I have my fears, but they don’t have me

M: Under en stor del av mitt liv har jag känt mig som en inverterad kung Midas när det gäller relationer; allt jag rör vid blir till skit.
Jag är uppvuxen i en tämligen dysfunktionell familj och utsattes för systematisk mobbing under större delen av min grundskoletid. Utan att gå in på detaljer så vet jag att det– i kombination med en del andra faktorer – medförde att jag tidigt internaliserade en väldigt dålig självkänsla. Det har präglat mitt beteende i de relationer jag haft genom åren.
Framför allt har det gjort mig väldigt rädd.
Rädd att förstöra och att bli ”lämnad” – av vänner, kärlekar och allt däremellan.

År av terapi och medicinering har medfört att jag är en förhållandevis välfungerande människa idag. Och jag har lärt mig mycket av de relationer jag haft och har. Men då och då dyker hen upp igen; den osäkra 10-, 14-, 17-, 21-årigen som är rädd för att allt ska gå åt helvete.
Den finns där oavsett hur den/de relationer som jag råkar befinna mig i för tillfället ser ut och definieras.
Det är helt enkelt inte en fråga om relationsform.

Jag tror inte att det stämmer att ickenormativa relationsformer förutsätter en god självkänsla för att fungera. Få personer jag känner är nämligen välsignade med en sådan och de lyckas uppenbarligen leva som polys, relationsanarkister, slampor etc. utan att vara de emotionella robotar som vissa påstår att de är.
Jag tror inte heller ickemonogami kräver ett större mått av trygghet än monogami (med tanke på folks svårigheter att ”hålla ihop” monogama relationer).
Jag tror helt enkelt inte att det bara handlar om känslan i sig själv.

Hanna säger ofta väldigt kloka saker. Något jag tagit till mig handlar just om rädslor, svartsjuka och obekväma tankar: Det som är avgörande är hur en agerar på känslan. Det går inte att säga att någon ”känner fel”. Men om hen låter förnimmelsen styra inte bara sitt eget liv utan även låter den inkräkta på andras frihet och livsrum, då står fan i farstun.
Jag har säkert själv gjort misstag av det här slaget många gånger, i många olika typer av relationer, och säkert sårat flera människor. Jag tror i alla fall att jag har lärt mig något av varje misstag. Och jag kan inte göra saker ogjorda; bara uppriktigt och ärligt be om ursäkt till de personer som drabbats. Och inte upprepa beteendet.

Jag är verkligen ingen teoretiker på området polyamori och relationsanarki och kan ibland känna mig lite dum och dåligt påläst i sällskap som diskuterar dessa frågor. Men jag är en praktiker, även om jag ogärna sätter något epitet på mina relationsformer. Jag känner helt enkelt inget behov av det. Tyvärr accepteras inte denna abstrakta inställning av vissa.
För några år sedan blev en person som jag hade en relation med intervjuad av en stor dagstidning med anledning av hen är polyamorös. Trots att hen sade att jag inte var intresserad av att ställa upp på en intervju ringde journalisten upp mig och försökte ställa frågor. Jag avböjde återigen men sade att det var helt okej om jag nämndes i texten (vilket kom att ske i stor utsträckning).
Men när jag läste utkastet till artikeln höll jag på att trilla av stolen. Där stod bland annat:
”Martin vill inte bli intervjuad men säger att han står för sin läggning.”
Det kändes minst sagt obekvämt att bli pådyvlad en ”läggning” och efter en minst lika obekväm mejlväxling fick jag journalisten att ta bort den formuleringen.

Den här oviljan att bli kategoriserad utifrån stil, utseende och beteende har jag länge haft (kategorin ”man” är en annan sak, men det är en lite för stor diskussion för att jag ska orka gå in på den just nu). Jag inser att normen att sortera i människor i olika fack är stark och att det är en vanlig strategi för att förstå och förhålla sig till världen. Och i vissa avseenden kan det finnas en poäng i att göra det. Men utomståendes slentrianmässiga sortering av människor – i synnerhet dem som av olika sätt faller utanför normen – blir ofta bara olustig.

Kategoriseringen kan även fungera som ett sätt att kritisera andras sätt att leva. På vissa håll verkar det ha uppkommit ett slags ställningskrig mellan monogama och polys/RA-folk. Plötsligt hamnar argumenten på nivån ”Jag vill gärna vara ägd av någon”, ”du är konservativ” eller ”du är inte kär på riktigt om du inte kan nöja dig med en”. Meningslösa motsättningar. Allra värst är de måttlöst inkompetenta så kallade relationscoacher som i princip sjukförklarar stora grupper människor med utläggningar om ”problem i anknytningsfasen” eller annat pseudovetenskapligt bullshit.
Överlag verkar fixeringen vid relationsformer ibland viktigare än kvalitén på relationen. Det är rena upp- och nervända världen.

Kärlek och relationer är fan inte lätt – de är nog till och med det svåraste av allt. Men de är också de företeelser som ger störst glädje om de vattnas med öppenhet och ömsesidig respekt. Hur relationsformen ser ut i praktiken eller hur många som är inblandade är inte viktigt. Alls. Bara alla är med på noterna.

Hur ska en hantera rädslan i monogama, polyamorösa, relationsanarkistiska etc. relationer?
Så här gör jag.
Jag brukar börja med att försöka definiera vad det rent konkret är som jag är rädd för. Sedan försöker jag ta reda på varför jag är rädd för det. Ofta kommer jag långt bara med det. Jag har också förmånen att ha en väldigt bra och förstående person att prata om mina rädslor med.
Dessutom har jag en hyfsat välfungerande strategi för att bryta dåliga tankespiraler innan de utvecklas till ett destruktivt ältande.

Det är faktiskt inte fel att vara rädd. Det kan till och med vara en öppning till att lära sig något nytt.
Men låt det för allt i världen inte begränsa dig eller – ännu värre – någon i din närhet.

För tillfället lyssnar jag väldigt mycket på en låt av Peter Gabriel: [Darkness], som jag hämtat titeln till det här inlägget ifrån. Den texten säger så otroligt mycket om hur jag försöker förhålla mig till mina rädslor. De går inte att tänka bort dem i en handvändning; de är en del av mig.
Jag har mina rädslor.
Men de har inte mig.
(Och nu vet hur nästa tatuering ska se ut.)