torsdag 31 december 2009

2009: Ett retrospektiv

"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."
Winston Churchill

M: Jag tänker inte ens försöka sammanfatta 00-talet. Det vore som att recensera hela mitt vuxna liv, och ett helt decennium låter sig ogärna destilleras ner till någon mindre än boklängd, om det ska omvandlas till text. Men eftersom 2009 tar slut om några timmar så tänkte jag skriva mitt sista blogginlägg för i år.
Jag skulle kunna göra det enkel för mig och helt enkelt konstatera att jag är jag överens med arbetsmarknadsminister Littorin om en enda sak: 2009 var ett skitår. Men mitt i havet av ondska och mental misär så har det funnits öar av tro, hopp och kärlek – och det är dessa som fått mig att orka.

Här är en synnerligen ofullständig sammanställning av bra och dåliga saker som jag kommer att minnas (utan inbördes ordning):

* Upptäckten av (för mig) nya fantastiska bloggar, skrivna av intressanta och inspirerande personer. [Immanuel], [Elin], [Isobel], [Krille] och [Hanna] är bara några av dem som regelbundet gjort min dag under året.

* Jag intervjuade två personer som jag respekterar väldigt mycket: [Karin Dreijer] och [Diamanda Galás].

* En vit, arg gubbe förlänade mig [ett nytt invektiv] att lägga till [listan över nedvärderande tillmälen].

* Saker jag skrev för fem år sedan lever sitt eget liv. Jag tänker främst på artikeln om att män kan amma och krönikan ”Jag är en potentiell våldtäktsman”, som fortfarande väcker känslor (och avsky). Jag bestämde mig även för att aldrig göra om misstaget att vara med i skitprogrammet Debatt igen. (Men kanske blir det mer TV i annan form i framtiden. Eller vad säger du, Erik?)

* Queernästet [Högkvarteret] slog upp dörrarna.

* [Tevere] började servera veganpizza.

* Jag lyckades somna med vänsterarmen i en konstig vinkel efter att ha spelat skivor på Tech Noir, klämde en nerv, blev tillfälligt förlamad i handleden och fick ha stödskena i två månader. #fail

* I samband med en långvarig förkylning i februari satte jag ut mina insomningstabletter och lever numera omedicinerad för första gången på tio år. #win

* Jag modererade ett [panelsamtal] med seriekollektivet Dotterbolaget på Feministiskt forum.

* Jag [sa upp min prenumeration] på Svenska Dagbladet. Inte för att de är galna på ledarsidan, utan för att tidningen var lite väl entusiastisk med att upplåta annonsplats åt plastikkirurgipropagandister.

* Min tidning ETC intog Arvikafestivalen tillsammans med fantastiska [Galago] och fabulösa [Dotterbolaget]. Vi krängde böcker, värvade prenumeranter och festade till det. Sista kvällen bröt jag nästan näsan. Annars hade jag sjukt roligt.

* Jag har fortsatt blogga tillsammans med mina älskade och allmänt underbara kumpaner Hanna och Frida. De upphör aldrig att inspirera och peppa.

Det har naturligtvis hänt fler minnesvärda saker, men det här är vad jag har lyckats skrapa ihop just nu. Jag måste hinna jobba lite mer, städa och ha klädkris inför kvällens nyårsfest i kollektivet Zooet också.

Jag vill avsluta med att berätta om en väldigt spännande sak som händer under 2010:
Den 12 januari tar jag tjänstledigt från ETC, där jag knegat sedan 2002, för att jobba på [Nationellt Centrum för Kvinnofrid] i Uppsala. Jag är med i en projektgrupp som ska skapa en kunskapsbank om våld i nära relationer (alla aspekter av det; våld i samkönade relationer, hedersvåld, mäns våld mot kvinnor, våld mot barn etc.). Den främsta målgruppen är personer som på olika vis (jobb, frivilligarbete osv) kommer i kontakt med våldsutsatta och tanken är att de ska ha nära till studier, forskning och information.
Jag är oerhört pepp på detta, men samtidigt tämligen nervös. Det Är Ju Läskigt Att Byta Jobb. Samtidigt är det viktigt för mig att få denna möjlighet, vilket även min snälla chef på ETC förstod, och beviljade min ansökan om tjänstledighet.

Sist men inte minst: Tack alla fina läsare och ni som skrivit både uppskattande och kritiska kommentarer! Ni gör det roligt att skriva.

Jag inledde denna bloggtext med ett citat av Winston Churchill. Jag tänker avsluta den med ett av Diamanda Galás (det är det närmaste ett nyårslöfte jag kommer):

”What profit is there in my blood and
of whom shall I be afraid?
They that take counsel together against me
I SHALL NOT FEAR.
Though they come to take away my life
I SHALL NOT FEAR.
Though they make me as one forgotten
I SHALL NOT FEAR.”

Gott nytt år!

onsdag 23 december 2009

Nya traditioner


F:
Jag vill önska alla VSASS och På Tjocken -läsare en riktigt god jul (om ni firar jul)! Liksom förra året dyker så mycket tankar kring traditioner och tvingande normer upp i juletid, och jag tänker extra mycket på det nu när jag är på väg att skapa en egen "familj". Vilka traditioner vill jag skapa för min unge? Hur ser jag till att den jul vi firar blir vår jul, och inte bara en reproducering av vad som är närmast tillgängligt? En jul utan kött till exempel. En jul utan kalle anka på tv. En jul utan julklappshets. Ska vi fira jul överhuvudtaget? Och ifall vi ska det, varför?

När en får barn och bildar "familj" har en plötsligt rätt att börja fira sin egen jul. Den lilla kärnfamiljen har tydligen alltid den moraliska rätten att fira själva för att skapa sina egna traditioner - för det anses viktigt för barnen. Jag ser fram emot att börja fira utifrån egna premisser, men inte ensamma utan kanske med nya konstellationer. Med vänner till exempel. Med den nära cirkeln vänner som jag räknar som familj och som jag vill att mitt barn ska räkna som familj.

I min familj (i betydelsen föräldrar och syskon + partners) är diskussionen om mat i centrum i år. Jag slåss för att få så många vegetariska alternativ som möjligt på julbordet. I år har jag köpt [Julsk*nka utan rumpa] och gjort vegansk ischoklad (dvs använt 86% finchoklad). Nästa år kommer jag ha en liten vego-unge som ska tvingas fira jul för första gången utan något att säga till om och jag undrar hur det kommer att bli. Hisnande tanke att tänka att det vi gör skapar känslor och minnen hos en ny människa. Det vi lägger fokus på kommer den tycka är viktigt. Vi skapar en världsbild. Jag vill skapa en världsbild utan rumpa.

Identitetskris:ojämlik

F: Jag bloggar på om hur självständig och stark en gravid kvinna kan vara – jag kan göra allt som alla andra kvinnor kan, jag vill inte bli bedömd efter mitt kroppsliga tillstånd, jag är lika mycket samma person som jag alltid har varit, det här förändrar inte mig. Så tänker jag och försöker tänka. Gravid är ett fysiskt tillstånd - moderskapet är ett konstruerat, lite som kön och genus.

Det är en identitetskris att vara höggravid, en är inte lika kapabel som en brukar och det känns ganska underligt. Jag hamnar i vad jag känner som ett underläge gentemot kollegor, vänner och min partner. Jag jobbar bara halvtid nu på grund av bäckensmärtor etc och det gör att jag missar saker på jobbet och inte hänger med i svängarna vilket känns konstigt eftersom jag är van vid att vara duktiga tjejen på jobbet. Mina vänner klubbar på som vanligt och pratar om fester och hångel och bakfylla och jag känner mig utanför och som att jag inte har nåt att tillföra eftersom jag bara kan prata om min kväll framför teven i soffan med benen högt och halsbränna. Tråkångesten har mig ofta i sitt grepp och jag drömmer om hur ”fri” jag ska bli efter förlossningen då kroppen plötsligt bara är min och jag inte måste gå långsamt för att foglossningen får benen att kännas som att de ska trilla av, då jag kan pumpa ut mjölk åt ungen och ta ett glas vin när min bror kommer, då jag kan lämna ungen till min partner och gå ut med mina vänner en kväll. Graviditeten är ojämlik eftersom min partner inte kan bära den med mig. Jag känner mig ofta ogin som inte alls gläds åt att hen ska få åka på resa med kompisar eftersom jag inte KAN flyga pga försäkringsregler och inte heller egentligen skulle orka med en resa nu när det är drygt en månad kvar på graviditeten och jag är trött och saker gör ont. Jag vet om detta, men det är fortfarande jobbigt.

Samtidigt så ger jag mig in mer och mer i graviditeten, och det är trevligt och spännande. I början kändes det lite konstigt att läsa om förlossning och sånt, men nu när det börjar närma sig känns det plötsligt väldigt viktigt. Jag som är ett kontrollfreak har börjat läsa in mig på vad som faktiskt händer, och det är lite lugnande. Ungen sparkar i magen och allt är stabilt och känns bra, vi har fått en spjälsäng av syster och en barnvagn och en massa kläder och börjat ”boa” som det kallas på töntigt mammaspråk. Och det finns faktiskt inkluderande mekanismer. Vänner tipsade om [profylaxkurs] och jag och partnern anmälde oss till en för att tillsammans gå igenom vad som händer under förlossningen och hur vi kan jobba ihop för att underlätta allting. Det bästa var att jag inte kände mig ensam. Skillnaden mellan profylaxkursen och att gå tillsammans till barnmorskan (de vill alltid att partnern ska vara med) är att barnmorskan aldrig egentligen tilltalar min partner. Under profylaxkursen däremot handlade det mesta om partnern. Vi gick därifrån och kände typ ”vad kul det ska bli med förlossning!” och min partner tyckte att det var jättebra för att hen fick en tydlig roll och en massa redskap.

Så ja, det är kul att ge sig helt in i graviditeten. Vid tillfällen. Och jag försöker tänka att ja – det är en ojämlik situation men den kommer ju att ändras när ungen kommer ut. I ett heterosexuellt förhållande innebär graviditet ett försvagat tillstånd för ett av könen och ett underläge socialt och fysiskt. Det är lätt att fastna i den känslan och tänka att allting alltid kommer att vara så. Men så fort ungen är ute så förändras ju det. Då kan en plötsligt kräva delat ansvar och delad börda. Det är skönt att hitta lite sådana lufthål även i graviditeten (profylaxkursen) och det gör att en kan orka en månad till av svaghet, tjockhet och ensamhet i det kroppsliga tillståndet.

söndag 20 december 2009

Inspirerande bojkott

M: Jag fick precis det här korta men koncisa pressmeddelandet från Rabid Records:

”Rabid Records, The Knife och Fever Rays egna skivbolag, har valt att inte anmäla Fever Ray till årets Grammisgala. Dels för att galan fortfarande väljer att dela in musik efter kön, årets manliga och kvinnliga artist, dels för att skivbolagen måste betala för att få sina artister nominerade.”

Uppfriskande!
Synd att inte fler artister tänker så.

I somras fick jag för övrigt en efterlängtad intervju med Karin Dreijer. Den finns att läsa [här].

onsdag 16 december 2009

En replik till Lars Gårdfeldt och andra haters

M: (Denna text publicerades nyss på [ETC:s webb], men jag lägger ut den här också.)

Jag har länge funderat över om jag ska gå i svaromål med Lars Gårdfeldts påhopp på mig och ETC i antologin F-ordet, men har dragit mig för det eftersom det är jobbigt att bemöta personangrepp. I och med att andra tyckare har börjat referera till texten så ser jag dock ingen annan utväg än att göra det.

Men vi börjar med anklagelserna från bloggaren [Anna Svensson]:
Hen skriver bland annat (angående [Alexander Chamberlands krönika]):

”Lite kul är det att texten publiceras i ETC som supermänniskan Lars Gårdfeldt ger en bra avhyvling i F-ordet. Lars text är en av de bästa i hela boken. Han beskriver hur ETC kör en kampanj där deras manliga skribenter dels säger att män våldtar, men att de väljer att inte våldta (Hej, dåligt förtäckt hot!). Och dels ger alla män skulden för alla våldtäkter som begås, vilket skulle innebära att Lars (och Alexander) bär skulden för de våldtäkter som de själva utsatts för.

Det är alltså inte försent att lära gamla tidskrifter sitta. Det är ju bra.”

Svensson tycks inte ha läst ETC:s temanummer om våldtäkt och har heller ingen koll på ETC:s publicistiska verksamhet, utan bygger sitt raljanta resonemang på Gårdfeldts text.
Dessutom verkar Svensson inte känna till att ETC inte längre är en tidskrift utan en nyhetstidning, samt att [Alexander Chamberland] är en [återkommande och uppskattad krönikör] sedan flera år tillbaka. Jag tänker dock inte använda henom som slagträ i diskussionen, som Svensson gör; Chamberland får själv säga vad hen anser om detta.

2004 gjorde ETC, som jag arbetar på, ett temanummer om ”mäns” sexuella våld mot kvinnor (det kallas ofta för ”våldtäktsnumret”). Vi formulerade devisen ”Vi anklagar alla män för varje våldtäkt” på framsidan, och gick till hårt angrepp mot oviljan att problematisera ”mäns” roll som aktörer (ja, individer!) och manlighetens inflytande i fråga om sexuella övergrepp. Vi anklagade oss själva lika mycket som några andra och försökte inte framstå som några ”fina killar”. Om Anna Svensson hade läst denna tidning så hade hen nog känt till detta.

En av texterna i våldtäktsnumret var krönikan ”Jag är en potentiell våldtäktsman”, som skrevs av mig.
Där skrev jag bland annat:

”Vi lever i ett samhälle där myten om våldtäktsmannen ger en falsk bild av verkligheten.
Det flesta våldtäkterna begås inte utomhus, även om kvällspressen gör sitt bästa för att få oss att tro att det är så. I själva verket sker 80 procent av alla våldtäkter inomhus, av killar som är bekanta med tjejen som utsätts för övergreppet. Killar som utåt sett ger ett fullständigt normalt uttryck.
Killar som du och jag.”

”Våldtäktsmannen är nämligen ingen samhällelig anomali. Han är lika mycket del av kulturen som du och jag är. Eller närmare bestämt, han ÄR du och jag.”

”Eftersom våldtäktsmannen inte är en enskild och enstörig virrpanna som agerar impulsivt så löser vi inte våldtäktsproblematiken genom att lagstifta och fängsla enstaka förbrytare. Då skulle vi behöva låsa in varenda man. Enda sättet att komma till rätta med detta hatbrott är att acceptera att vi själva är en del av problemet.”

”Det här samhället gör våldtäktsmän av killar. Det är ett faktum. Och vi förändrar ingenting genom att sticka huvudet i sanden.
Det är inte förrän vi börjar se oss själva som det problem vi är och den fara vi utgör, som vi kan börja göra något åt det. ”

Det är alltid förknippat med viss ångest att läsa flera år gamla texter som en skrivit. Jag hade formulerat en del saker annorlunda idag, och jag är inte alls nöjd med formuleringen ”Det är sådana som mig som kvinnor ska akta sig för.” Jag tycker nämligen inte att folk ska vara rädda för varandra.
Likväl står jag för det jag skrivit: Det här samhället gör våldtäktsmän av "killar". Jag är av uppfattningen att våld inte kan betraktas som en produkt av antingen biologi eller individuell ondska. Men individen kan naturligtvis inte avsäga sig ansvaret/skulden bara för det. Att helt skylla sitt eget handlande på ”samhället” är förstås både fegt och felaktigt, för verkligheten är inte så enkel. I själva verket influeras vårt handlande av en komplicerad kedja av orsakssamband. Många faktorer samverkar och vi är aktörer i strukturer. (Och en av dessa faktorer handlar om hur "pojkar" uppfostras till ”män”.)

Att det, som Svensson påstår, skulle vara ”hotfullt” att påpeka att det inte bara är galningar som begår sexövergrepp, är inget annat än intellektuell ohederlighet. Och att någon av oss har ambitionen att framstå som ”fina feministkillar” är en lustig anklagelse. Personligen avskyr jag ”män” som försöker plocka poäng på att de är feminister; det framgår med all önskvärd tydlighet för dem som läst det jag skrivit, både i ETC och på min blogg.

Men jag tycker lika illa om ”män” som tycker synd som sig själva. Sådana som känner sig ”orättvist anklagade” och använder det för att plocka egna poäng eller kasta skit på andra. Och Lars Gårdfeldt, som jag annars betraktar som en seriös debattör, sällade sig till den gruppen i och med sitt bidrag i F-ordet.
Till att börja med: Det står ingenstans i våldtäktsnumret att ”Män inte kan våldtas”. Kopplingen till Märta Tikkanens roman är Gårdfeldts eget hittepå.
Det finns inte heller något skuldbeläggande av ”kvinnor” eller någon skildring av dem som ”passiva offer” i tidningen. Hittepå. Fokus ligger dock på ”män” och deras sexuella våld mot ”kvinnor”.
Däremot anklagade vi alla ”män” för att vara fega och inte våga se att de/vi själva lever i ett samhälle där ”män” står för en överväldigande majoritet av alla våldsbrott. I och med detta är det deras/vår förbannade skyldighet att försöka motverka detta. Och ett sätt att göra det är att skapa diskussion kring frågan. Det var vårt mål, och det lyckades.
Och det verkar vara där som det slog alldeles slint i huvudet på Gårdfeldt. ”Det var en enda man som våldtog mig. Hur kan skulden då vara någon annans?” skriver hen, fyra år senare.
Att Gårdfeldts våldtäktsman bär skulden för själva övergreppet är förmodligen de flesta överens om. Men skribenten är oförmögen att se att förövaren lever i samma samhälle som den som utsätts för övergreppet, och att många individuella handlingar bildar ett mönster, och att ett mönster som fortlever tillräckligt länge skapar en struktur. Nej, här har individualismen blivit ett axiom…

Gårdfeldts resonemang och Svenssons attityd är exempel på den högervridning som skett inom den feministiska rörelsen de senaste åren; att tala om maktstrukturer och kulturell och samhällelig påverkan har blivit fult – istället lyfts en slags individfeminism – där var och en är sin egen o/lyckas smed – fram.
Plötsligt existerar inga kulturella eller sociala sammanhang som vi som individer influeras av och interagerar med.
Med en sådan syn på människor kan en fråga sig varför det skulle vara värt att ens försöka diskutera jämställdhet.

Slutligen vill jag bemöta det som slutligen sänkte hela Gårdfeldts text – åtminstone i mina ögon. Det är det fullständigt förvirrade personangreppet på mig – där skribenten ägnar ett helt stycke åt att analysera en bild!
Gårdfeldt verkar precis ha läst ”Den ensamma fallosen” av medieforskaren Anja Hirdman (en utmärkt bok, för övrigt) och har åsikter om mitt bylinefoto (som ses här bredvid):

”Jag tittar på porträttet av Martin, en av skribenterna i ETC:s temanummer. Han ser ut att vara i trettioårsåldern. Hans rundhalsade t-shirt blottar mycket hud. Hans blick är en kil riktad rakt fram, det är en ’tillbakastirrande blick’ för att låna ett begrepp från medieforskaren Anja Hirdman. Som sådan är blicken typiskt manlig, signalerande kontroll. Kvinnor porträtteras i regel annorlunda på bild. Ändå ser Martin sårbar ut på bilden. Kanske är det artikelrubriken som gör det: ’Jag är en potentiell våldtäktsman.’ Martin skriver att ’Jag är man. Män våldtar. Jag är en potentiell våldtäktsman. Det är så det fungerar.’”

Denna såsiga och motsägelsefulla analys (signalerar jag kontroll eller sårbarhet?) visar hur godtyckligt och individuellt vi tolkar text och bild. Samma porträtt har fått antifeminister att utbrista: ”Den roliga krönikan är den där man äntligen får se en bild på den patetiska Martin Halldin: ’Jag är en potentiell våldtäktsman!’(för att jag är man). Han ser så klen ut som att han skulle få spö av en 12årig flicka, så jag tror inte att han är en potentiell våldtäktsman.”
Vem har rätt? Ingen – och alla – förmodligen.
Jag tycker dessutom att det är väldigt märkligt att Gårdfeldt konsekvent använder mitt förnamn och utelämnar efternamnet. Nej, vi känner inte varandra och har aldrig träffats (trots att vi umgås i liknande kretsar). I debatter är det vanligt att göra detta för att förminska motparten.

Nåväl, jag tänker inte vara omöjlig. Nästa gång Anna Svensson har funderingar över ”ETC-psykosen”, som hen kallar det, eller Lars Gårdfeldt mår dåligt över att någon försöker diskutera ett stort samhällsproblem på något annat än individnivå, så har jag ett önskemål: Ta gärna reda på fakta innan ni angriper folk. Var sakliga! Och jag träffas gärna och diskuterar den här frågan med er. Förutsättningslöst.
Det är bara att skicka ett mejl till martin.halldin@etc.se.

fredag 11 december 2009

Ribbing om tafsansde på gravida

M: Dagens Nyheters ”folkvettsexpert” Magdalena Ribbing är stundtals underhållande, stundtals en hopplös anakronist. Och som auktoritet på området hur människor ska bemöta varandra med respekt så är hen ibland riktigt problematisk.

Idag ramlade jag över ett TV-klipp där Ribbing förklarar hur gravida ska signalera för folk att de inte vill bli tafsade på magen, en integritetsinvasion som [Frida skriver om här].



Jag tycker att Ribbing lägger för stort ansvar på den gravida och helt förbiser att det faktiskt är jäkligt oförskämt att kränka människors kroppsliga integritet. Ansvaret att undvika det borde i första hand ligga på aktören.
Men om skadan redan är skedd kanske råden som ges i filmen kan fungera?
Vad tycker du, Frida?

onsdag 9 december 2009

Utopiska utgrävningar från framtiden

M: I år blir det inga julklappar, varken till eller från. Det känns skönt att även denna jul slippa den förbålta konsumtionshysterin.
Idag hämtade jag dock ut en present till mig själv: Praktverket [Archaeologies of the Future – The Desire Called Utopia and Other Science Fictions]
Jag är en sucker för utopisk och dystopisk science fiction inte enbart på grund av den eskapism som genren erbjuder, utan även för de högintressanta filosofiska tankegångar som ligger bakom flera av portalverken i min egen kanon. Om denna bok läser jag: ”Certainly among the most stunning studies of utopia and science fiction ever produced... a vast treasure trove of a book.”
Det stod med andra ord mitt namn på den.

Jag slår upp random sida och läser:
”SF has in recent years rediscovered its own utopian vocation, and given rise to a whole series of powerful new works - utopian and SF at once - of which Ursula Le Guins The Dispossessed, Joanna Russ' The Female Man, Marge Piercy's Woman on the Edge of Time, and Samuel Delany's Triton are only the most remarkable moments.”

Mellandagsläsningen är med andra ord given!

Konsten att konkretisera

H: Ibland (ganska ofta) önskar jag att jag kunde uttrycka mig (bättre) på samma gång teoretiskt, praktiskt och filosofiskt om relationsanarki. Som [Alexander Alvina Chamberland]. Så peppande att läsa!

Uppdatering: Alltså, mitt nörd-ego måste bara säga detta. IT'S MORE FUN TO [COMPERSE]!

tisdag 8 december 2009

Reflektion från bokhyllan

H: När Johanna L på Bokhora i en recension av en "anorexiabok"* skriver att hen själv har ["noll anlag för denna sjukdom"] undrar jag om hen och jag växt upp på olika planeter. Har inte hela samhället, kulturen, ett stört förhållande till mat? Att inte smittas av det förefaller så obegripligt starkt.

* Jag tycker inte om genrebeteckningen, men två skönlitterära böcker om ätstörningar jag läst och minns med kärlek är Vårfrost av Anna Ehn och Den svarta stenen av Gunvor Andbo Nygaard, ingen av dem något vidare som "manual i att nå size 0". Jag skulle gärna läsa något skönlitterärt som tar upp [ÄS UNS] - kanske någon av er läsare har boktips?

onsdag 2 december 2009

Bloggtips: Healthy Girl

H: Nu är jag lite tyst här igen. Om ni undrar vad jag gör - bortsett från arbetar mer än på ett tag - håller jag på att läsa allt på [Healthy Girl], "an organization for girls and young women who overeat or have weight issues". Den är en av de saker som gör mig glad och peppad just nu.

tisdag 1 december 2009

Apropå: Riot not Diet

F: Utöver vikthetsen så förväntas en ju äta nyttigt också, för att det ska vara bra för bebisen och allting, du vet mycket järn och b-vitamin och grönsaker och ingen opastöriserad ost eller rå fisk och sånt där. Jag glömmer hela tiden bort att jag förväntas hålla koll på vad jag inte ska äta. När jag får frågan om jag äter gravad lax så säger jag ja, eftersom jag är en sån där "vegetarian" som äter fisk, men då förtydligar avsändaren oftast frågan med att de syftar till att jag ju är gravid. Just ja. Om en har ett knepigt förhållande till mat innan graviditeten så lär det ju inte bli bättre. Allt handlar ju om mat och vikt.

Jag träffade ganska nyligen en person ute på krogen som ville prata om det där med kroppen och mat och sånt. Hen hade en bild av att gravida kvinnor på något sätt var ännu mer biologiska än andra människor. På så sätt nämligen att hen trodde att jag - eftersom jag var gravid - inte blev sugen på till exempel en cigg och en öl eftersom min kropp per automatik förstår att detta inte är nyttigt. Jag försökte förklara för henom att det tyvärr inte alls var så utan det faktiskt var hjärnan som fick fatta beslutet att inte röka eller dricka, och att jag ganska ofta känner att det skulle vara helt fantastiskt gott med ett glas vin, eller en flaska, och att jag planerar att fira att ungen kommer ut med en bibba rödvin och ett paket cigg på balkongen.

Min mamma drack när hon väntade mig, man gjorde det i början på 80-talet tydligen. Ifall kroppen sa ifrån eller inte vet jag inte. Jag vet att min kropp i alla fall minst lika mycket nu som innan jag blev på tjocken vill ha kakor och skräpmat. Kanske mer nu eftersom jag oftare drabbas av blodsockerfall och akuthunger.

Men att en gravid kvinnas kropp på ett mer intensivt sätt än andra människor skulle stå i förbindelse med naturen, skulle vara en mer biologisk och mindre tänkande varelse - är inte det ett lustigt och lite obehagligt tankesätt? Det finns ju många myter kring den gravida och mat. Gravida får helt galna cravings och då är det kroppen som säger att det här vill den verkligen ha! Som den där som alla har hört om men som jag inte ens vet om är sann - hon som slickade kalk av en vägg. Förr i tiden troddes det att en kvinna som inte hade några cravings hade en avkomma från djävulen i sin mage - eftersom den var själlös. Jag har läst någonstans på något gravidforum att sug efter sött eller salt kan vara tecken på att en väntar en kille eller tjej.

Jag har typ inga cravings, bara anti-cravings. Jag har sån halsbränna och får ibland inte i mig stark och svårsmält mat. Då äter jag potatismos och dricker mjölk. Det är ju inte direkt onyttigt, men kanske inte den mest varierande kosten. Jag får dock mer dåligt samvete nu, eftersom min onyttighet går ut över en tredje part som bara haft oturen att skapas inne i min osunda kropp. Min kropp som inte alls blir sugen på nyttiga saker.