Expert

F: Jag inleder min första dag som för-föräldraledig med att fundera lite över min nya roll som heltidshemmavarande. Ja, jag har ganska stora issues med att hantera ojämställdheten. Inte för att den finns där. Utan för att jag oroar mig för den. Hur kommer det kännas att vara den som inte är den som jobbar?

Det första sådana beslutet som fattades idag var att jag, eftersom jag är ledig i två veckor innan beräknat plopp-datum (även om det kan ske tidigare), får ta ansvar för att köpa in alla saker vi behöver inför ungens ankomst. Jag har fått mandat att nalla ur vår gemensamma hushållskassa, fatta beslut om vilka nappflaskor och skötprylar vi behöver och kanske pynta lite runt spjälsängen. Att arbetsdela är egentligen inget konstigt. Att göra allting gemensamt skulle vara superkrångligt och skulle ta väldigt mycket tid från min partner som fortfarande jobbar. Och jag tycker ju att det är roligt att gå i affärer och jag tycker att det är roligt att inreda. Samtidigt så oroar jag mig för att jag då redan blir "experten", hen som har koll på vad allt ska användas till. Och det kommer ju att fortsätta så, eftersom jag har det första ledighetspasset hemma med ungen. Jag kommer att bli experten, och jag vill så himla mycket inte vara experten. Det är så lätt att lämna över till experten, och jag vill att vi ska kunna lika mycket om vårt barn.

Men hur administrerar en det? Körs det en kort briefing på kvällen: "idag gjorde ungen det här, hen verkar inte gilla när jag gör såhär, på det här sättet tycker den om flaskan" etc? Kanske. Det krävs nog en del jobb. Av vad jag har förstått så känner alla nyblivna föräldrar sig som experter på barn i början. Det låter fint, men jag vill inte vara den inför min partner. Jag vill att vi ska vara lika mycket sakkunniga.

Det enda sättet att göra det på är att vara hemma båda två under en ganska lång tid i början. Försäkringskassan borde reformera villkoren för uttaget av ledigheten så att båda kan ta ut föräldraförsäkring samtidigt, inte bara de första 10 dagarna. Om föräldraförsäkringen individualiseras är det kanske rimligare, två personer i ett hushåll kan ju ta ut sjukförsäkring samtidigt så då borde det ju även funka med en föräldraförsäkring som är knuten till individen, inte familjen. Jag ville gärna att vi båda skulle vara hemma en längre tid i början, men vi gör istället så att jag bara tar ett halvår först och min partner ett år sammanhängande efter det. Då blir hen experten medan jag jobbar. Vi får turas om med expertisen.

Det blir en intressant omställning som börjar frånochmed nu. Heltidsvårdnadshavare. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag inte att låsa in mig hemma och förpassa mig själv till den privata sfären. Jag har till exempel anmält mig till en skrivarkurs för föräldralediga på Folkuniversitetet som är en gång i veckan (dit en får ta med ungen, så himla bra med anpassade kurser!), dels för att passa på - jag har länge velat men inte vågat - och dels för att ha något att hänga upp våren kring utöver barnet. Jag längtar jättemycket efter barnet och allting, men jag vill inte uppslukas av det. Jag vill ha en livlina till min offentliga värld.

Och angående amning så tog vi upp frågan med vår barnmorska idag. Hen uppmuntrade oss att göra så som vi ville, men pratade en del om att pappans roll kommer senare och att det är viktigt för barnet att knyta an till mamman. Jag förstår inte varför. Varför kommer pappans roll senare och i så fall när då och vad är den rollen?
Trots det gillar jag min barnmorska, hen är tysk och lite antroposofisk och har ett öppet sinne, och jag har lättare att hantera det än vår förra barnmorska som hade den bryska översittande sjuksyster-stilen. Vi förklarade att vår tanke med att pumpa inte bara handlar om att barnet ska knyta an till oss båda, utan att vi två snabbt ska falla in i ett jämställt mönster och kunna dela på ansvaret för barnet. Detta för att vår relation ska förbli så bra som möjligt. Allt handlar faktiskt inte om barnets bästa. En del handlar om vårt bästa.