My body isn't the boss of me, my brain is the boss of me

F: Att vara gravid är att dö en smula. I betydelsen att förlora kontrollen över sin kropp. Att vara (hög)gravid är att vara helt utlämnad till kroppens nycker. Det är en tid då den blivande mamman går in i sig själv och känner sin egen kropp, sägs det. En tid då partnern kanske kan känna sig lite utanför. Den blivande mamman blir ett med det biologiska under som snart ska ta över, och det är viktigt att vila och äta mycket kolhydrater. Som inför ett vasalopp. Sägs det.

Tyvärr är alla sportmetaforer helt bortslösade på mig. Jag har aldrig i hela mitt liv gått in för att träna, och jag har aldrig i hela mitt liv känt min kropp så pass väl att jag gett den vad den vill ha. Jag har pressat min osunda livsstil tills jag gått in i väggen och pajjat tarmarna, och den biologiska och moderliga instinkt som förväntades svepa in och få mig att vilja äta nyttigt för min avkommas skull har skrikit med sin frånvaro. Hur nu en frånvaro skriker. Men det är ju så det sägs.

Och nu är jag en val. En val som förväntas bara vila och äta mycket kolhydrater. Som inför ett vasalopp.

En och en halv vecka till beräknad förlossning. Jag blev erbjuden att gå en utbildning på jobbet, det fanns en plats kvar och jag kunde få den och det var en jätterolig utbildning i HBT och mångfald som jag verkligen ville gå. Så jag bara ”visst”. Två heldagar 8-17. Jag kände att detta var för mycket egentligen, men jag tänkte att det här var den sista ansträngningen, den sista slutspurten. Jag tänkte att jag kanske kunde ta lite extra pauser och flasha gravidkortet om det behövdes, nu om någonsin är det ju giltigt. Kvällen innan utbildningen gick jag och lade mig tidigt, skulle jag klara två heldagar utbildning med mycket aktivt deltagande i mitt valliknande tillstånd behövde jag vila, tänkte jag.

Men min kropp tänkte ”no way josé” och höll mig vaken hela natten med halsbränna och foglossning. Klockan fem på morgonen insåg jag ju att jag var tvungen att sjuka mig från utbildningen. Och det kändes liksom som att min kropp lade krokben för mig, för att jag inte skulle ge mig in i något som skulle överanstränga mig. Jag låg klockan fem på morgonen på soffan (jag var tvungen att flytta mig till soffan efter ett tag, det är så jobbigt att ligga vaken bredvid någon som sover) och tänkte på Liz Lemon i 30 Rock som försöker förminska sin längtan efter barn genom att säga ”my body isnt the boss of me, my brain is the boss of me”. Men min kropp bestämmer över mig just nu. Jag måste ta en paus i vissa saker. Och det suger. Hur kul det än ska bli med barn så suger det en aning att inte kunna göra allt samtidigt. Det suger en aning att behöva säga ”jag vet inte om jag kommer kunna vara med på nånting de närmaste månaderna eftersom jag inte vet hur det är att ha barn och hur mycket tid det tar”. Det suger inte 100%. Men det suger. Och jag står för att jag tycker det. En får ta det goda med det onda.

Kroppens makt över hjärnan har varit det svåraste med graviditeten.

För mig hänger detta ihop med känslan av att inte vilja amma. Jag känner att min kropp nu är lite av ett fängelse. Jag vill få tillbaka min kropp. Jag vill att ungen inte längre ska vara beroende av min kropp. Både [Linna Johansson] och [Eva i en krönika i aftonbladet] pratar om viljan att inte amma som en självständighetsvilja. En vilja att återerövra sin kropp, att inte utplåna sig själv ytterligare utan faktiskt säga att - nej, den här fysiska påfrestningen som är graviditeten räcker. Jag behöver inte ge mitt barn mer av min kropp för att vara en bra förälder, jag kan ge den annat.

Tänk att allt alltid handlar om amning i slutändan. Jag börjar ju se ett slut på graviditeten, och i det slutet vill jag bryta med graviditeten. Jag vill att min kropp ska sluta vara det som hindrar mig att göra saker. Och om jag blir en sådan mamma som inte vill lämna sin unge så vill jag hellre att det är baserat på kärlek, än på det biologiska faktum att jag inte kan gå någonstans utan att ta maten med mig. Jag vill sluta vara en biologisk varelse nu.