F: Alltså, det ska på allvar komma ut ett barn ur min slida om ca 3 veckor. Detta barn ska sedan växa av sig själv. Det är typ som att min hand skulle fortsätta leva om jag klippte av den. Det är alldeles för freaky för att kunna förstå.
Jag börjar också drabbas av "JAGVILLINTEJAGVILLINTEJAGVILLINTE" känslor när jag tänker på förlossningen. Jag förstår inte hur det ska gå till. Jag har ju fattat ett beslut om att inte göra kejsarsnitt, lite av nyfikenhet inför förlossningskedet och lite för att jag faktiskt är mer rädd för sådana typer av ingrepp än för smärta. Jag hatar sjukhus, jag har aldrig varit inlagd någonstans för någonting och enda gången jag var tvungen att göra något som var lite mer allvarligt än blodprov (vilket jag tycker är läskigast på jorden) så var jag så rädd så att de sövde ner mig - detta var för en gastroskopi som de flesta gör i vaket tillstånd. Jag vill alltså inte bli skuren i.
Men hur i helvete är det tänkt att en förlossning ska gå till? Häromdagen slog det mig att ungen skulle kunna bestämma sig för att komma ut NÄRSOMHELST och tanken på att helt plötsligt behöva åka till sjukhuset och sätta igång någon form av förlossningsarbete gjorde mig livrädd och lämnade mig bara med känslan av "jag är inte redo".
Jag har haft en helt komplikationsfri graviditet (i förhållande till ungens hälsa och utveckling) och jag är inte ett dugg orolig för att något ska gå fel egentligen. Jag räknar med att allt kommer att gå som det ska. Jag bara tror inte på förlossningen. Jag tror inte på att jag har en unge i magen. Jag tror inte på att den ska klämmas ut och sen leva av sig själv. Jag tror att det är en stor konspiration eller nåt och att de hämtar barnet från ett annat rum och sen håller upp den och säger att den kom ur min mage. Och sen försöker inbilla mig att klet som kommer ur mitt bröst (blä) är dess viktigaste föda. Allt är way too freaky. Jag är inte en biologisk varelse, jag vägrar befatta mig med det här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Arrhenius, Sara: 
6 som sa ...:
Haha jag fattar precis hur du menar, det hela känns ju ytterst märkligt, ett liv i ens mage? Det är också väldigt konstigt att längta till något som kommer göra jätteont. Mitt bästa tips: Lustgas! Min förlossning känns som ett fylleminne (vilket spär på din konspirationsteori, födde jag verkligen ett barn eller hur var det? Minnet känns ju lite dimmigt)
Om jag hade varit i din situation hade jag antagligen känt exakt likadant! kan bara föreställa mig hur overkligt det måste kännas. Jag sitter här i Malmö och försöker förlika mig med tanken på att jag blir faster till den där ungen :)
Kram (hälsa R)
Hej fina!
Jag var på någon slags "vipratarbaraomgraviditeterochförlossningar-middag" igår och den gravida personer var förundrad över att hon hade ett barn i magen. Jag fick bita mig i läppen för att inte säga att jag är ännu mer förundrad över att barnet faktiskt ska ta komma ut! (som ickeförälder och ickegravid och deras kompis flickvän uppfyllde jag såklart min roll som tyst och intresserad åhörare) Men skönt att du tänker likadant i alla fall.
Kram!
/Emelie
Yay, fylleminne! En vän berättade om att hennes kompis hade råkat ta alldeles för mycket lustgas (tydligen hade ingen gett henne instruktioner innan de gav henne lustgasen) och hon hade fått hallucinationer och inbillat sig att hon fött mitt på ett rave-dansgolv bland jättemycket folk. Det hade tydligen varit rätt obehagligt...
Jag börjar känna att jag hamnar mer och mer i den här disbelief-känslan. Särskilt som folk hela tiden envisas med att kasta åt mig plattityden "Men åh så spännande, visst är det spännande?". Eh, ja?! Och helt jävla sjukt i huvudet. Det är liksom så beyond spännande att det inte ens går att formulera.
Man kanske bara ska omfamna scifi-känslan?
(Säger jag som har noll koll.)
Jag är bra halvvägs gravid, men kommer på mig själv med att stirra på min mage och i några sekunder få för mig att magen är psykosomatisk och att jag inbillat mig alltihop. Glömmer helt bort att jag faktiskt sett bilder på barnet.
Apropå det här med att vara en biologisk varelse, jag undrar lite varför det pratas så lite om att de nedre regionerna redan tidigt i graviditeten, långt innan någon förlossning, antar en helt annan skepnad och börjar fungera på helt andra sätt än vad jag är van vid. Hade jag varit mer hippie hade jag haft en hej då-ceremoni till mitt kön. Nu halvsörjer jag det hela bara lite i det tysta.
Skicka en kommentar