina Bångs Handboken, Saras Den hemliga kroppen och Stina Johnsons Guttasnejken. (Titta in här imorgon då det kommer mer om Karolina Bång och Handboken.)

Sätt att fördriva en tågresa.

Ovan: senaste numret av Bodyfication, senaste numret av Venus Zine, Dossie Eastons och Janet W. Hardys polyklassiker The ethical slut (inför läsecirkeln som börjar på Hallongrottan nästa vecka) och [duktiga och intelligenta Tanja Suhininas] Phonephucker som jag äntligen kommit mig för med att läsa. Och ja, jag inser det absurda i att ta med sig läsning till bokmässan, men fem timmars tågresa kräver sin underhållning.

Nu tar dessutom datorbatteriet slut.

onsdag 23 september 2009

Vi som aldrig sa bokmässa (+ ett vegantips)

M: Nu sitter jag på tåget till Göteborg för att jobba på Bokmässan för jag vet inte vilken gång i ordningen. Om någon vill komma förbi och säga hej så återfinns jag för det mesta i ETC:s monter: B05:62. Roligt nog kommer bloggkollegorna Hanna och Frida också att vara på mässan! Vi åker ner var och en för sig, men mycket talar för att ni kommer att kunna se alla tre [rabiata feministidioter] tillsammans vid några tillfällen!

Utöver slitet i montern så ska det naturligtvis hinnas med att festa också. Mest ser jag fram emot [releasefesten] för Karolina Bångs Handboken och Sara Hansson & Stina Johnssons Grafiska Novelletter på lördag.
På torsdag är det dessutom dags för den traditionsenliga [Galagofesten]. Den hade jag tänkt gå på i vilket fall som helst, men nu vill det sig inte sämre än att jag också ska spela skivor där. Det får naturligtvis inte missas!

Nog om bokmässan för den här gången. Mer om veganism istället.
Precis som [Hanna] så anser jag att köttätande och sexism hänger ihop. En som skrivit bra om detta är Carol J. Adams, framför allt i boken [The Sexual politics of meat - A Feminist-Vegetarian Critical Theory]:



För de veganer som av olika anledningar konsumerar kondomer så kan det vara bra att känna till att en vanlig ingrediens i tillverkningen är [kasein], dvs ett animaliskt protein. Inte så roligt. För att ta reda på hur det låg till med RFSU:s kondomer så mejlade jag och en vän till organisationen, och fick följande svar:

Hej Martin!
Våra tillverkare använder inte casein vid tillverkning och det finns inga animaliska ämnen i kondomerna.

Med vänlig hälsning
RFSU Kundtjänst

Veganer kan således använda RFSU:s latexkondomer med gott samvete. Hurra!

Vi ses på bokmässan! (Nej, det har ingenting med ovanstående att göra, jag lovar.)

lördag 19 september 2009

Kort om kost

H: Ibland får jag lust att outa mig som vegan i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Som idag i mataffären, när en person efter att ha förhört sig om sojamjölken jag just ställt upp på rullbandet syftade på barnet i sitt sällskap och sa: "han är också allergisk, så ..."
Jag är inte allergisk, ville jag säga då, jag är vegan. De senaste dagarna - kanske för att det är ganska precis två år sedan - har jag tänkt på att beslutet att bli vegan är ett av de beslut som jag är mest glad över att ha fattat.
Fast det finns nog bättre tillfällen för diskussioner om kost än i kassan med plånboken redan uppe ur fickan, tänker jag också. Här på VSASS, till exempel.

(Nu undrar du kanske vad ett inlägg om veganism gör i en feministisk blogg. Som jag har skrivit [förut] tycker jag att feminism och veganism hänger ihop. I båda fallen är det fråga om maktstrukturer. Eftersom makt korrumperar och smittar av sig på andra områden än just där den utövas, kan jag inte välja vilket område, feminismen eller veganismen, jag tycker är viktigast. Jag tycker att maktstrukturer mellan människor är mer akuta att angripa än det är att sluta dricka komjölk - det är kanske därför jag i första hand är en rabiat feministidiot och inte en rabiat veganidiot - men jag anser inte att det ena behöver utesluta det andra. I det här fallet väljer jag visserligen mina strider, men slagfältet är detsamma.)

tisdag 15 september 2009

Det är ju bara bröst

M: Idag har det nya programmet Superstars premiär. Den senaste veckan har det således gjorts mycket reklam för satsningen, vilket är brukligt nuförtiden eftersom det antas generera tittarsiffror. I tunnelbanan kan det se ut som på bilden nedan.



Kollektivtrafikresenären exponeras för tre atletiska torson, alla målade i guld. Men bilderna är inte identiska; en av överkropparna täcks delvis av en guldfärgad sport-bh.
Jag tycker att detta tydligt visar hur viktig bara bröst-diskussionen är. Trots de stiliserade bilderna och att kropparna är målade så måste (de förmodade) ”kvinno”brösten skylas. Annars? Ja jag vet inte... Skulle någon bli upphetsad och ramla framför tåget, eller?
Nej, det är givetvis rent trams, som har med samhälleliga och kulturella normer att göra. Vi ska tycka att det är antingen upphetsande eller obehagligt att se ett par "kvinno"bröst, oavsett sammanhang. (Förmodligen hade reklamen inte ens fått sättas upp om alla överkroppar varit barbröstade.) Och just därför är det här relevant att diskutera.

Men, tänk om en tänder på ”mans”bröst då?
Det är vid sådana här tillfällen som jag blir tacksam över att jag känner kreativa människor med förmåga att illustrera exakt vad jag tänker – utan att vi ens diskuterat frågan. Nedan, en bild av [Sara Hansson], som är en sådan där sällsynt fantastisk person. Klicka för att se den större.



P.S. Det borde inte behöva sägas, men för säkerhets skull: Jag motsätter mig naturligtvis användandet av "kvinno"bröst i reklamen när det sker slentrianmässigt och i spekulativt syfte. Men det är inte det jag vill diskutera i det här inlägget.

söndag 13 september 2009

Julafton för haters - och ett försök att förstå dem

M: Jag har inte så mycket att säga om min medverkan i SVT Debatt, mer än att det inte blev som jag väntat mig. Jag trodde att jag skulle få diskutera normer, men hamnade i en kackelcirkus som i bästa fall blev bra tv.
Min kollega [Andreas] och VSASS-kumpanen [Frida] har gjort bra analyser och jag känner inte att jag har något särskilt att tillägga. Jag hoppas bara att jag inte gjorde bort mig för mycket som var med.

Den senaste tiden har varit intensiv för de som ser som sin viktigaste uppgift att försvara genusnormen och tvåkönsmodellen. Det måste ha känts splittrat att uppröras över och avsky både [Caster Semanaya], [Lady Gaga] och [Ragnar] samtidigt.
Det är med blandade känslor jag tänker på detta. Å ena sidan känns det ledsamt att det finns så många haters överallt. Å andra sidan är det roligt att se alla dessa exempel på att företeelsen ”kön” är betydligt mer komplex än det förenklade dikotoma motsatsförhållandet ”man”-eller-”kvinna” som normförespråkarna propagerar för.

Jag tror inte att någon som har åtminstone några kakor kvar i burken längre kan förneka att det finns könsöverskridande människor av alla möjliga slag, och att de dessutom är ganska många. Så varför all denna avsky? Beror den på rädsla? Okunskap? Ondska har jag svårt att tro är orsaken, men jag börjar naturligtvis undra ibland. Hat på grund av rädsla eller okunskap kan jag förstå, även om jag inte accepterar det. Men det finns en företeelse som jag bara inte kan förstå, och där min egen tolerans faktiskt tar stopp; När hatbloggaren Malin Wollin, efter att ha skrivit ett av de värsta angreppen på Ragnar, kvinnorörelsen och jämställdheten som jag läst, i ett [uppföljande blogginlägg] koketterar med sitt hat och skryter med att krönikan som publicerades faktiskt var censurerad – då klarar jag inte av att vara trevlig längre. Förlåt, men jag måste få ur mig detta:

Malin Wollin! Din människosyn är vedervärdig och du underblåser attityder som bereder vägen för hatbrott. Din gärning är ovärdig, oacceptabel och fruktansvärd. (Här jag tagit bort en mening. Censurerat mig, om en så vill...)

Till sist vill jag tipsa om en klockren analys av hatets mekanismer:
”Jag skräms något ofantligt av trångsynthet och normativitet, vilken som helst av dem - eftersom en stark norm alltid följs av något som bara kan kallas för raseri mot det som avviker.
Läs hela inlägget på [Helenas blogg].

tisdag 8 september 2009

Mer om amning - reaktioner på Debatt 8/9

F: Ikväll satt Martin i Debatt och pratade om manlig amning, tyvärr så är Debatt ett så knepigt program så ingen hinner någonsin tala till punkt och de har alltid valt att ta in en massa folk som en inte fattar vad de har där att göra. Maria Abrahamsson till exempel som tyckte att hela ämnet var så ointressant och oviktigt att jag faktiskt tyckte att hon kunde ha tackat nej till att ställa upp. Det känns som att hon bara lägger banan för någon form av personvalskampanj inför 2010, med parollen "sunda värderingar" eller typ "men nu får ni lägga ner".
I allmänhet handlade väldigt mycket om att många tyckte att det var äckligt med män som ammade. Belinda Olsson kastade ur sig frågan/påståendet om man inte har rätt att tycka det då? Alla har väl rätt till en åsikt? Men vi får ju inte glömma att det är ett väldigt klassiskt sätt att trycka ner de som går emot normen; att säga att de är osexiga, oattraktiva, omanliga/kvinnliga. Liksom feminister har fått höra i urminnes tider sen de slutade raka benen eller sminka sig och började jobba med typiskt manliga yrken. De är fula, de är osexiga, de är okvinnliga. Och att skaka av sig den härskartekniken med att säga "Men har man inte rätt att tycka det då?" är både oupplyst och kränkande.

Efter Ragnar-debatten som började för nån vecka sedan så stormade diskussionerna på facebook. Jag drogs in i en med en kvinna som tyckte att det hade gått för långt och att det här var ett tecken på "osund jämställdhet" som går ut över barnets bästa. Tydligen är det så pass traumatiskt för barnet att lära sig amma att en inte borde utsätta den för en dubbel börda. Eftersom ingen i diskussionen hade testat att föda upp ett barn med två ammande föräldrar så gick det inte att säga emot det, utöver att det gick att säga att eftersom det inte är någon som har testat så finns det inga bevis för att det inte är bra. Att säga att något funkar nu är inte ett argument för att det inte skulle funka på ett annat sätt. Självklart drogs också erfarenhetsfrågan upp. Uppenbarligen är ingen av er gravid, menade kvinnan, eftersom ni tänker så här.
Jag svarade att jag minsann visst var det, men fick inget svar.

Jag och min sambo har diskuterat amning mycket, och har utifrån vad vi vill kommit fram till att ingen av oss ska amma. Och ja, det här är någonting som jag avsäger mig för att ge oss en möjlighet att komma lika nära barnet och ha lika viktiga roller i början av livet. Men det väcker också starka känslor. Min syster sa att hon aldrig skulle ge upp en sådan sak för "feminismen" och går jag inte lite väl långt nu? Mitt svar på det är 1) jag ger inte upp det för "feminismen", jag ger upp det för att mitt förhållande till barnet och till pappan ska bli så bra och jämställt som möjligt. 2) känslan av att ge upp något som ändå är privilegiat oss kvinnor när männen har så mycket annat togs också upp lite kort i Debatt. De har makten och de höga lönerna! Ska inte vi kvinnor värna om den lilla makt vi har? Men vänta nu här... vi vill ju HA makten och de höga lönerna. Vi hymlar inte med att vi tycker att männen måste ta ett steg tillbaka där. Ska vi inte då vara beredda att dela på den makt vi har? Precis som Martin sa under Debatt till Maria Abrahamsson så hänger amning och löner ihop. Och vill vi ha halva makten och hela lönen måste vi också vara villiga att släppa ifrån oss halva föräldraledigheten och [hela] amningen. Nejdå. Inte hela amningen. Men kanske hela känslan av att modern är den viktigaste i början av barnets liv och därför måste modern vara hemma minst sex månader i början fastän hen kanske inte alls har nån lust och det kanske krockar med det där jätteroliga på jobbet.
Biologi schmiologi.

Amningsdebatt i SVT ikväll

M: Snart sitter jag på tåget till Göteborg. Ikväll klockan 20.30 deltar jag nämligen i en diskussion om ”män” som ammar i [SVT debatt]. Andra medverkande är bland andra Erik Hörstadius, Maria Abrahamsson, Alex Schulman och Ragnar (hen som vill amma). Eventuellt skulle de försöka få dit någon mer som har genuskompetens. Vi får se hur det blir med den saken.

Av trailern att döma (se nedan) verkar det som att vi kommer prata en del om de starka reaktioner som ämnet väcker, vilket känns bra. Jag hoppas framför allt att samtalet kan föras på en vettig nivå.
Skicka mig gärna en tanke halv nio ikväll!
To be continued…

måndag 7 september 2009

På tjocken som en sjukdom

F: Att gravidblogga är en inneboende kluvenhet hos mig, för samtidigt som jag går mycket upp i att vara på tjocken och att läsa feministfilosofiska böcker på temat moderskap och tycker att det är så himla roligt att vara på tjocken och känna magen sparka, så är jag också så evinnerligt trött på att vara GRAVID. Och att ständigt prata om det och tänka på det och göra en grej av det. Vissa dagar vill jag bara döda alla som frågar om min mage. Det är inte självuppfyllande att vara på smällen, det kanske borde vara det, men det är inte det. Att vara på smällen är ett kroppsligt tillstånd, nästan som en långdragen influensa, och efter ett tag tröttnar en på att vara konvalescent och att tycka att det är okej att vara konvalescent bara för att en är på tjocken. Jag stötte på en vän på stan häromdagen som sa att det hade verkat som att jag hade mått dåligt, baserat på mina facebookstatusar, och då kände jag att jag var trött på att vara den som gnäller på att en är trött hela tiden.

Ibland känner jag också att jag inte har något att prata om, ifall jag inte pratar om min tjockhet. Och det är inte för att det inte händer andra saker, utan det är för att det är vad folk väntar sig att jag ska prata om. När de frågar hur jag mår och sneglar på min mage så förväntar de sig inte att jag ska säga det är så jävla bra för gud vad kul det är just nu på jobbet, ja jädrans, där händer det grejer. Egentligen är det inte ett dugg konstigt, hade jag en vän som var på tjocken (och jag inte var det själv) skulle jag också vilja höra allt om det. Framförallt pratas det mycket om vad ungen ska heta.

Nu låter jag bitter, jag är egentligen inte ett dugg bitter och om jag skulle vara det skulle det såklart inte vara nåt fel med det. Jag är bara trött på att vara hon som är gravid. Och lite bitter är jag. För jag läser boken ”Att föda som en man” av Tove Karlsson som inte handlar om att föda naturligt med en massa smärta och ta det som en man, utan tvärtom att det finns så mycket normer kring kvinnan och moderskapet och anknytning att barnmorskor ofta tycker att smärta vid förlossning är något positivt och att en bör uppmuntra kvinnor att föda med så lite smärtstillande som möjligt. Hade män fött barn hade de fått den bästa sjukvården och alla möjliga resurser för att föda smärtfritt, vill boken säga. Hade män fött barn hade de säkert varit sjukskrivna i nio månader. Och häri ligger en kluvenhet som jag ofta fastnar vid när jag tänker på kroppen. I jämställdhetens framsteg finns många vinningar i att kvinnor ska bli behandlade som män. Arbetsgivaren ska inte få behandla oss sämre för att vi är gravida eller har pms/mensmärtor. Vi ska räknas som lika mycket värda som annan arbetskraft. Men är en gravid (eller har pms/mensmärtor) så är en inte alltid lika arbetsför som alla andra. Det beror väldigt mycket på person till person, och var i graviditeten en är. Det går dock inte att sjukskriva sig för ”bara graviditet”. Det krävs nåt mer. Och jag tycker att det här både är en vinning och ett problem. I den mest jämställda av världar så borde alla kvinniskors kroppsliga dispositioner behandlas med lika mycket respekt. Alla säger att graviditet inte är en sjukdom och inte ska behandlas som en sjukdom, men detta innebär också att det är väldigt svårt att hantera graviditeten då en är väldigt trött och kanske mår jättedåligt, men inte får gå hem från jobbet för bara det (eller alltså inte få någon sjukförsäkring för det). Jag tror att jag vill komma till det ställe dit jag kommer ganska ofta – jag är trött på att kvinnor anpassas till en patriarkal ordning. Jag är trött på att spela på någon annans villkor. Vem har sagt att arbetslivet ska vara det som är det viktigaste på jorden? Varför är heltidsnormen så dominerande? Varför är det en ”kvinnofälla” att gå ner i arbetstid om en kanske inte tycker att det är värt att jobba heltid och inte hinna träna/träffa familjen/träffa vänner/engagera sig politiskt eller annat? Karriärismen är patriarkal, och det faktum att vi tycker att det är en vinst att graviditet inte ska räknas som en sjukdom är ett tydlig tecken på vår underordning av den. I den bästa av världar skulle en kunna vara sjukskriven för graviditet utan att det påverkar ens möjligheter i arbetslivet och pensionen och allt möjligt.

(Men det här är en jättesvår fråga. Det är som frågan om det är feministiskt att sätta ett pris på hushållsarbete och låta kvinnor göra det för lön istället för gratis. Är det det? Jag vet inte.)

onsdag 2 september 2009

Om ammande ”män” och det accepterade hatet

M: Jag är inte mycket för att skryta, men en sak är jag väldigt stolt över att ha gjort. Därför ska jag nu berätta om när jag introducerade begreppet ”manlig amning” i den svenska genusdebatten. (Ja, jag tror faktiskt att jag var först. Men om någon är av en annan uppfattning så är det bara att höra av sig.)

För fyra år sedan skrev jag två artiklar i ETC om att ”män” har förmågan att laktera, det vill säga producera bröstmjölk. Den första artikeln gick i vårt temanummer om kroppen. Det var när vi satt och brainstormade ämnen till det som jag mindes att jag under en genusvetenskapssession hört föreläsaren säga, liksom i förbifarten, att "män" har mjölkkörtlar och därför även har förmågan att producera bröstmjölk. Detta fastnade uppenbarligen i bakhuvudet, för sju år senare när vi satt där på redaktionen nämnde jag att vi borde ta reda på om "män" kan amma. Och så blev det.

I april 2005 publicerades artikeln [Visst kan män amma!] i ETC, och reaktionen blev starkare – och framför allt mer långvarig – än jag någonsin hade kunnat tro. Nästan omgående efter att magasinet hade kommit ut började läsare höra av sig. Många trodde att vi skämtade – ETC dök nämligen upp i affärerna den 1 april! Inte så bra tajming... Hur som helst så besvarade vi alla frågor med att det var en seriös artikel och att många "män" faktiskt kan producera bröstmjölk. Vi kände dock att bevisbördan låg på oss så jag skrev en uppföljande artikel i nästa magasin: ”Här är beviset för att män kan amma!” Inför denna sökte jag med ljus och lykta efter svenska ”män” som prövat att amma. Jag fick inget napp men hittade en kille i USA som gärna berättade om sina droppande bröst. (Denna artikel finns tyvärr inte på webben.)

Sedan hörde SVT av sig! Samhällsprogrammet [Faktum] producerade ett 15 minuter långt inslag om att män kan amma, där läkare, debattörer – och jag – intervjuades. Tyvärr gav de mig det missvisande epitetet ”genusforskare”, vilket jag faktiskt inte är (det hade varit korrekt att kalla mig för genusvetare), och glömde helt bort att jag är journalist. Efter Faktums inslag hade jag hoppats att fler skulle börja prata om ”män” och amning, samt att frågan kunde bli ett sätt att börja diskutera den samhälleliga och kulturella synen på ”män”, ”kvinnor” och synen på könens olika roller vid föräldraskap.
Men det hände inte; den offentliga diskussionen kom av sig nästan innan den hade börjat. Folk verkade inte vara redo att ta till sig kunskapen om att ”män” kan amma. Det största som hände var att jag blev nominerad till annars tämligen biologistiska [Amningshjälpens] ”Bröstpris”… Jag vann inte.

Att det inte blev någon stor diskussion om ”män” och amning betydde dock inte att ingenting hände – och här kommer vi till det roliga. Frågan har nämligen legat och puttrat sedan dess. I fyra års tid har jag med jämna mellanrum fått mejl och telefonsamtal från folk som läst mina artiklar (det hände senast för en vecka sedan). Dels från personer som velat diskutera och dels från personer för vilka det jag skrivit varit en riktig aha-upplevelse. Några har till och med palnerat att testa själva! Allra roligast (förutom de ”män” som velat amma, förstås) har det varit när medicinstuderande har kontaktat mig och sagt att de diskuterat frågan på sina utbildningar. Inom läkarkåren är vetskapen om ”mäns” förmåga att laktera allmänt utbredd, men tyvärr verkar den inte sippra ner till exempelvis barnavården, där den verkligen skulle behövas.
Förra året, under Europride, blev jag för övrigt inbjuden att prata om bland annat denna fråga. Det resulterade i föredraget ”När könsgränserna kollapsar”, som du kan läsa mer om [här].

Som sagt, jag hittade ingen svensk ”man” som ville komma ut med att han testat att amma sitt barn. Men i kvällens talkshow med [Robert Aschberg] träder en sådan person – Ragnar – fram, vilket är glädjande. För övrigt blev jag uppringd av Aschbergs researcher som frågade mig om hur mina artiklar tagits emot. Jag berättade utförligt om reaktionerna och sade att jag hoppas att ämnet tas upp seriöst.

Tyvärr har det inte hänt så mycket med normerna sedan jag skrev mina artiklar. Både [Aftonbladet] och [Expressen] har skrivit om Aschbergs program, och [läsarnas kommentarer] är minst sagt skrämmande. Hatet flödar verkligen! Det är inte ofta jag känner så, men inför dessa reaktioner blir jag verkligen rädd. De är så obehagliga – ja fascistoida! – att jag baxnar. Hur i hela friden kan de hata så mycket inför något som varken är skadligt eller onaturligt?

En av de värsta reaktionerna kommer dock från Aftonbladets egen krönikör, [Malin Wollin] som skriver såhär:

”Det är sån här idioti som gör att jag vill slå kvinnokampen rakt på äggstockarna och gå tillbaka till hemmafru, hustrun äter rester i köket när mannen har ätit färdigt. Plötsligt vill jag tillbaka till en tid då jag inte hade rösträtt och måste gifta mig för att överleva. Jag vill tillbaka till ett könsuppdelat samhälle i protest. Om jag måste välja mellan Ragnar och ett liv i ett mansfängelse så väljer jag ett liv där jag är förtryckt för att jag är kvinna.”

Det här är något av det värsta jag har läst någonsin i svensk media. Som en vän uttryckte det tidigare idag: ”Det är ju hets mot folkgrupp!” Men Wollin och Aftonbladet kommer undan med det eftersom hon själv tillhör denna grupp! Det är svårt att ens skämta om ett sådant här uttalande, men om Wollin menar allvar med det här så tycker jag att hen ska sluta blogga och flytta någonstans där det faktiskt ser ut som hen beskriver (ja, sådana platser finns).

Hur som helst så är jag faktiskt glad att Robert Aschberg lyfter det här igen. Det har kommit att bli en av mina hjärtefrågor genom åren, och jag önskar Ragnar lycka till! Ikväll klockan 21 ska jag titta på TV8. Här är trailern:



Avslutningsvis: Jag brukar ibland säga till mina vänner att ”det kommer att stå ’Män kan amma!’ på min gravsten.”
Nu vet ni varför.

Uppdatering!
Nu har jag sett Robert Aschbergs program och måste säga att jag är riktigt nöjd med hur frågan belystes! Ragnar verkar vara en hyvens person och Sigbritt Werner var grym som vanligt. Och en kan säga vad en vill om Aschberg, men hen är inte en dömande person.