Amningsfail

F: Som jag pratat om tidigare på bloggen så har vår plan varit från början att inte amma utan att pumpa ut mjölk och på så sätt kunna mata barnet båda två. Men detta innebar att jag var tvungen att få igång brösten genom amning, så när vi väl befann oss på BB så försökte jag bejaka amningen så gott jag kunde. Det var aldrig uppe för diskussion att en inte skulle vilja amma, det var självklart, liksom det var självklart att det var en angelägenhet mellan mig och barnet och där pappans betydelse var lika med noll. Det var en konstig känsla. Mitt i natten på BB, min partner var hemskickad, jag var nyförlöst och ihopsydd, runthasande i blodigt SLL-nattlinne och min nya unge, som jag inte alls känner men älskar trots det, börjar skrika. Avdelningen är nedsläckt, alla sover eller förväntas sova – från vissa rum hörs lite barngnäll. Jag stapplar iväg för att hitta en barnmorska som på nåt sätt kanske kan hjälpa mig med mitt skrikande barn, för jag har ingen aning om vad jag ska göra. Hon sätter mig i en soffa och försöker få mig att amma. Mitt barn som är mer djur än människa nosar runt mitt bröst och hugger plötsligt tag. Skithårt. Ont som attan gör det, jag sitter nästan dubbelvikt över henom, och barnmorskan klappar mig uppmuntrande på axeln och går iväg.

Jag har ibland läst att amning är en fantastisk känsla. Jag kände bara vämjelse. Det gjorde ont och det kom inget, min lilla unge sög tills bröstvårtorna var helt såriga och hen var ändå missnöjd och bara gnällde och skrek och jag kände motvilja mot dess behov av att göra mig illa. BB-vården är godtycklig i det att barnmorskor går skift och alla har helt olika idéer om vad som är passande. En tyckte att jag kunde handmjölka ut i en kopp och mata ungen med utöver amningen, en annan trodde att det berodde på hur hen sög så den barnmorskan ville komma in och övervaka amningen, en tredje kastade ett öga på mina bröstvårtor och tyckte att det där var väl inget att gnälla på. Jag började känna mig lätt desperat. Till slut gick det på en barnmorska som direkt sa att jag skulle låta mina bröst vila och som omedelbart gav oss ersättning för att stilla lillungens hunger. Hen blev som förbytt. Sov djupt och tillfredställt och skrek inte längre.

I EU diskuteras det nu förslag om [obligatorisk mammaledighet i sex veckor]. Enligt en [artikel i DN] så fanns från början ett förslag om sex månaders obligatorisk amning med. Som tur var förkastades det, men att det överhuvudtaget fanns med skrämmer skiten ur mig. Hur skulle det genomföras? Skulle någon kontrollera att det efterföljdes och skulle socialen i annat fall ta barnet? Vad skulle hända om en inte kunde amma? Och vad händer med våra fria val? I sådana här frågor känner jag en stark och mörk motvilja mot EU.
Förslaget om obligatorisk mammaledighet i sex veckor är också uppåt väggarna, och det ser ut att klubbas. I praktiken innebär det att nyblivna mammor förbjuds att arbeta. Backlash. Valet av sex veckor just syftar till både medicinska skäl (mamman ska återhämtas efter förlossning) samt att amningen ska komma igång ordentligt. Det som vi har sett som en rättighet - att få vara ledig med sitt barn - skulle nu bli tvång. För kvinnor som vill gå tillbaka till jobbet tidigare (t ex Birgitta Ohlsson) skulle det vid ett sådant beslut bli en omöjlighet. Förslaget säger inte heller någonting om män. Endast mammor är viktiga för barnet. Ingen obligatorisk pappaledighet.

Efter ett dygn på BB av tänk och ångest och en elektrisk pump som fick mina bröstvårtor att blöda gav jag upp amningen. Samma barnmorska var tillbaka på förmiddagen och stöttade oss i beslutet så fort hon förstod att jag inte kände någon ångest över att inte amma. Tack vare henne så gick allt sen hur bra som helst. Så fort vi gav upp tanken på amning kunde vi använda flaska istället för kopp och vi kunde ge lillungen en napp för att stilla sugbehovet. Tuttförvirring all the way. De barnmorskor som sen följde läste i journalen att vi inte ammade och lämnade oss mer eller mindre ifred, med undantag för en och annan ”är du helt säker på att det här är vad du vill?”-fråga och med en försäkran om att det ofta går att få igång mjölken igen om jag skulle ångra mig. Och sen dess har allt gått som på räls. Både jag och min partner kan mata lika mycket, vi kan dela på nattmatning vilket ger oss (mig) mer sömn, min partner kan göra saker själv med vårt barn som att ta promenader eller ta med hen hem till kompisar. Jag kan gå på skrivarkurs. Och kiddo mår hur bra som helst. Det var någon som skrev i kommentarerna att blicken i hens barns ögon när hen ammade var det som fick henom att välja att amma. Jag måste kontra med känslan av att se min partner mata vårt barn och se den relation som utvecklas mellan dem. Jag skulle inte vilja ha det för mig själv.