Att komma ut som ätstörd*

H: Senaste inlägget på [Healthy Girl], ["Dealing With Friends, Co-workers, Dates and Parents When You've Got Food Issues"], fick mig att fundera över mina egna strategier för att komma ut som ätstörd. Jag övar på det och jag har blivit mycket bättre på det på kort tid (för ett år sedan hade jag knappt erkänt det för mig själv), men det är fortfarande svårt. Det är fortfarande mycket skuld och skam inblandade. Jag märker också att ju närmare relation jag har med personen jag ska till att komma ut med min ätstörning för, desto svårare är det. Det är ju betydligt större risk att närstående - i jämförelse med ytligare kontakter, bloggläsare med flera - dels blir vittnen till mina ätbeteenden i sig, dels ställer följdfrågor som är jobbiga för mig att svara på (men bra. Det är alltid okej att fråga. Om det på motsvarande sätt är okej att jag inte alltid kan svara.).

På jobbet håller jag mig till förklaring 1A, "jag håller på att göra mig fri från en ätstörning, den gör att jag mår väldigt dåligt om jag inte får äta när jag behöver det" och den räcker, det känns som lagom mycket information och den förklarar förhoppningsvis mina humörsvängningar (även om jag blivit mycket bättre också i fråga om dem) tillräckligt. Ganska ofta kompletterar jag med att be om ursäkt för när jag måste ta akut matrast för att inte klappa ihop. Jobbet är jobbigt i det avseendet. Ibland känns det som att kafébranschen är en plantskola för konstiga ätbeteenden ...

Häromdagen ansåg jag att det var nödvändigt att utveckla förklaring 1A för en ny närstående person, tillika middagssällskap. Det blev någonting i stil med "om du undrar eller om du tycker att jag äter dåligt eller att jag går ner mycket i vikt, som jag vet att jag gör nu, så vill jag att du ska veta att jag inte har en anorektisk ätstörning, utan tvärtom". För, som jag diskuterade med två andra närstående härom veckan - jag har den enorma fördelen att umgås med några personer som vet vad jag pratar om, fast jag önskar att de slapp veta det av egen erfarenhet, och som går att älta med och dela både det bra och det dåliga med -, det känns fortfarande som att det är de anorektiska ätstörningarna som räknas, det är de som syns, dem som människor känner till, dem som vården främst inriktar sig mot. Dessutom misstänker jag att det inte står "ätande som tvångshandling" i pannan på mig, även om det känns så ganska ofta.

* Jfr [att komma ut ur tvångströjan], tack [trollhare] för den språkliga innovationen!