Att komma ut som ätstörd del 2

H: Jag fick en kommentar från Julia Skott, [pangbrud och skjutjärnsjournalist] och personen bakom coola projektet [Kroppsbilder], på mitt inlägg ["Att komma ut som ätstörd"]:

"Det är väldigt svårt. Det är lätt att tänka att man inte vill att folk ska ha det i bakhuvudet hela tiden och särskilt om det dyker upp mat i umgänget."

Ja, det är väldigt svårt. Jag tycker att det är svårt att skriva om ätstörningar och ännu svårare att prata om dem. Samtidigt tror jag att vi måste skriva om dem och prata om dem.
För några år sedan uppmärksammades [pro-ana] och [pro-mia] stort i media, och jag vill minnas att en vanlig uppfattning var att självskadebeteenden, som ätstörningar, smittar om det pratas om dem. Jag betvivlar inte att de gör det. Jag vet av erfarenhet att de kan göra det. Men var ska vi finna utrymme att prata om ätstörningar på ett sätt som kan hjälpa oss att komma till rätta med dem, om den gängse uppfattningen är att det bästa är att tiga ihjäl dem? Vilket jag - det behöver kanske inte påpekas - tror är omöjligt.


Konkret tänker jag när jag läser Julias kommentar på tre känslor som gör det svårt att komma ut som ätstörd. Jag tänker också att det finns motsvarande skäl att göra det ändå.

Skam.
Skam är bland de mest effektiva sätt som finns att tysta obekväma sanningar och åsikter. De behöver inte ens uttalas för att förknippas med skam; skam kan till och med hindra obekväma sanningar och åsikter från att formuleras som tankar. Vi måste prata om det som är förknippat med skam, annars kommer det att fortsätta vara förknippat med skam både på ett individuellt och på ett strukturellt plan. Det fortsätter vara "sånt man inte pratar om": smutsigt, privat, ovidkommande för andra. Ätstörningar är otroligt utbredda. De påverkar många och de påverkar många i stor utsträckning. De angår samhället i högsta grad. Det är samhällets hantering - eller snarare icke-hantering - av dem som är smutsig.

Rädsla för att vara en belastning.
Människor som kan tänkas bry sig om hur en mår till den grad att de känner sig tyngda av ens situation - alltså empatiskt tyngda, inte skuldtyngda - är rimligtvis människor som bryr sig om en. Om det är ömsesidigt förtjänar de den tillit det innebär att berätta. Hellre det än att de märker att något är fel men inte vet vad.

Rädsla för att bli betraktad som "den sjuka".
Jag brukar tänka på det stycke i Prozac: min generations tröst där Elizabeth Wurtzel skriver om hur hen känner att depressionen är hela hens personlighet:

"På nåt underligt sätt hade jag förälskat mig i min depression. [...] Jag älskade den, eftersom jag tyckte det var det enda jag hade. [---] jag [var] rädd att släppa depressionen, eftersom jag fruktade att det sämsta hos mig var också på nåt sätt hela jag. Det var en skrämmande tanke att behöva kasta av mig min depression, att behöva skapa en hel personlighet, ett helt nytt sätt att leva med ett ledmotiv som inte var elände. [---] Hur skulle jag någonsin överleva med mitt normala jag? Och efter alla dessa år, vem var egentligen den personen?"

Jag känner igen mig så mycket i det. Om det är någon som varit bra på att identifiera och definiera mig som "den sjuka" är det jag själv. Andra människor, har jag förstått med åren, ser andra sidor.


I [ett av sina senaste blogginlägg] skriver Julia Skott:

"Om vi för alltid tror att det som står mellan oss och lyckan är två kilo till så kommer vi stå kvar på vågen istället för på barrikaden."

Jag formulerar mig inte lika pricksäkert, men jag tänker att om vi låter bli att prata om ätstörningar - om våra egna ätstörningar och med andra människor om deras ätstörningar - kommer ätstörningarna att fortsätta ha lika skeva proportioner som vi inbillar oss att våra kroppar har. Om ätstörningarna inte får röst kommer de att fortsätta uttrycka sig genom mat och ätande. Och de kommer med framgång att stå i vår väg till barrikaden.