Ofta

M: Hannas [senaste inlägg] påminde mig om en händelse som inträffade nyligen.
Som min arbetssituation ser ut för tillfället så är jag stationerad på två olika platser då projektet som jag är delaktig i kräver detta.
I fredags åkte jag till landet över helgen och när jag klev på tåget i Uppsala hejade en person från en av arbetsplatserna (den jag är på minst) på mig. Jag kände inte igen den (vi hade bara setts en gång i fikarummet och jag har väldigt dåligt personminne) och ursäktade mig för det.

I onsdags träffades vi igen i köket på arbetsplatsen och hen hälsade. Jag ursäktade mig för mitt dåliga personminne igen, och fick svaret:
– Det är okej. Jag har ju ett väldigt vanligt utseende, men det har ju inte du.

Det sades i all välmening, men kändes ändå lite konstigt. Och jag vet inte riktigt vad hen syftade på. Var det klädseln? Kroppsspråket? (Dessutom är det intressant att någon definierar sig själv som ”vanlig”, men det tänker jag inte resonera kring nu.)

Jag har varit i sådana här situationer många gånger tidigare. Uppenbarligen är det något i hur folk uppfattar mig som medför att de gärna vill kategorisera mig som något annat än ”vanlig” (vad i hela friden det betyder förresten). Ibland används ord som ”annorlunda”, ”ful”, ”speciell”, eller djurliknelser (”apan”, ”Spindelmannen” etc.).

Hela mitt liv har jag fått höra att jag ser ”speciell” ut. Jag tror inte längre att det handlar om kläderna, frisyren eller kajalen. Jag tror att jag har internaliserat andras syn på mig som ”annorlunda” att det kommit att prägla inte så mycket utseendet som – uttrycket.
Det är kanske så att jag på grund av detta performativt återskapar en version av mig själv som är NSN (not safe for norm).
Jag har (delvis) blivit det som andra uppfattar mig som.

Nuförtiden känns det sällan jobbigt att höra att jag ser ”annorlunda” ut. Jag kan till och med ta det som en komplimang. Barnet som inte ville/kunde/fick passa in har dock inte glömt hur ont det kunde göra att vara ”speciell”, så det sticker ändå till ibland när jag tänker på det.
Men jag känner ändå att jag har lyckats vända det till något positivt idag.