lördag 20 februari 2010

Om Dolph Lundgren

M: Här är månadens krönika, som publicerades i ETC.nu igår och på [etc.se] idag:

Dolph – min hjälte

I lördags för två veckor sedan tittade jag på Melodifestivalen för första gången på mer än tio år. Nej, jag har inte börjat gilla musiken och tycker dessutom att hela konceptet alltmer utvecklats till ett riktigt ointressant, ytligt spektakel. Men nu gjorde jag alltså ett undantag.

Anledningen? En och endast en: Dolph Lundgren var en av programledarna. Och det ryktades att kompisen Sylvester Stallone, som han spelade mot i Rocky IV, kanske dök upp. (Nu blev det tyvärr inte så.)
Dolph skötte sig helt okej under sändningen, men det var tråkigt att behöva vänta till de sista fem minuterna för att få se lite action. För det är ju det som var poängen. Och när han slog sönder isblocken slog han sig även in tv-historien – och i många tv-tittares hjärtan.
Äntligen lite action i schlagern!

I mitt hjärta har Dolph Lundgren funnits sedan början av 90-talet. När jag var 14 år gammal lyckades jag ljuga mig in på biografen där den tämligen bisarra Lundgren-/Van Damme-filmen Universal Soldier visades med 15-årsgräns. På den tiden konsumerade jag mycket actionfilm. På så vis kanaliserade jag de blodiga hämndfantasier jag hade om mina mobbare. Efter att ha genomlidit ytterligare en skoldag med kränkande tillmälen var det minst sagt befriande att se Dolph Lundgren, Jean-Claude van Damme eller Arnold Schwarzenegger ha ihjäl folk på löpande band. (För protokollets skull kan jag tillägga att jag i praktiken var och fortfarande är pacifist. Så mycket för videovåldsmoralismen.)

Sedan tonåren har jag därför ett gott öga till den 52-årige civilingenjören och actionhjälten. (Att kalla honom ”hjälte” är i och för sig tämligen missvisande eftersom han oftast får spela elak.)
Nu för tiden kvarstår min fascination för Dolph, men den har delvis ändrat karaktär till att handla om genus (det vill säga våra sociala könsroller). På ett sätt är han urtypen för ett extremt utmejslat mansideal – som känns så omodernt att det borde skyddsmärkas.

Men maskuliniteten överdrivs så mycket att ”mannen” i fråga blir en parodisk imitation av sig själv. Dolph Lundgren är helt enkelt queerteoretikern Judith Butlers teorier live in action. Han spelar på människors förväntningar med en självklarhet som lätt skulle kunna tas för bristande självdistans om den inte verkade så medveten. Nu blir han lite som en seriefigur istället.
De är verkligen tacksamma att analysera, actionmännen. För de säger så mycket om män i allmänhet. Sylvester Stallone upptar för övrigt ett helt kapitel i Susan Faludis utmärkta reportagebok Ställd – förräderiet mot mannen. Det är roande, men lite sorglig, läsning.

I dessa melodifestivaltider är det lätt att glömma att få svenska utlandskändisar faktiskt har blivit så förgörande mobbade i svensk media som Dolph Lundgren. Han nischade sig tidigt inom actiongenren och fick roller där antalet repliker kunde räknas på ena handens fingrar. Inga kulturpoäng där inte. Och när han envisades med att prata engelska under en intervju i SVT under 80-talet bekräftade det mångas bild av Dolph som ett blåst muskelberg.

Men nu är det andra tider och Melodifestivalen verkar ha blivit ett lyckokast. Dolph Lundgren dyker förvisso inte upp live igen förrän det är dags för final, men det kan jag leva med. (Det blir mindre schlager att genomlida.) Men jag lär sitta bänkad när han dyker upp i programledarrollen igen i finalen – trots musiken. För om jag får se Ivan Drago och Rocky Balboa på samma scen igen, då spelar det ingen roll att det är ett schlagerspektakel.
Då kommer jag få hjärtsnörp av lycka.

Martin Halldin

5 kommentarer:

Martin sa...

Jag kan tillägga att jag är medveten om att Dolph är med i förinspelade sketcher i de resterande deltävlingarna, men dem ser jag separat på SVT Play.

Stefan sa...

Dolph ger även ett sympatiskt och ganska laid back intryck i QX-intervjun, läs senaste numret! Coolt att han varit ihop med Grace Jones dessutom.

Freddie sa...

Jag blev lite nyfiken på uttrycket 'sociala könsroller'. Blev det kaka på kaka eller särskiljer du mellan sociala könsroller och andra (vilka?) typer av könsroller?

Martin sa...

Hej Freddie. När jag skriver i en tidning som ETC, som har betydligt fler läsare än bloggen, kan jag inte förutsätta att alla är insatta i begrepp som "genus" eller förstår vad jag menar när jag bara skriver "könsroller".
Jag riskerar därför hellre att bli övertydlig, exempelvis genom att använda pleonasmer, än att läsaren känner sig alienerad.

M v h,
Martin

Sofia i London sa...

Första gången jag hörde om Dolph var när jag gick i trean i lågstadiet och min klasskompis Erik gick omkring och berättade för alla att "svensken Dolph Lundgren har störst snopp i världen - hela 33 cm". Då vart jag lite rädd för honom. Andra gången var när jag såg Rocky 4. Då vart jag lite arg på honom för att han rent ut sagt slaktade Apollo Creed i ringen. Tredje gången var för nåt år sedan då han hade sommarpratat på radion, och berättat om hur han lärt sig att gråta och om hur befriande han tyckte det var att prata om känslor. Först då blev han min hjälte