måndag 30 november 2009

Sova med fienden? När vi byter gamla normer mot nya

F: Hur ska vi kunna leva jämställt i samhället om vi inte ens kan leva jämställt med människor vi älskar allra mest, undrar Bitterfittan i Maria Svelands bok med samma namn (möjligtvis med annan ordföljd). Och Bitterfittan has a point. Det privata är politiskt, och det privatpolitiska är väl det vi pratar mest om på den här bloggen.

Jag var med och höll i [Filmfrukost med Feministiskt Initiativ på Bio Rio] under en söndag förmiddag för några veckor sedan och fick [återigen] chansen att visa [Therese Shechters ”I was a teenage feminist”]. Efter den visade vi även Samanda Ekmans ”Jakten på kvinnliga förebilder” från runt 2005 . Filmerna hade många likheter, och flera av dessa samt dess skillnader diskuterades under samtalet med Samira Ariadad, Gudrun Schyman och VSASS egen Martin Halldin. Men jag funderar över den fråga som lyftes i båda filmerna men som egentligen inte diskuterades vidare – varken i filmerna eller efteråt; heterosexuella relationer innebär ojämställdhet. Oftast.

Therese Shechter beskriver hur hennes mest kreativa och kraftfulla perioder varit precis efter att en relation tagit slut, och Samanda Ekman frågar sig hur det är tänkt att en ska kunna ha en relation med en kille nu när hen sett de orättvisor som finns mellan könen.

Shechter finner svaret i någon form av motvilja mot normen av äktenskapet – den där kvinnan måste vara uppoffrande och lägga tid på att rodda hemmet trots att hen inte vill. Befrielsen i att våga vägra vara den kvinnan är en del av emancipationen. Resultatet blir = ingen relation, inga barn. Och vi hamnar på samma ställe som vi har varit förut – i befrielsen = fri från partner; fri från barn.

Jag blir ibland ifrågasatt för de val jag gör, val som kan anses konservativa och kanske till och med kvinnoförtryckande, trots att jag är feminist. Jag väljer aktivt att bli förälder, trots att all statistik säger att kvinnor som har barn har mycket svårare att göra karriär än kvinnor utan barn. Jag får ständigt frågan om jag ska göra kejsarsnitt från feministiska vänner för det anses vara mest feministiskt på nåt sätt, eller jag har väl inte tagit reda på könet? Jag tänker att jag kommer att vilja gå ner i arbetstid lite under barnets första år, trots att det ses som en kvinnofälla, för jag tycker att det räcker att jobba 6 timmar om dagen – i allmänhet. Häromveckan gifte jag mig till och med med min sambo, och som grädde på moset tog jag hans namn. Detta senare har väckt en del frågor. Varför i hela fridens namn valde jag att göra det?

En sak som Schyman sa under samtalet på Bio Rio var att hon gillade hur Shechter pratade om feminismen som en frigörelsekamp. Emancipationen; vi ska göra oss fria att agera utifrån hur vi vill agera och inte utifrån könsroller och relationsnormer. Feminismen är en frigörelse, inte bara i dess mest liberala betydelse, utan i dess strukturella och relationella grund. Fria att göra egna val, och hur kan en göra egna val om en styrs av strukturer och normer?
Vi har tidigare här på bloggen pratat om faran att byta ut gamla normer mot nya. Ofta vill vi göra det. Det är lättast så. Men att vara normkritisk innebär att ifrågasätta det tvingande med normer – alla normer - och skapa utrymme för att agera inom eller utanför normen efter tycke och smak. Att visa på alternativ. Att våga göra precis så som man själv vill göra. Jag och min sambo gifte oss för att vi ville, men vi har inga ringar och vi hade inget bröllop. För det var så vi ville göra. Så vi bryter mot vissa normer ändå. Jag tog hans namn för han hade ett coolt namn. (Det gör mig tyvärr till en del av en statistik där kvinnan tar mannens namn. Jag önskar att det inte såg ut så, utan att alla tog namn hit och dit bäst de ville.)

Jag blev så besviken i Bitterfittan när hon går tillbaka till maken. Efter hur han hade betett sig. Jag vill hitta en nivå när en inte måste underkasta sig ojämställdheten, när inte jämställdheten måste lida för kärleken, för jag tror att det går. Feministiska berättelser, såsom Shechters eller Ekmans oroliga frågor kring heterosexuella förhållandens vara eller icke-vara, säger att jämställdhet och förhållanden inte går ihop. Jag vill inte att feminismen ska sprida den bilden. Ja- relationer är knepiga. De innehåller ofta maktdimensioner och det är på så små nivåer och i det allra privataste så det är svårt att prata om och att uppmärksamma, och det krävs mycket jobb och medvetenhet för att undvika dem. Men ge mig lite positiva exempel. Det finns ju massor. Och vi måste inte bryta alla normer. Vi ska bara hitta dom som vi inte mår dåligt av.

måndag 23 november 2009

Queer as fuck

M: Demonstrationen den 20 november var riktigt fin, även om det gärna hade fått vara mer folk. Nu gjorde jag i alla fall sällskap med ett femtiotal tappra queers som marscherade genom Aten, från universitetet till parlamentet och tillbaka. Den konservative borgmästaren vill tydligen förbjuda manifestationer som påverkar trafiken, men ännu finns inte någon sådan lag (Tveksamt om någon skulle bry sig för övrigt. Men det är klart, det underlättar att gå mitt i gatan om polisen är med på noterna.), så vi skapade ett duktigt trafikkaos där vi gick.
Stämningen var god, inga jobbiga incidenter inträffade, och vi märktes nog en hel del, trots att vi var en ringa skara.
Dessutom fick jag lära mig några nya roliga demoramsor, som mitt sällskap översatte åt mig. De flyter naturligtvis mycket bättre på grekiska, men innebörden av dem framgår åtminstone av översättningen.

Här är en populär:
”Skäms, skäms, sexist! Vi är alla transexuella!”

Men den här var roligast:
”Viljan att knulla analt är större än viljan att bli välsignad av en präst!”

Inte illa skanderat i ett land där kyrkans makt är stark, tycker jag. Fast Grekland har å andra sidan en stolt tradition vad gäller homosex...

Den 25 är det demo igen! Till dess ska jag skriva så mycket som möjligt på mitt projekt, samt försöka umgås med de trevliga människor som jag träffat här.

fredag 20 november 2009

Aktivist i Aten

M: Det blir ett kort inlägg från Aten idag.
Jag befinner mig alltså i Greklands huvudstad i två veckor, eftersom jag fått stipendium från mitt fackförbund. Förutom att skriva på ett privat projekt så passar jag på att lära känna nya människor och knyta kontakter med aktivister av olika slag. Och faktum är att det går över förväntan!
Igår var jag t ex på ett möte med en lokal Amnestygren som arrangerar en demonstration med anledning av FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor den 25 november. De informerade mig om ett antal aktiviteter utöver det, men vi får se vad jag hinner gå på. Demon den 25 är dock given, och jag ska hjälpa dem att sätta upp affischer. Som ser ut så här:

Om en dryg timme ska jag på en annan demo med anledning av att det är [Transgender Day of Remembrance]. De har en helt grym aktivistkultur här, men minst en demonstration i veckan.
Tyvärr röker alla jag hittills träffat som borstbindare, och att träffa vegetarianer verkar hart när omöjligt. För att inte tala om veganer…
Jag har i alla fall hittat typ två affärer som inte ligger för långt bort, som har en del veganprodukter. Men de är långt ifrån välsorterade och jag känner att det var ett bra drag att ta med mat hemifrån också.

Det största intrycket har dock människorna gjort. Jag vet inte om jag haft osedvanligt flyt, men jag har sedan jag anlände i måndags lyckats träffa ett antal snälla, hjälpsamma och kloka personer, som utan vidare tagit med mig på diverse äventyr, och ibland till och med bjudit hem mig till sig. Sådant gör underverk för humöret.
Jag räknar dock fortfarande dagarna tills jag får träffa några älsklingar i Stockholm igen.

onsdag 18 november 2009

Riot not diet

F: V 28. Stor mage, mycket sparkar. I mycket av gravidlitteraturen tycks kvinnorna tycka att det är skönt att inte behöva bry sig om de kroppsideal som gäller i den ickegravida världen, eftersom dessa kroppsideal rent fysiskt inte längre passar. Många känner sig vackrare än någonsin till och med, mer sexiga, kvinnliga. Och jag med kan tycka att det faktiskt är ganska skönt att ha en annan kroppsform än den jag är van vid att späka och dölja och göra det bästa av. Jag tycker att det är ganska häftigt nu att visa upp magen istället för att försöka göra den liten. Jag är stolt över min mage. Men samtidigt finns det ett nytt skrämmande kroppsideal att förhålla sig till. Det vackra sunda min-graviditet-sätter-sig-bara-på-magen-idealet. Jag ser inte ut som de glada kvinnorna på omslagen till gravidtidningarna. Eller som de bilder på magar som visas på diverse gravid-communities på nätet. Jag ser precis likadan ut som innan. Lite för tjock. Men nu med en extra mage ovanpå den tidigare.

En förväntas inte gå upp för mycket i vikt. Det anses dåligt. Det är inte helt självklart varför det anses dåligt, men det gör det.

Scenario: Vi är gravida. Vi sitter i ett rum kvinnor och vi är gravida. Vi är förstagångsföderskor, vi är alla större än vad vi någonsin har varit förut. Vi har alla blivit tröttare och orkar inte träna lika mycket; om alls ens. Vi har troligen järnbrist och vi tycker synd om oss själva och äter troligtvis mycket mer glass eller vad vi nu gillar. Vi sitter alla i en ring och skäms, medan en rund och frodig barnmorska säger åt oss att inte gå upp i vikt. Inte varför. Utan bara: det är inte bra.

Och vad säger litteraturen: : det är svårt att gå ner igen efteråt. (Med den dolda sanningen: det är inte bra att gå upp i vikt. I allmänhet. Även efteråt. Alltså aldrig. Det är alltid bäst att vara smal.) En annan anledning: det är tungt för knäna och ryggen. (Newsflash: det kommer det att bli ändå. Det är det för mig. Och jag har bara gått upp 4 kg. Och det handlar mer om att klumpen sitter koncentrerad på magen och att magmusklerna strejkar så att ryggen får ta all skit.)

Min mage är inte längre min. Det är en ny känsla. Oftast konstig. En kvinna på jobbet sitter och myser över att det snart kommer gå runt en babymage på kontoret. Det är så fint att titta på tycker hon. Och mina nära kollegor, mina fina kollegor som jag verkligen gillar, flera av dem vill också ta på magen, gosa med magen, gosa med mig. (Vissa av mina närmaste kollegor, de som känner mig allra bäst, låter min mage vara.)

Jag vet om att det växer något under min hud som inte bara är mitt. Jag gror ett barn som kommer att bli en självständig individ med självständiga relationer till andra människor, en person som när den föds redan är inrutat i ett relationsnät med släktband, vänskapsband, min-kollegas-barn-band i all evinnerlighet. Det är inte MITT barn. En kan inte äga en annan person.

Men barnet gror under min hud. Hud som fram tills att ett självständigt barn började växa under det var privat hud. Hud inte alla fick se. Hud som låg över en mage som inte alla fick ta på. Och som inte fick tittas på hur som helst utan att det kunde anses sexuellt och lite närgånget. Min integritet som jag byggt upp under år av osäkra tonårsflickår när vem som helst fick ta på mig och jag trodde det var kärlek, år av visdom som lett fram till insikt om att attraktion inte betyder uppskattning inte betyder respekt inte betyder vänskap eller makt, denna integritet förväntas plötsligt luckras upp till förmån för moderskapet. Stolt ska jag låta andra ta på min mage. Titta på min mage. Stolt ska jag visa upp den, jag ska ha slimmande kläder runt den för att visa att jag inte är tjock jag är gravid, och stolt ska jag tycka att det är okej att min kollega tycker att min kropps yttre attribut är ett mysigt inslag på arbetsplatsen. MIN KROPPS YTTRE ATTRIBUT ÄR ETT MYSIGT INSLAG PÅ ARBETSPLATSEN. Tänk om en hade sagt så om typ mina bröst?

Jag känner hur jag blir taggig utåt. Jag känner hur jag står i konflikt inåt; alla mina ideal krockar med varandra. Feministen kontra den stolta modern. Den starka kvinnan kontra den mjuka kvinnan. Det är jobbigt när hon plötsligt är den gravida på arbetsplatsen. Den som chefen frågar hur det går med kroppen och inte med jobbet. Den som får tas på. Och jollras med. Och som får gå före i toakön (samtidigt som en gärna tar tillvara på fördelarna). Jag sitter och klappar på min stora mage och älskar min stora mage, och tycker samtidigt att ingen annan ska bry sig om den. Det är knepigt.

måndag 16 november 2009

Medicin mot mat

H: [Det här] gjorde mig på så dåligt humör när jag lyssnade på radio i morse. (Länken går till artikeln "Matbegär kan stävjas" från vetenskapsnyheterna i P1. I korthet handlar nyheten om att en forskargrupp har undersökt hur ett stort, cykliskt intag av "onyttig mat" - "Pizza, godis, läsk och choklad i mängder" - påverkar hjärnans belöningssystem. Mediciner som påverkar detta system är under utveckling med syfte att behandla depression, alkohol- och narkotikaberoende, men forskare tror att det även kan utvecklas medicin för att behandla "matberoende" som "hos vissa [kan] bli så starkt att det liknar ett narkotikaberoende".)

Det finns anledningar till att ätstörningar omtalas med den här liknelsen:

"when you are addicted to alcohol you put the tiger in the cage to recover; when you are addicted to food you put the tiger in the cage, but take it out three times a day for a walk"*

Jag tror inte att det går att behandla ätstörningar - med ett möjligt undantag för sockerberoende, som jag inte har läst tillräckligt mycket om för att erkänna eller utesluta - genom att skambelägga och utesluta vissa livsmedel. Tar en inte itu med själva förhållandet till maten och vanan att överäta kommer en fortfarande inte att kunna hålla tigern kopplad. Är du missbrukare inom ett område är det det mesta inom det möjligt att missbruka. (Även "nyttig" mat.) Vad hände med "du kan äta allt men i rimliga mängder och inte alltid"?

Dessutom: Om bantningsmedel missbrukas borde det inte vara alltför långsökt att gissa att "mediciner som kan dämpa matberoende" också kommer att göra det.

Ja, "matberoende". Det är jag och förmodligen de flesta andra också. Det är liksom lite svårt att leva annars.

* Citatet kommer från OA, Overeaters Anonymous. Källa: Kerri-Lynn Murphy Kriz, "The Efficacy of Overeaters Anonymous in Fostering Abstinence in Binge-Eating Disorder and Bulimia Nervosa", 2002

Jobbiga avsked, mansskatt och feministisk pepp

M: Nu sitter jag på Arlanda och väntar på flygplanet som ska ta mig till Aten. Naturligtvis är det försenat, så jag passar på att blogga lite.
Avsked är aldrig enkla. Jag inbillar mig att jag är förhållandevis trygg människa nuförtiden, men jag har ändock en bedrövlig separationsångest. Och när jag i morse tog farväl av dem jag älskar mest (både djur människor) så höll det på att brista alldeles. Samtidigt vet jag ju att en inte kan hänga upp sitt liv på andra till 100 procent och att längtan faktiskt är något bra. Så jag får försöka kväsa känslan av saknad och istället se fram emot återseendet om 13 dagar.
(Nu fick jag Destiny's Childs Independent Women på hjärnan. Det kanske är en bra sak.)

Hur som helst: Den senaste veckan har det hänt roliga saker.
Dels fick jag bekräftat att mina pengar till [Alla Kvinnors Hus] har kommit fram. Sedan några år tillbaka brukar jag ge en procent av min disponibla inkomst till bättre behövande. Dock kom jag av mig med det för en tid sedan. Jag brukade nämligen stödja Läkare utan gränser, men när de började samarbeta med det vedervärdiga Postkodlotteriet och jag fick hem en massa skit så stoppade jag inbetalningarna dit.
Nu har jag bestämt mig för att stödja Alla Kvinnors Hus istället. Varför? Tja, kvinnojourernas verksamhet är konstant underfinansierad och tills vi antingen lever i Utopia eller kommunerna börjar ta sitt ansvar så behövs insatser av det här slaget.
Dessutom är det såhär: Eftersom jag är uppfostrad till och i de flesta avseenden definieras som ”man” (om än ibland [en mindre värd sådan]) så är jag del av ett sammanhang som är problematiskt såtillvida att jag agerar i en struktur som gynnar mig på andras bekostnad. Jag anser att det vore förmätet av mig att tro att jag kan ställa mig helt utanför detta bara för att jag har reflekterat en massa kring maskulinitet och feminism. (Däremot försöker jag bete hyfsat mot andra. Lustigt nog kan det ibland medföra att jag får höra att jag är en ”schyst kille”, bara för att jag försöker att inte bete mig som ett as. Det är lite väl lätt att vara ”man” och feminist ibland...) Nåväl; eftersom ”män” står för en absolut majoritet av allt våld och ”Manlighetsideologin är en akut samhällsfara och måste börja bemötas som en sådan”, för att tala med Per Wirtén, så har jag börjat stödja kvinnojourernas verksamhet ekonomiskt för att visa att jag inte accepterar sakernas tillstånd.
Vi kan kalla det mansskatt!

Igår diskuterade jag feminism tillsammans med Gudrun Schyman, Jenny Sandsten och Samira Ariadad på F!:s feministiska filmfrukost på Bio Rio. Det var en väldigt trevlig tillställning! Samtalet tog avstamp i två filmer: roliga och allvarliga kortfilmen Gubbväldet, och den fantastiska dokumentären [I was a teenage feminist] av Therese Shechter (den visades även på Objektivfestivalen i oktober, och på Rumänska filmdagarna i våras). Vi pratade bland annat om vem som ”äger”, dvs har tolkningsföreträdet vad gäller att definiera, begreppet ”feminism” (Vi kom till exempel fram till att folk faktiskt lyssnar mer på ”män” som kallar sig feminister – en paradox som i sig är ett ganska talande tecken på könsmaktsordningen.), samt om feministiska strategier och vägar att nå ut med sin aktivism. Avslutningsvis uppmanade Schyman folk att höra av sig till SVT och begära att de visar Shechters film. Det tycker jag att Public Service är skyldig feministrörelsen efter program som Könskriget…
Sammanfattnings var det ett givande samtal och en peppig stämning. Tack för att jag fick delta!

Nu hinner jag inte skriva mer. Men om jag hinner så hör jag av mig från Aten!

fredag 13 november 2009

På spaning efter ideal som flytt

H: Precis som Martin har jag inte fått så mycket skrivet här på sistone. Under den tiden har jag bland annat haft mitt första riktiga återfall sedan jag började med ätstörningsprojektet och varit sjuk i två dagar efteråt - klart ovärt. Men jag ser det inte som ett misslyckande. Jag började inte räkna dagar med målet att aldrig mer agera på mitt störda förhållande till mat, för då hade jag också varit säker på att jag skulle misslyckas. Jag har under de senaste sextio dagarna ätit bra, haft några mindre återfall och efter någon eller några dagar varit tillbaka på rätt väg igen, och så haft detta enda rejäla återfall. Att kroppen reagerade som den gjorde på det ser jag som en bekräftelse på att jag fysiskt har kommit förbi ätstörningsläget - kroppen är inte längre anpassad till att äta på samma sätt som förut. Dessutom känner jag att jag kan vara mindre rädd för återfall nu när jag har haft ett och vet hur det känns. (Det kändes värre fysiskt än psykiskt när jag väl var där, kanske för att jag inte såg det som ett misslyckande och visste att det skulle gå över.)

Föga förvånande handlar många av de inlägg i bloggosfären som jag fastnar för nu om kroppar och ideal.

* En av få kvällstidningsbloggar jag läser regelbundet är Annika Marklunds Beautifulones där jag bland annat med behållning följt [Besegra ätstörningarna-kampanjen]. (Hur initativet till kampanjen såg ut kan en läsa [här].) Tidigare i veckan häpnade jag över följande bild från Hollywood Boulevard:

Hej idealens förlovade land.
(Bilden kommer från [det här inlägget på Beautifulones].)

* Blondinbella [skriver] en vidare definition av ätstörningar:

"En ätstörning är inte bara anorexi eller bulimi utan när du har en störning kring mat. Och om du konstant tänker på vad du äter, tar en extra promenad för att få äta en till portion eller får ångest efter lite glass så har du en ätstörning."

och länkar till inlägget ["Size zero just keeps getting smaller"] på bloggen Gröna Anna där H&M-bilder från våren 2004 jämförs med H&M-bilder från hösten 2009. Läs och inte minst titta på exempelbilderna och tänk: FEM ÅR. Det gör i alla fall mig rädd på riktigt.

* Den som inte redan har hittat det (genom till exempel [Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina] eller [Glitterfittorna] kan följa den här länken: ["Frigjorda konstnärskvinnor och liknande bullshit"] på bloggen Neonbibeln. Skitkul skrivet om väsen på film eller, som det också kan heta, "Den Frigjorda Indiefilmstjejen™" eller "Winona-syndromet". Nu ska jag uppdatera mig på debatten som tydligen följt på Rebecka Ahlbergs bloggande, jag ligger efter på bloggfronten inte bara här på VSASS.

torsdag 12 november 2009

Bland barnmorskor och veganer och olämpliga föräldrar

F: [Domen mellan DO vs Försäkringskassan] kom i förra veckan och det kändes som en seger. Gravida kvinnor fick rätt till sjukersättning, efter fyra års bråkande. Graviditet är ett tillstånd vars fysiska belägenheter tas på allvar! Tydligen så var det här efterlängtat från barnmorske-håll, vilket lite mjukade upp min syn på hela mödravården som i grunden ond. Det har tydligen funnits krav från mödravårdens sida under lång tid på försäkringskassan att i högre grad möjliggöra ledighet för gravida. Jag misstänker att barnmorskor mer och mer kommer att sjukskriva gravida nu, just för att sätta press på f-kassan. Det kanske alltså inte klassas som ”onormalt” att bli lite sjukskriven? Det kanske är ganska vanligt. Inte bland alla, men bland vissa som har mer problem under graviditeten än andra. (Och nu vet jag att det är det. Det var bara ingen som upplyste mig om det innan... trots att jag tycker att jag har frågat)

Jag var hos läkaren häromveckan, samma dag som domen avkunnades i tidningarna, och märkte direkt den ökade sjukskrivningsivern (efter att jag fått tjata lite om att jag VERKLIGEN hade sömnsvårigheter och fått ta emot lite ”Jag har minsann inte sovit bra sen mitt barn föddes för 18 år sedan – det hänger ihop med föräldraskapet!” och hunnit tänka ungefär hundra gånger hur svårt det egentligen kan vara att vara lite ömsint och pedagogisk mot en ung förstagångsföderska) då läkaren helt enkelt sjukskrev mig på halvtid fram till förlossningen. Med motiveringen ”vi skriver bäckensmärtor för det var det som gick igenom i domen, eller hur?”. Jag kände mig som en bricka i ett politiskt spel jag gärna stödjer.

Men trots att jag gick därifrån nöjd med utfallet så snubblade massor av det som sades under samtalet tillbaka över mig efteråt. Förutom det allmänna jobbiga med att behöva övertala någon om att ens sömnsvårigheter verkligen är jobbiga och inte bara är bortskämdheter (”alla gravida sover dåligt, och det kommer inte bli bättre sen!”) så fick jag också tjafsa lite om mitt val att inte äta järntabletter. Enligt min läkare behövde en dricka ungefär 1 flaska blutsaft för att motsvara en järntablett. Så jag ställde frågan hur veganer gör? Eftersom alla järntabletter innehåller animaliskt hemoglobin, hur klarar de sig? och fick svaret ”Alltså – jag får in veganer här som inte ens tänker amma sina barn utan mata dem med bananer och avokado, så…”

Så vadå? Veganer är dumma i huvudet, dem behöver vi inte ens bry oss om? Jag blev mest paff och bara satt där. Det var inte ens värt att svara på verkade läkaren tycka. En gång för länge sedan var det en vegan som matade sitt nyfödda barn med endast mosad avokado. Det barnet dog. Det var på löpsedlarna. Sen dess har jag fått höra om och om igen att veganer är helt knäppa och uppenbarligen inte lämpade att ta hand om barn. Min syster frågar mig ofta med provocerad röst, när jag säger att vi inte aktivt kommer att ge vårt barn kött eftersom vi inte äter kött, att jag är väl inte SÅ rabiat som de där veganerna? Det är jag väl inte? Vet du om veganen som bara matade sitt barn med mosad avokado? Det dog!

Alla typer av familjer som inte följer normer är provocerande. Det krävs inte mycket för att en ska tolkas som rabiat, okunnig och kanske som att en till och med riskerar ens framtida barns hälsa. Att vi vill pumpa istället för att amma är ett sådant exempel där vår lämplighet och kunnighet ifrågasätts. Att jag bara ska vara hemma ett halvår i början och min partner ett helt år, är en annan. Att vi ska ge vårt barn vegetarisk mat, att vi vill hitta ett dagis med genuspedagogik… Det märks i en del av kommentarerna på den här bloggen att det väcker mycket känslor när någon ifrågasätter könsroller och familjenormer.

Mödravården fungerar som en socialiseringscentral där föräldrar ska lära sig allt från amning, föräldrarnas roller baserat på kön, kostråd för barnet och föräldrar samt gedigna listor på allt som behöver köpas in inför barnets ankomst. Föräldrautbildning kallas det. Vissa saker är jättebra, vissa saker är mindre bra, ganska mycket måste tas med en nypa salt.

Och det kanske är därför som många av dem jag har pratat med inte gjort något åt att de varit missnöjda med sina barnmorskor eller bemötandet på BB. De tar det med en nypa salt. När en väl kommer hem från BB med sitt nya fina barn och all världens lycka så vill en kanske helst bara glömma skiten. Och det är faktiskt jättetråkigt.

söndag 8 november 2009

What doesn’t kill you makes you stranger*

M: Jag har inte fått så mycket skrivet här de senaste dagarna. Det är för att tillvaron IRL är ganska jobbig just nu. Det är extremt mycket att göra på jobbet och kroppen envisas med att bråka på diverse olika sätt. Dessutom genomlever jag just nu den första hösten på cirka tio år helt utan hjälp av psykofarmaka, och mörkret gör sitt bästa för att ta kål på mig.
Det hela ska nog gå att ta sig igenom, men den konstanta tröttheten gör att skrivandet går segt för tillfället.
Lyckligtvis finns det andra som tycker, tänker, säger och skriver viktiga och bra saker, vilket ger mig styrka. Här är ett urval med pepp från veckan som gått.

• Radioprogrammet Christer i P3 hade sexspecial, och belyste den ofta förbisedda gruppen asexuella. Sofie, som startade ett nätverk för asexuella för några år sedan, [intervjuas och säger kloka saker].
Nätverket asexuells hemsida hittas [här].

• Det är mycket tjat om fotboll nu. Och med fotbollen kommer våldet. Anna Hellgren skriver bra om ”män”, fotboll och våld [här].

• Den pågående fotbollshetsen får mig föresten osökt att tänka på ett roligt uttalande av Fredrik Strage, i en intervju City den 10 september i år:
Vilka kvaliteter uppskattar du mest hos män?
– Ett genuint ointresse för sport.”

• Apropå [Slöjd Manifestos Anti-Kanon] som Hanna tipsade om så gläds jag över förlaget Sphinxs serie Surrealismens kvinnor. Här är ett utdrag från deras programförklaring:

”En ambition är också att ge ut kvinnliga författare verksamma i dessa traditioner, eftersom de av olika anledningar ofta har fått verka oförtjänt mycket i skymundan.”

Den senaste boken i serien, [Julius Caesar] av Joyce Mansour, släpptes i dagarna. Jag läste den i helgen och blev inte riktigt lika omkullkastad som av föregångarna i serien; men det är ändock en mycket läsvärd bok.

• Ett annat glädjeämne är att TV4 Science Fiction frivisas i mitt digital-TV-utbud nu, så att jag kan se den stjärtsparkande serien [Dark Angel] igen!

Nu väntar en ny vecka. Förhoppningsvis blir den snällare mot mig.

* Det här ska tydligen vara ett citat från Jokern, i Heath Ledgers tolkning. Men det lär ju ha uttalats av många andra kloka ordvrängare långt innan manus till The Dark Knight skrevs.