Lästips deluxe

H: De senaste månaderna har jag [här] och [där] hört ryktas om arbetsinsatser för att sammanställa en feministisk litterär kanonlista bestående av minst 100 verk. Och minsann, idag fanns den plötsligt där i RSS-läsaren: [Slöjd Manifestos ANTI-KANON] med (hittills 87 stycken, arbetet fortskrider på ett nät nära dig) "queera/feministiska/revolutionära/inspirerande/ obekväma/roliga/konstiga/anarkistiska/tänkvärda/antirasistiska/struliga/etc/etc/etc/whatever-böcker". Så roligt och ett så bra initiativ. Läs! Och läs!

Reflektion från landet

H: De senaste dagarna har jag tillbringat på landet. Jag kan inte låta bli att reflektera över att i stadsmiljö skulle jag ju aldrig gå uppskattningsvis en kilometer efter mörkrets inbrott på en oupplyst vägsträcka utan att vara rädd för annat än att promenera rakt i en vattenpöl. Det är ganska häftigt att bli påmind om det såhär ibland.

Tack!

H: Efter [mitt förra inlägg] där jag kom ut som ätstörd har jag fått en - i brist på ord som bättre uttrycker hur jag känner inför den - helt fantastisk respons från läsare. Mina allra varmaste tack till alla er som kommenterat, uppmuntrat och delat med er av era erfarenheter av och tankar kring ätstörningar som privat och politiskt problem. Ni visar så mycket mod och styrka och att det finns vilja och behov att prata om ätstörningar, inte bara hos mig. Men var? Hur ska vi ta hand om varandras erfarenheter och använda dem som den tillgång de faktiskt är, när vi nu en gång har dem? (Även om jag inte önskar någon ett liv med ätstörningar vill jag, med risk för att missuppfattas, göra en sak klar: Jag har kommit dit där jag är idag tillsammans med min ätstörning. Och jag trivs här, även om det finns mycket jag vill göra bättre.)
Sedan mitt förra inlägg har jag också funderat mycket över skammen och dess funktioner och fått tillfälle att diskutera den med kloka personer i min närhet. Att det är så svårt att vända skammen till ilska eftersom skammen faller på den som bär den och ilskan måste riktas utåt för att bli konstruktiv. Den blir en dubbel börda. Skammen måste vara ett av de effektivaste passiviserande medel som finns. Skammen, liksom missbruket av mat (av vilket slag detta missbruk än är) stjäl så mycket energi. Det enda medel jag känner till för att komma åt skammen är att nöta ut den genom att själv prata om den, eller genom att tillräckligt många pratar om den. Att den har ett namn och att det får nämnas, ska nämnas, ska synas och synas i alla sömmar. Det tar också energi, men förhoppningsvis mindre och mindre.

Idag är det dag fyrtiofyra och det går ganska bra. Jag hade hört sägas att efter en tid vänjer sig kroppen vid ätstörningen så att det inte bara är en fråga om vilja att bli fri från den, men jag var helt oförberedd på de fysiska avvänjningssymptomen. Det tog ungefär en månad innan de första och värsta började försvinna; nu känns det som att jag bitvis hittar tillbaka till kroppen som en enhet i takt med att den fungerar på ett annat sätt. Hur dess behov av mat relaterar till sådant som sömn och arbetsbörda.
Och jag och skammen? De senaste fjorton dagarna har jag gått från "ingen vet" till "'alla' vet", jag håller på att vänja mig vid det och jag tycker att det går ganska bra.

Veckans hjälte: Moby

M: I juli i år stoppade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger alla bidrag till delstatens kvinnojourer, med motiveringen att det var nödvändigt för att rädda ekonomin. Sammanlagt berövades 94 ideella organisationer bidrag på 16,3 miljoner dollar. Många fick stänga verksamheten tillfälligt och andra fick slå igen helt och hållet. Det gjorde musikern Moby så upprörd att hen beslutade sig för att donera hela vinsten från sina konserter i Kalifornien till jourernas verksamhet.
Det blev 90 000 dollar.

I videoklippet nedan motiverar Moby sitt beslut, och berättar om egna upplevelser av våld i hemmet i barndomen. Dessutom säger hen att ”ansvarsfulla medborgare måste säga ifrån när vi ser något som är fel.”
Okej, 90 000 dollar kanske är en skitsumma för en rik person (jag vet iofs inte om Moby är rik), men det gör skillnad, och jag tycker att det är så jäkla rätt att dels donera så pass mycket pengar som det ändå är, dels aktivt skapa opinion för kvinnojourernas existensberättigande, som Moby gör här.
Jag blev riktigt, riktigt glad när jag såg detta.



Tre månader efter beslutet att dra in pengarna, när opinionen blivit för stark, beslutade för övrigt Schwarzenegger att - tillfälligt - återinföra bidragen till kvinnojourerna.
Pengarna tas från miljöbudgeten…

Ett oskrivet barn

F: Jag vaknade i lördags av sparkar i magen. Eftersom det råder dubbla bud även kring sparkar så har jag svårt att veta om det är förnöjda sprattel eller ilskna ”du-klämmer-mig”-sparkar. En snabb googling hjälper inte så mycket heller, för även på diverse gravid-communities säger alla olika. Efter att jag har vaknat lite minns jag att jag hade drömt om barnet i magen – jag minns fragment från drömmen om hur barnet i magen kommit närmare ytan. Jag kunde liksom fånga en fot genom magen och räkna tårna, och ungen kunde suga på mitt lillfinger genom magen och tröjan så att det lämnade en fuktig fläck på tröjans tyg. Jag tror att mitt medvetande försöker skapa en person av det väsen som ligger och buffar runt därinne. Detta väsen, som redan när den kommer ut kommer att vara tolkat på tretusen olika sätt och få olika titlar och föreställningar tillskrivna sig under dess första fem sekunder i världen. Jag arbetar hårt på att inte färga mina föreställningar om ungen i förväg. Jag vill att den ska komma ut som ett oskrivet blad. Hur ska detta gå till?

En arbetskamrat skojade och sa ”det kanske blir en fotbollsspelare!” när jag sa att ungen sparkar hela tiden. Min första reaktion var att tänka att gud så könsstereotypt – tills jag snabbt kom på att hon inte visste könet på ungen – liksom jag inte vet könet på ungen – och det egentligen var jag som var könsstereotyp när jag tolkade hennes utspel som att hon menade att ungen var en kille och därför skulle bli fotbollsspelare. Många snurror i mitt huvud. Det slutade med att jag sa ”Ja, kanske det!”.

I lördags vid frukostbordet läste jag en [kolumn i svenskan av Tomas Gür], en kolumn som jag normalt sett skulle blivit lite arg över men som jag i allmänhet faktiskt tycker är för löjeväckande för att ens nämnas här. Kolumnen handlar om hur vi ska tygla de unga männen. Det stora problemet i samhället är tydligen att unga män är otyglade, och Gür kommer på massor av olika arbetsmarknadspolitiska lösningar, som exempelvis värnplikt, praktikplatser, idrott, som ska hjälpa till att lära de unga otyglade männen självbehärskning, respekt för sina medmänniskor och att ta ansvar. Men liksom, det är ett jävla skämt! Eller hur? Vem orkar ens bry sig?

Dock tänker jag på ungen i min mage. Och jag tänker på min morbror som har två söner, som – när de var yngre åtminstone – var helt sjövilda. Och ganska jobbiga. Men min morbror lät dem hållas för han menade att pojkar är sådana. De måste få springa av sig lite. Och detta är ingen ovanlig syn på pojkar. Samma morbror brukar ganska ofta påpeka för min mor hur vild jag var när jag var liten. Hur påfrestande det var.

Denna lilla kattunge som ligger i min mage och jagar sin svans hela dagarna har redan så mycket folk som säger åt den hur den ska vara och hur den kommer att bli. Jag vill skydda den från allt tyckande! Det kommer att bli ännu svårare sen när dess biologiska kön kommer att ge människor runt omkring en hållpunkt att forma generaliseringar kring.

Duktig flicka på tjocken

F: Jag har inte hunnit skriva så mycket om graviditeten på sistone eftersom jag jobbat så mycket med [Objektivfestivalen], som nu är till ända för det här året. I sviterna av att ha jobbat heltid och samtidigt organiserat festival så känns det i kroppen mer än någonsin att en är trött. Duktig flicka som jag är har jag aldrig varit särskilt bra på att lyssna på min kropp och låta den vila när den behöver, vilket har inneburit att jag har gott in i väggen några gånger. Nu helt plötsligt förväntas jag dessutom inse att det jag gör mot min kropp även påverkar en annan kropp, en liten alienkropp inuti mig. Det är en svår omställning! När jag blir stressad nu så känns det direkt på att barnet i magen börjar sparka som en galning. Det är ganska läskigt att tänka sig. Imorse gick jag och blev vaccinerad för svininfluensan – någonting som jag inte är säker på att jag hade gjort om det inte hade varit så att barnet i magen blir vaccinerad på samma gång. Min kropp är inte bara MIN kropp. Gaaah!

Folk runtomkring mig säger åt mig att vila och att tänka på att det är viktigare att jag och barnet mår bra än att jag hinner med absolut allt på jobbet – men så har jag aldrig tänkt i hela mitt liv innan och har därför väldigt svårt att anamma utan enorma mängder dåligt samvete. Det är extra svårt när allt kring graviditeten är ”helt normalt” enligt barnmorskan. Om nånting är helt normalt – betyder det att en inte får vara hemma från jobbet för det? Så tolkar jag det. Rent tekniskt sett får en inte ut någon sjukförsäkring för sjukskrivning på grund av klassiska graviditetssymptom (exempel på sådana kan vara lågt blodtryck, yrsel, illamående, sammandragningar, huvudvärk, trötthet osv) och [DO har faktiskt till och med anmält Försäkringskassan för diskriminering] i fall där kvinnor som haft så pass allvarlig foglossning eller ryggont att läkare bedömt att de inte kunnat arbeta; men då Försäkringskassan bedömt att ”graviditet inte är en sjukdom”. Bitter: hade män haft samma symptom hade de inte haft några problem med att få ut sjukförsäkring. Hade män varit gravida hade de troligen varit sjukskrivna på heltid från typ femte månaden. Och det vill jag också vara! Jag är trött, jag har sammandragningar, jag är yrslig och hängig och känner att jag verkligen skulle vilja dra ner på tempot. Men…

Problemet är just att jag har svårt att bedöma, utifrån de dubbla signaler jag får från mödravården och försäkringskassan och människor i min omgivning, i vilken grad det är okej att jag är borta från jobbet på grund av gravidsymptom. Jag behöver att någon säger till mig! Eftersom mödravården i princip aldrig har sagt åt mig att någonting inte bara är ”helt normalt” och att en borde vila och stanna hemma så är min partner och vissa av mina arbetskamrater de som tar den rollen. Det är tur att det finns folk runtomkring som har bättre koll på min kropp än vad jag har.

Apropå sjukvård så berättade en vän för mig att hen hade varit på vårdcentralen för akut urinvägsinfektion, blod i urinet och allting, och läkaren (manlig) hade frågat henne om det inte bara var så att hen hade mens. Allt detta sammantaget känns som en konspiration kring att kvinnors kroppar och kvinnors smärta inte är värd att tas på allvar.

Trettio. Trettioett. Trettiotvå. Eller mitt liv som ätstörd*

H: Det här är ett av de svåraste inlägg jag har skrivit.
När Frida och jag startade Vi som aldrig sa sexist för lite drygt ett och ett halvt år sedan spånade vi fram ett antal ledord och -meningar. Vi sa att vi ville verka ifrågasättande och anklagande och samtidigt peppande och frigörande. Vi sa att "det privata är politiskt" och att vi ville se "det stora i det lilla". Det jag vill skriva om nu är så privat att jag haft och fortfarande ofta har svårt att se någon politisk dimension i det. Jag har inte velat prata om det, inte skriva om det, under lång tid inte ens erkänt det för mig själv. Trots att problemet i sig kan tyckas litet, är det förenat med stor skam. Trots att det är så litet är det så stort: under halva mitt liv har det präglat hela mitt liv, kort sagt. Jag vet att jag är långtifrån ensam om mitt problem, men det är så oproportionerligt tyst om det. Därför kommer jag ut nu.

Jag blev ätstörd när jag var fjorton eller femton. Skolsköterskan var allvarligt bekymrad över min prepubertala kropp och sa rent ut att hen misstänkte att jag hade anorexia. Det hade jag inte. Jag följde min egen viktkurva (som visserligen alltid legat under medel, men var stadig), jag åt bra och utan nojor.
Jag gick hem från mötet med skolsköterskan och började äta. Jag åt mig med rasande fart in i puberteten - plus tio kilo på ett halvår. Föräldern jag bodde hos då har i efterhand berättat att jag alltid åt. Att hen ringde och skällde ut skolsköterskan. Men jag hade förstått att det var något fel på mig. Att äta var ett försök att komma tillrätta med och övervinna det här felet. En självmedicinering mot osäkerhet, ångest eller nedstämdhet. Belöning. Straff.
Jag har missbrukat mat de senaste femton åren. (För den som är intresserad av termer känner jag igen mig i både [compulsive overeating] och [binge eating disorder (BED)].) Precis som Elizabeth Wurzel i självbiografin Prozac Nation. Young and depressed in America tänker om sin depression, vet jag inte vem jag är utan min ätstörning. Utan den har jag varit rädd för att bli ännu tommare.

Nyligen träffade jag en person som sa att ätstörningar är trams. Personen ifråga var närstående till en ung människa som kräktes upp sin mat, enligt personen jag pratade med gjorde hen det till följd av inflytande från vänner med ätstörningar. Trams och grupptryck alltså. Jag har länge tänkt på min egen ätstörning som trams. Det är ju bara att börja äta normalt! Precis när jag kände att jag inte orkade med den här diskussionen längre och tänkte ge upp, bröt en annan person in och påpekade att ätstörningar faktiskt är ett missbruk precis som många andra. Nu efteråt kan jag inte sluta tänka på att den som kan prata om sitt missbruk - som hen som kräktes gjorde med den närstående - tar ett stort steg. Hur hemskt någonting än är, är det ännu hemskare om det inte talas om det.

Jag läser om avsnittet "Hunger" i Naomi Wolfs debattbok Skönhetsmyten. Hur föreställningar om skönhet används mot kvinnor (1991). Wolf sätter in ätstörningar i ett större - socialt, politiskt - sammanhang istället för att bara se det som ett problem som berör den enskilda drabbade - asocialt, privat - och det berör mig djupare än alla andra texter om ätstörningar som jag slukat genom åren. Samhällets fixering vid kvinnokroppen är, menar Wolf, en effektiv kontrollmetod som ett svar på kvinnans frigörelse:

"Det som händer våra kroppar händer våra sinnen. Om våra kroppar är och alltid har varit felaktiga och männens riktiga, då har kvinnor fel och männen rätt. Feminismen lärde oss att sätta större värde på oss själva, och nu lär oss hungern att undergräva vår självaktning. [...] Ju mer oberoende vi är ekonomiskt, ju större kontroll vi skaffar oss över våra liv, ju högre utbildade och sexuellt självständiga vi blir i världen, desto mer utarmade, maktlösa, dumma och sexuellt osäkra uppmanas vi att känna oss när det gäller vår egen kropp."

Min ätstörning är så oerhört liten i jämförelse med många andras, men att tävla i lidande är att delta i en tävling där det bara finns förlorare, så jag vill inte mäta mig mot någon annan än mig själv. Den har tagit så stora resurser i anspråk i fråga om främst tid och energi. Jag vet inte vem eller var jag hade varit om jag hade kunnat lägga alla de här resurserna på något annat. Precis som Naomi Wolf känner jag både vemod och vrede för allt jag förlorat, men jag är inte i första hand - längre, oftast - arg på mig själv. Jag är arg för att någonting säger till mig att det här är skämmigt och inte värt att prata om. Wolf igen:

"Eftersom samhället behandlar denna epidemi som en av dessa generande kvinnliga företeelser som införts i munkklostret, som till exempel tampongpåsar eller damrum, sker inga officiella sorgeceremonier. Studentskorna hindras från att öppet erkänna vad de inom sig vet pågår runt omkring. De får inte påstå att denna epidemi är en realitet, och en dödlig sådan, och att den härjar bredvid och inuti dem. Därför måste samhället förtränga den förfärande insikten eller trivialisera den eller skylla på den sjuka. [---] Kvinnor måste hävda att anorexin är en politisk skada som åsamkas oss av ett samhälle, som anser att vi lika gärna kan gå under därför att vi inte är lika mycket värda som männen. Vi bör beteckna den så som judarna betecknar dödslägren och de homosexuella betecknar aids: som en skam som inte är vår utan ett inhumant samhälles."

Det är snart tjugo år sedan Naomi Wolf skrev Skönhetsmyten. Ätstörningar - oftast anorexi, den mest uppenbara och synliga formen av ätstörning med höga dödssiffror (när Skönhetsmyten skrevs dog fler amerikanska kvinnor av anorexi per år än det dittills totala antalet dödsfall i aids) - får utrymme i media, men inte tillnärmelsevis lika mycket utrymme som mat och vikt i allmänhet. Den enda ätstörningsblogg jag följer heter [Every Woman Has an Eating Disorder] (namnet talar för bloggens innehåll). I förordet till en bok jag länge haft med mig, Ät allt! Hellre nästan rätt än exakt fel, skriver författarna, dietisterna Gisela van der Ster Wallin och Anna-Carin E Lindskog:

"Vårt arbete med ätstörningar har givit oss insikten att en ätstörningsdiagnos endast utgör den yttersta konsekvensen av ett problematiskt förhållningssätt till mat. Likartade resonemang om mat och ätande finns utbrett i hela samhället, om än på olika nivåer."

Wolf skriver också om ätstörningar i en vidare bemärkelse:

"De flesta medelklasskvinnor i Amerika tycks lida av någon variant av anorexi eller bulimi, men om anorexi definieras som en tvångsmässig fruktan för och fixering vid mat, kanske de flesta västerländska kvinnor kan kallas för anorektiker."

Ätstörningar är så oerhört vanliga. Det är så oerhört tyst om det. Jag vill inte acceptera den här ordningen. Det är inte vare sig trams eller en fråga om grupptryck i kompisgäng eller på pro-ana-sajter (om någon minns moralpaniken som blossade upp för några år sedan). Framför allt är det inte en skam som någon med ätstörningar ska behöva bära ensam.

* Anledningen till att jag kan skriva det här inlägget nu är att jag har bestämt mig för att bli fri från min ätstörning en gång för alla. Jag räknar fortfarande dagar. Jag kommer inte att bli frisk, när jag har lyckats kommer jag alltid att vara en "nykter" ätstörd.
Tack till de systrar som talat om och varit öppna med sina ätstörningar, utan er vet jag inte om jag hade kunnat.

Objektivfestivalen en kvinnlig förebildsbank, but now what?

F: För andra året i rad ägde den feministiska filmfestivalen [Objektiv] rum på [Biograf Tellus] i Midsommarkransen i Stockholm, och i år även tillsammans med [Projektrum Ropa] några kvarter bort. Vi vill rikta ett stort tack åt alla som kom! Trots att festivalen i år var bantad och det inte fanns plats för panelsamtal och diskussioner som förra året, så kändes den samtidigt mer kraftfull tack vare samarbetet med Ropa - som även de jobbar med att lyfta fram kvinnliga aktörer. [W.I.S.P.] fanns också på plats för att interagera med besökarna och för att samla på sig kvinnliga hjältar. En kvinnlig förebildsfestival på flera fronter.

Festivalen avslutades också med en stor portion pepp. Det är lätt att det blir deppigt och problemfokuserat när en samlar ihop kortfilmer och dokumentärer med feministiskt tema, vi hade fått in mycket film om kvinnomisshandel, prostitution, underläge och olika typer av övergrepp. Men finalen på Tellus firades med den fantastiskt peppande amerikanska dokumentären [”I was a teenage feminist”]. I ett mail dagen efter festivalen så skrev en tjej som varit med att hennes kompis nu ville kalla sig för feminist efter att ha sett den! Bara det är värt så himla mycket!

Objektiv avslutades sedan på Ropa med poeterna Sofia Pulls och Sofia Klittmark som läste sin grymma text ”Den feministiska texten”, och med performancegänget Svenska Flickan som verkligen var hur bra som helst! Jag är ganska dålig på att skriva recensioner – utöver att säga att det var hur bra som helst – men det passade väldigt bra som avslut på dagen, och det märktes bland publiken som trängt sig in i Ropas lilla lokal. Jag själv upplevde att eftersom dagen inte innehöll några panelsamtal eller något utrymme för diskussioner i grupp, så var det så skönt upplyftande när någon annan satte ord på de tankar som dagen trots allt hade väckt.

Men trots ett fett program och ett flerfrontsförebildsbankande så var det något som saknades. Bristen på panelsamtal och diskussionsforum gjorde att interaktionen med besökarna blev mindre, vilket gjorde att det blev svårare att bedöma i vilken grad festivalen engagerade. Vi vill ju skapa ett forum för diskussion och en arena för att lyfta fram kvinnliga aktörer och uppmuntra andra kvinnor att själva göra något, och det kanske inte räcker att bara visa upp. För att skapa en interaktion och för att mjuka upp relationen åskådare – verk så krävs det något mer, något vi lyckades med förra året men inte i år. Vi har skapat en kvinnlig förebildsbank (som Strage kallade det) och nu är frågan hur vi kan gå vidare och använda det för att uppmuntra och peppa andra! Miniobjektiv på olika platser under året kan kanske vara en idé. Att visa "I was a teenage feminist" på gymnasieskolor kanske en annan. Ska vi fortsätta nästa år så måste vi börja fundera över vilken typ av festival vi vill vara. Och det som är feministiskt med festivalen, det som vi borde ta vara på, är enligt mig just det faktum att vi låter kreatörer och åskådare interagera, att vi inte skapar ett maktförhållande däremellan utan att gränserna flyter och att vi genom det visar att vi kan lyfta upp varandra genom systerskap och ickepatriarkala strukturer. Det är spännande att ha kommit fram till detta (vilket faktiskt blev klart för mig först nu i skrivande stund). Jag var inte helt nöjd med årets festival men kunde inte sätta fingret på varför förrän nu. Inför nästa år vet jag vad jag vill jobba med!

Who put the Hetero in HBT?

M: Den som över huvud taget befattar sig med frågor om genus och sexualpolitik kommer oundvikligen att möta bokstavskombinationer av alla möjliga slag: HBT, HBTQ, LGBT, RTFS, SF, för att ge bara några exempel. Gott så.
Ibland kan en initialförkortning göra det enklare att i tal och skrift inkludera de grupper som berörs av ett resonemang eller i ett sammanhang. Och pudelns kärna heter just inkludering. Saknas queers i HBT? Lägg till ett Q och det är fixat! Osynliggörs lesbiska i GBT (Gay, bi-, trans-)? Skriv LGBT istället! Detta kan ibland leda till ganska långa och svåruttalade bokstavskombinationer, men det går faktiskt att leva med.

Men ska vi inkludera bara för inkluderandets skull?
Jag frågar för att jag hajade till nyligen, när jag konfronterades med (vad jag uppfattar som) en ny kombination: HBTH. Det står för homo-, bi-, trans-, HETERO-, och har bland annat använts på en [konferens].
”Äntligen får de heterosexuella känna sig inkluderade och speciella. Det är tröttsamt att bli dunkad i ryggen av Göran Hägglund, associeras med vaniljsex och kärnfamilj.” skriver [Ottar] om begreppet, förvisso med glimten i ögat.

Jag vet inte om jag är överdrivet gnällig, men min första reaktion var: Varför ska heterofolket prompt inkluderas i en rörelse som – åtminstone tills nu – gjort sitt bästa för att bygga upp en identitetspolitik som inte är präglad av heteronormen?
Dessutom: Där försvann Q:et igen. Tydligen är heteros viktigare än queers…

Jag är självfallet inte kategorisk motståndare till att inkludera heterosexualitet som parameter, val, livsstil eller identitet i de fall som det är relevant rent politiskt. Även människor med identiteter som konvergerar med den rådande normen kan vara allierade i arbetet för att skapa ett bättre samhälle.
Men om det där H:et kommer till – dessutom på bekostnad av Q:et – för att heteros inte ska känna sig utestängda, då får jag olustkänslor.
Eller är det orättvist att resonera så?

P.S. Apropå bokstavskombinationer så upptäckte jag nyligen att VSASS, det vill säga akronymen för vår blogg, enligt [Urban Dictionary] även står för Very Short Attention Span Syndrome.
Stor humor!

Det är fredag och jag är kär i Lisa Germano

H: Efter mycket letande baserat på diffusa minnen hittade jag till slut covern som Lisa Germano och OP8 gjorde på "Sand" - de flesta har kanske hört den i duettversion med Nancy Sinatra och Lee Hazlewood. (Varning för dålig videokvalitet, men ljudet duger.)



Ibland är jag en enkel människa - ge mig på ett smart sätt ombytta könsroller och jag tycker ofta att det är bra. Apropå könsroller är Lisa Germanos videor och texter fynd som jag inte förstår att jag inte har upptäckt förut. Varsågoda, en orgie i pastellfärger, cowgirlishness och ironi:

Objektivfestivalen hjärta Strage

F: Än en gång har Strage skrivit en jättefin artikel om oss! Läs [Stort intresse för liten feministisk filmfestival]

Vi ses på lördag!

Är du smart nog att vara elak, lille vän?

M: I flera dagar har jag försökt sammanfatta intrycken från årets bokmässa, men [Hat-Bengt] kom i vägen. Nu har jag bestämt mig för att vänta med det tills jag har redigerat och lagt ut Tiina Rosenbergs brandtal i ETC:s monter på Youtube. Jag länkar in det på bloggen sen. Ni kommer älska det.

Idag blir det istället lite funderingar kring debattstrategier.

Av någon anledning förväntas personer inom HBTQ- och feministrörelsen vara så förbaskat tillmötesgående hela tiden. Den som till exempel kallar sig feminist måste räkna med att ställas till svars för allt som någonsin sagts i denna brokiga rörelses namn – vilket givetvis är absurt. Det är inte undra på att en tenderar att hamna i försvarsposition när en, istället för att diskutera det som för tillfället är på agendan, först måste klä skott för att någon har sagt att ”män är djur”, en annan var ”en galen prostituerad” som sköt en kulturbög, några andra sjöng argt om våldtäktsmän på en partikongress, ytterligare en ”var tillsammans med en mansgris och dessutom kär i en svensk man också” (vilket på något märkligt vis gör det omöjligt för en att ta till sig hens extremt intressanta och inte minst viktiga böcker?), etc, etc i all evighet…
Och där står en, allt mer uppgiven, och försöker diskutera sakernas tillstånd.
Jag undrar varför folk är så förbaskat fixerade vid det här. Jag tror personligen att det kan ha att göra med att de egentligen inte vill diskutera sakfrågorna och därför ser en utväg i det här guilt by association-resonerandet.

En annan attityd som jag ofta stöter på är att ”vi” borde ägna oss åt ”viktigare frågor”. Och detta kort spelas ut oavsett vad som tas upp! När jag till exempel satt i Debatt och diskuterade ammande ”män” för en dryg månad sedan så gav min ”motdebattör” Maria Abrahamsson ett formulär 1-A-exempel på just den typen av skuldbeläggande när hen anklagade oss för att diskutera en nonsensfråga istället för ”riktiga” frågor om exempelvis ”kvinnors” förfärliga situation i andra länder. Detta argument kommer ofta från personer som skyr alla förklaringsmodeller där ordet ”struktur” är inblandat, samt från de som av olika anledningar inte klarar av att se att olika typer av förtryck faktiskt hänger samman. Dessutom är de ofta ovilliga att själva diskutera jämställdhet i någon bemärkelse alls, vilket gör det hela än mer absurt.
Vad du är gör så gör du fel, alltså. Serietecknaren David Liljemark har gjort en fantastisk illustration av detta: Ur feministens vardag. Var så goda. (Och tack, David!)



En tredje företeelse som är väldigt intressant är hur skillnaden i mottagande påverkas av vilket språk du använder om du vill dissa någon. Är en förolämpning mer acceptabel om den är ”snygg” eller välformulerad? Jag har funderat en hel del på detta sedan igår, då jag dryftade frågan med Hanna Fridén, som även har skrivit ett inlägg om den [på sin blogg]. Hen menar att ”En förolämpning, oavsett hur välformulerad den är, är fortfarande en förolämpning”, och att en snygg elakhet också är en elakhet.
Det fick mig att fundera över klass- och språkfrågans betydelse i debatten. För visst är det så att en språkkunnig aristokrat som sablar ner någon med fina ord vinner större respekt och mer medhåll än den som formulerar sig kärvare, kanske i enstaka meningar fyllda med fula ord? Varför är den ena bättre än det andra, när det egentligen handlar om samma sak? Och vilka grupper exkluderas/förfördelas av att det är så?

Jag tror att jag själv till viss del är fast i den uppfattning som jag kritiserar ovan. Även om jag kan få lust att skrika ”DU ÄR JU FÖR FAN DUM I HUVUDET DIN JÄVLA MÄNNISKOHATARE!” till folk som pissar på andras livsval och -situation, så gör jag det nästan aldrig. (Inte offentligt alltså. Mina vänner vet att jag har ett väldigt, eh, dramatiskt, ordförråd när jag blir förbannad) Jag kanske är för väluppfostrad (vilket också kan vara begränsande). Men jag tycker inte att en till varje pris måste undvika att ge uttryck för sina känslor. Vi är faktiskt inte robotar.
Jag menar dock inte att lumpna påhopp på något vis bör ersätta en vettig diskussion. Irrelevanta angrepp av den typ som Nyheter24 och Hat-Bengt ägnar sig åt tycker jag aldrig någonsin är okej, för de är bara ämnade att förtrycka och förstöra alla försök till en vettig diskussion. Men att ge uttryck för sin frustration eller avsky i mer eller mindre grova ordalag tycker jag inte är per definition dåligt. Det kan faktiskt vara frigörande ibland.

Gertrud Åström, ordförande i Sveriges Kvinnolobby och en väldigt inspirerande person i största allmänhet, har sagt att ”saklighet är en underskattad feministisk strategi.” Det skriver jag under på till 100 %.

Samtidigt håller jag helt med Hanna Fridén, också en inspiratör, om att snygga förolämpningar inte är ett dugg mer värda än fula, och att det faktiskt kan vara ärligare att vara kärv.

Hemligheten ligger, tror jag, i att hitta en kombination av dessa ledord. Det måste ju finnas ett sätt att kombinera explicit ilska och saklig diskussion på.
Det gäller bara att hitta balansen.

Objektivfestivalen 2009

F: Minns ni förra året vid ungefär den här tiden? Det var då [Objektivfestivalen] för första gången såg dagens ljus genom de mysiga fönstrena på biograf Tellus i Midsommarkransen. I år är Objektivfestivalen mognare, bättre och har ett fett samarbete med [Ropa] några kvarter bort. Även i år fokuserar vi på att lyfta fram kvinnliga eller feministiska filmskapare och konstnärer! Förutom ett fantastiskt filmprogram så visas även [Ann Dahlbergs] fotoutställning "Fe-male" på Tellus mellan 3-14 oktober. Performancegruppen [W.I.S.P.] kommer också att närvara och hitta på spännande aktiviteter. På Ropa visas konstfilm rullande hela dagen, och under kvällen samlas vi i Ropas lokal för musik och barmingel med framträdanden av Sofia Pulls & Sofia Klittmark, och Svenska Flickan. Det kommer att bli en fantastisk dag! Så skriv upp det nu: 10 oktober. Det är ju redan nästa lördag! Hoppas att ni hinner titta förbi!