fredag 8 januari 2010

Länktips: ”Jag vill inte vara den enda”

M: Med jämna mellanrum uppmärksammar media poly- och/eller RA-frågor. Ibland blir det pannkaka och ibland bra. [Denna intervju] med två polypersoner tycker jag nog kvalar in i den sistnämnda kategorin.

Jag håller dock inte med om att svartsjuka "är en del av den mänskliga naturen", som Gabriel säger. Men det är viktigt att diskutera företeelsen eftersom den - "naturlig" eller ej - är en del av många människors liv.
Jag gillar även att de inte försöker få ickemonogamin att framstå som en oproblematisk utopi helt befriad från svartsjuka. Skönmålningar hör helt enkelt inte hemma i dessa sammanhang och gör ofta mer skada än nytta, särskilt när en diskuterar frågan med oinsatta och skeptiker.
Däremot har jag fått uppfattningen att ickemonogama personer ofta har mer konstruktiva strategier för att hantera svartsjukan än de som inte brukar problematisera den alls.
Det är inte Utopia kanske, men väldigt mycket mer att föredra.

[Det här] är också en intressant text, som ligger i anslutning till ovanstående artikel. Psykologen Olle Wadström drar paralleller mellan svår svartsjuka och tvångssyndrom.
Läskigt. Men jag tror att hen har en poäng.

9 kommentarer:

Hanna sa...

Jag läste den tidigare artikeln i serien, ["Svartsjuka är inte kärlek utan rädsla"], och tyckte om en del saker i den. Bland annat att den intervjuade författaren Elizabeth Gummesson svarar nej på frågan "Är det inte okej att vara i alla fall lite svartsjuk ­ibland?" (jag tolkar "att vara svartsjuk" som "att agera på sin svartsjuka" i det här fallet och svarar också nej på frågan).

Sedan är det ju förenat med vissa självinsikter att läsa läsarkommentarerna till artikeln om Anna och Gabriel (varför drar människor jämt paralleller till förhållanden med djur? har de inget bättre att komma med?), till exempel "varför är det alltid de mest fula, och mest lågutbildade människorna som håller på med sånt här?" Jag måste nog omvärdera både min spegelbild och mina examina tror jag ...

Hanna sa...

Min uppfattning att vissa utnyttjar anonymiteten i nättidningarnas kommentarsfält för att kunna uttrycka sig oförskämt om sina medmänniskor finner jag däremot ingen anledning att ompröva.

Sofia sa...

småsint att påpeka formfel kanske, men du menar nog att skönmålning gör mer skada än nytta, snarare än mer nytta än skada. Eller?

Sofia (igen) sa...

I de flesta poly-intervjuer intervjuar man "par", och vanligtvis kvinna-konstellationen, blir inte det lite missvisande? Jag har i alla fall associerat mer till öppna förhållanden (där det ändå är tydligt att det är de som är "paret" så att säga) eller att swinga när jag har kommit i kontakt med tidningsartiklar om relationsanarki. Rakt motsatt det intryck jag får när jag försöker sätta mig in i teorin bakom. Finns det för de flesta poly-personer ändå en primärrelation?

A och O sa...

Två funderingar kring detta:

1. Hur ser ni som praktiserar polyrelationer på ert åldrande? Jag själv är en "ung pensionär" som levt med en och samma partner i 30 år. Att åldras tillsammans är ett privilegium kan jag berätta. Samtidigt vill jag inte förneka att jag under livet sett fördelar med att kunna få älska fler samtidigt.

2. Borde man inte tillåta att fler än två ingår äktenskap? Då skulle kanske acceptansen för poly bli större och tryggheten för dem som lever med flera öka.

Martin sa...

@Sofia: Det ska naturligtvis stå "mer skada än nytta". Jag skrev fel, helt enkelt. Tack för påpekandet!

Hanna sa...

@ Sofia: Jag funderade lite på detta, och jag undrar om inte formen att intervjua "par" kan vara för att anknyta till något som journalisterna tänker sig att de flesta av läsarna kan relatera till. ([Här] har du ett undantag, eller missförstod jag din mening?) De flesta jag pratat med om det håller med om att det är möjligt att älska fler när vi drar paralleller till andra typer av relationer - t ex om du har ett barn och får ett barn till, måste du inte ta kärlek från det första barnet för att ha att ge till det andra eller du kan ha flera bästa vänner - så tanken verkar inte vara främmande, det är just den romantiska kärleksrelationen som det tycks vara svårt att tillämpa den på.
Och när det handlar om relationsanarki blir det ännu svårare att framställa begripligt i intervjuform, då kan vi hamna i sådant som:

"Hur många partners har du just nu?
- Jag har 200 kompisar på Facebook. Vilken siffra är du ute efter?"

(ur [den här] intervjun med [Andie Nordgren])

I Opening up: a guide to creating and sustaining open relationships (mycket bra bok som jag skrivit en del om här tidigare) delar Tristan Taormino in "open relationships" i ett antal huvudkategorier där "polyamory" är en och "swinging" och "partnered nonmonogamy" (den sistnämnda tycker jag är ungefär synonym med det jag skulle kalla "öppet förhållande") är två av de andra, så jag tycker inte att du associerar konstigt. ;) Swinging/öppna förhållanden är inte mitt intryck av poly- och RA-praktiserande heller, fast det beror säkert till viss del på vilka jag haft förmånen att träffa.

Hanna sa...

@ A och O: Jag är inte bekväm med paraplybegreppet "poly" för polyamori och relationsanarki, men jag - som har en relationsanarkistisk syn på relationer - tolkar er fråga utifrån det och svarar, för det var bra frågor tycker jag.

1. För det första hoppas jag att jag får bli gammal och att jag får bli det med privilegiet nära och kära relationer! Om relationer som jag har idag fortsätter att kännas lika bra för alla parter hoppas jag att få åldras i, och med, dem. Just nu är jag osäker på om jag skulle vilja bo tillsammans med någon, i alla fall inte tillsammans med enbart en person, men jag tänker mig att jag när jag blir äldre kommer att vilja att personer jag tycker om är geografiskt närmare mig än de är nu. Ett kollektiväldreboende kanske, om jag får drömma lite.

2. Ja, det är ju nästa stora fara nu när samkönade äktenskap blivit tillåtna, om en ska lyssna på domedagsprofeterna. ;) (Om inte nästa stora fara är att människor kommer att få gifta sig med sina husdjur.)
Jag tycker att det vore bra om människor hade möjlighet att reglera sina relationer (jag avser i frågor som boende, arv, föräldraskap) på andra sätt istället för att en samlevnadsform ska ha juridiska fördelar framför andra som det är nu med äktenskap visavi samboskap. Feministiskt initiativs [Förslag om samlevnad] har bra poänger, tycker jag.

Kin sa...

@Sofia: Att det ofta förekommer bara två människor i artiklar om polyamori tror jag till viss del kan bero på att det kan vara svårt att få folk att vilja ställa upp i tidningen. Det går att få enstaka människor att utsätta sig för alla fula kommentarer som dyker upp efter en artikel, har man tur går det att få tag i två som dessutom har en relation med varandra (och det är roligare att skriva om relationer om man kan få mer än en människa och ett perspektiv med). Att få tre eller fler människor i samma relation (eller relationskedja) att utsätta sig för mediaoffentligheten kräver väldig tur, och dessutom att man själv föreslår det eftersom media ofta söker "par", men media skriver gärna om det om man är tre eller fler som är så öppna. Men ofta blir det som i DN-artikeln om Anna och Gabriel, dom som kan tänka sig att vara med syns bara och tex Gabriels andra flickvän som inte vill vara med i media blir inte lika uppmärksammad, trots att hon är lika viktig i Gabriels liv som Anna.